Läs senare

Är killar roligare? 

Pojkar tar mer utrymme och skämtar mer än flickor, visar Maria Ohlsson i sin avhandling ”Språkbruk, skämt och kön”. 

17 Maj 2005

 Ett gott skratt förlänger livet, sägs det. Och visst gillar de flesta ett bra skämt. Fast vad vi skrattar åt beror på var i världen vi befinner oss. Och när. Hos oss är den av barn så uppskattade kiss- och bajshumorn inte riktigt rumsren högre upp i åldrarna, men så sent som under slutet av 1800-talet skrattade även vuxna hjärtligt åt dessa skämt. Humor är som så mycket annat en färskvara, fast förankrad i sin tid och plats i kulturen. 
 
  Forskaren Maria Ohlsson på Institutionen för nordiska språk i Uppsala har i sin avhandling ”Språkbruk, skämt och kön” sett närmare på hur pojkar och flickor använder sig av skämt. Inte oväntat är det pojkarna som tar för sig av utrymmet och skojar mest. 
   –Det började då jag i ett annat sammanhang spelade in samtal mellan skolbarn ur årskurs 3 och 7. De skulle tillsammans lösa en uppgift genom att diskutera. Jag lade märke till hur pojkarna skämtade väldigt mycket mer än flickorna, säger Maria Ohlsson. 
   – Först blev jag förvånad, men sedan kände jag igen mig från min egen skoltid. Flickor skämtar naturligtvis också, men oftast i mindre grupper och tillsammans med andra flickor. 

   Barnen skulle diskutera vilka fem saker de skulle ta med sig hemifrån för att klara sig en vecka i skogen. Grupperna bestod först av flickor och pojkar var för sig. I denna sammansättning skojade många, vilket ibland ledde till nya förslag och idéer. När någon föreslog att ”huset” skulle tas med, spann nästa vidare med ”tält”. 
   – Skämt kan vara ett sätt att vidgar vyerna, menar Maria. 
   Så blandades grupperna. När pojkar och flickor nu kom tillsammans skedde en klar förändring. Pojkarna kom fortfarande med tokroliga förslag och började vid ett tillfälle prata långsamt och förvrängt för att ge intryck av inspelning på fel hastighet. De tidigare pratglada flickorna tystnade däremot i samma takt och drog sig tillbaka. Scenen blev pojkarnas. Tre av fyra skämt under gruppdiskussionerna kom från dem. 

   Äcklig mat, kannibalism och tabubelagda ämnen som sex och avföring lockade till skratt och fniss. Just sex-skämt gick bra i grupper med enbart flickor eller pojkar, men uppskattades inte på samma sätt i blandade grupper där reaktionen istället blev generad. Flickornas vanligaste strategi mot pojkskämt de inte gillade var att ignorera dem. Däremot bemötte de dem sällan med egna repliker. 

Ett barn lär sig vad det kan skämta om i en process som har stora likheter med hur barnet lär sig vad som går bra att berätta om. Vi skojar helt enkelt omdet vi lär oss skratta åt i familjen och bland kompisarna. Redan ett litet barn kan skämta. 
   När tvååringen lärt sig vad som är en tomat och vad som är en potatis, är det kul att vända på orden och kalla potatisen för tomat. Barnet har förstått koden. 
   – Även om små barn använder sig av väldigt enkla skämt, fungerar de på samma sätt som den mer sofistikerade vuxenvarianten. Det humoristiska i ett skämt består ofta i att man bryter en regel och gör eller säger något helt oväntat, säger Maria. 

   Den egna identiteten formas av de handlingar vi utför. Och det är inte bara rent konkreta handlingar som gör oss till dem vi är, utan också hur vi använder – eller inte använder – språket. ”Rolig” och ”pratar högt” är ord som redan fem–sex- åringar förknippar med pojkar. När flickor beskrivs vallas de in i den betydligt stillsammare ”sitter tyst i skolan”-fållan. 
   – Barn får sin uppsättning regler för vad som är accepterat i samspel med andra. Både könsroller och skämt är exempel på sådana sociala fenomen. Barnet socialiseras till att använda språket enligt de normer som gäller. Pojkar fostras tidigt att prata i större sammanhang, ta för sig och våga vara synliga. Här blir skämtet en del. Pojkar uppmuntras med skratt och uppmärksamhet och svarar med att använda sig ännu mer av skämt. De små flickorna får lära sig att stå tillbaka, vara tysta och vänta på sin tur. Här har vi som vuxna en väldigt viktig uppgift att se till att både pojkar och flickor får respons och att flickornas skämt uppmärksammas, säger Maria. 

  För vår lust att skoja beror givetvis på vilket bemötande vi förväntar oss. Skämt kräver samarbete och deltagande. Allmänt riskerar flickor ända från förskoleåldern i högre grad än pojkar att få det de säger ignorerat, att inte höras. 
   Vad beror då detta på? Maria hänvisar till den ”dolda läroplanen”, där pojkar i sitt samspel med vuxna lär sig att ta ut svängarna, inte minst verbalt. Flickorna beröms då de intar en stillsammare attityd. 
   – I våra allt större barngrupper måste några hålla sig till reglerna och vara tysta, annars blir det kaotiskt. Det blir ofta de lydigare flickorna som tystnar. 
 
  Tyvärr är inte detta ett beteende man drar nytta av som vuxen, menar Maria. Då gäller det att ta för sig och visa framfötterna. De roller flickorna belönas för står inte högt i kurs på arbetsmarknaden. Ytterligare en aspekt är att de inte på samma sätt lär sig tåla kritik som de mer utåtagerande pojkarna. 
   – När pojkar hävdar sig får de ibland beröm men också utskällningar. På så sätt lär de sig ta kritik, vilket är en viktig förberedelse för livet. Flickor, som mer är vana vid beröm, kan få det svårt då de hamnar i situationer där de kritiseras. 

Skämt är nära förbundet med makt och status. Den populäraste pojken kanske inte alltid drar de roligaste vitsarna, men räknar med att de flesta skrattar ändå. Den som har makt kan även ta sig rätten att ignorera någons skämt. Humor kan också vara en överlevnadsstrategi för den som är utan makt, där rollen som klassens clown har varit räddningen för många. Och i strikt hierarkiska sammanhang blir det tydligt hur skämten fungerar – alltid nedåt. 

  Eftersom skämten i en hierarkisk organisation visar social ranking, blir det inte så många skratt om skämtet är riktat åt fel håll i gruppen, säger Maria. – Så den som står längst ner på skalan har bara en att skämta om. Sig själv. Vad skrattar vi då åt som vuxna? Maria Ohlsson tog 1997 via enkäter 112 universitetsstuderande till sin hjälp för att ringa in ämnet ”Vad tycker vi är roligt”. Hon ville se närmare på hur, när och varför skämtarrollen förknippas med män och om det var någon skillnad på svar från män och kvinnor. Uppgiftslämnarna fick ranka vilka skådespelare, filmer, böcker och seriefigurer de upplevde som roliga. Svaren var entydiga. Det är männen som uppfattas som kul. De män somdeltog i undersökningen uppmärksammade nästan enbart roliga män. Kvinnorna föreslog både kvinnor och män, men med övervikt för männen. Den enda kvinnliga skådespelare som nämndes av en man var Suzanne Reuter. Störst favorit bland båda könen var Robert Gustavsson. När det gällde erfarenheter från den egna vardagen fanns det däremot gott om roliga kvinnliga kamrater. 

   Deltagarna fick också ange vem inom familjen som fick skrattarna på sin sida. Här stod papporna högt i kurs. Endast en mamma nämndes, men inte på grund av sin humor utan för att hon själv alltid hade så roligt åt sina skämt att andra föll in i skrattet. 
   – Kvinnor måste faktiskt tänka på att visa hela sitt jag för barnen. De tar ofta så stort ansvar att de glömmer bort skämt och skoj, menar Maria. 
   Sprudlande humor behöver nödvändigtvis inte vara en orsak att locka fram skratt. En person uppgav att det i hans familj var mest naturligt att skratta åt pappan – även om hans skämt inte var så roliga – eftersom han var familjens ”överhuvud”. 
   – För att bryta mönstret måste vi göra något redan då barnen är små, säger Maria. 
   – Vi måste välja böcker och serier med kul och spralliga flickor för att skapa alternativ. Det behövs betydligt fler än Pippi Långstrump för att visa på flickor som är starka, självständiga och roliga. 

Maria Skoglund 

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin