Ingår i temat
Nyanlända
Läs senare

Barn lär av varandra

Kråkan och Mamma Mu är bästa vänner men olika som bär, som blåbär och smultron. Ändå lär de av varandra, precis som förskolebarn gör.

09 Aug 2016

Lite sävlig, ett under av lugn. Så skulle en kunna beskriva Mamma Mu. Hennes närmaste vän, Kråkan, är likadan. Fast tvärtom. Impulsiv, snabb och har alltid nära till de drastiska lösningarna. Trots det eller kanske just därför, är de så goda vänner. De står ut trots att den andre hoppar sönder rutschkanor i vattnet eller producerar hopplöst svåra ritningar när inte fullt så kluriga problem ska ordnas upp.
Foto: Thomas MagnussonSom symboler för vänskap är Mamma Mu och Kråkan perfekta. De är olika men finns alltid där för varandra, trots att de ibland tycker annorlunda och gör annorlunda och trots att de egentligen är en gung-, cykel- och bob-älskande ko respektive en ibland ganska så tjurig och samtidigt kaxig fågel. Samtidigt inspireras de och lär sig av varandra. Det Mamma Mu kan, vågar och klarar av, det vill också Kråkan göra.

I förskolans värld rör sig inga kor och inga kråkor, i alla fall inga livs levande sådana. Men vi kan ta en stad som ja, Skövde, där finns det massor med barn, barn som inte är likadana, de är till och med ganska olika om man tittar och lyssnar lite kvickt sådär. Kanske heter de sånt som Taghrid, Kasper, Milly och Philip och talar inte samma språk. Men de lär sig mycket av det andra barnen de träffar, gör. Kan de inte prata med varandra kan de på andra sätt visa hur saker går till.

Kommer det nya barn gör de som sina mer vana förskolekompisar. De använder kroppen, pratar så gott de kan, men varje barn har sin plan, sitt sätt att ta sig an det nya stället. Att de, på ett eller annat sätt, samarbetar med andra barn, utvecklar språket samtidigt som de lättare kommer in i vardagen på förskolan.

Ellinor Skaremyr tittade i sin licentiatuppsats på Karlstad universitet närmare på hur nyanlända kommunicerar med verbalt språk, kroppsspråk och material under den inled­ande perioden i den svenska förskolan. I fem månader följde hon två flickor under deras första tid på varsin förskola.

Nu delar hon sin tid mellan doktorandtjänsten där hennes forskningsfokus riktas mot finskt språkstöd i förskolan och en utvecklingstjänst i Skövde kommun.

– Från början var jag intresserad av att titta på hur förskollärare arbetar med att utveckla andra modersmål än svenska i förskolan. Men allt eftersom kom mitt fokus att riktas mot barnen i stället. Hur går man till väga när man är ny i ett språk och är ny i förskolan? Jag har jobbat i förskolan i så många år och naturligtvis hade jag tankar om att jag skulle få se gester, pekningar och ansiktsuttryck och att de imiterade varandra, säger Ellinor Skaremyr.

Foto: Thomas MagnussonNär hon gjorde sin noggranna analys, där hon transkriberade varje sekund av de filmer hon spelat in, fick hon syn på saker som hon inte tidigare lagt märke till. Hon såg tydligt hur de nyanlända tittade på och inspirerades av de barn som redan fanns på förskolan. Dessa barn var viktiga för de nya då de mer erfarna på ett väldigt fint sätt, korrigerade, rättade och hjälpte.

– Är det någon som vet vilka saker som är roliga att leka med och vilka osynliga regler som finns på förskolan, så är det barn­en själva. Det kan handla om att man alltid ska städa upp det man har plockat fram, eller att man ska gå på toaletten i en viss tid eller att man ska befinna sig i ett visst rum en viss tid innan mat, alla såna saker. Det handlar om ett inkännande förhållningssätt där det är en del av ett perspektiv att ge barnen en framträdande roll, det genomsyrar hela dagen oavsett om man har nyanlända där eller inte, understryker Ellinor Skaremyr.

Samtidigt betonar hon att alla barn inte är lika spontana, inte heller lika inbjudande, men om de får uppmaningar, små hintar som ”Kan inte du ta fram tuschpennorna?” eller ”Kan du visa var det finns?”, då blir de ändå guider eller lärare på samma sätt som om de sitter och ritar eller bygger med Lego. De visar hur det går till utan att sätta ord på det.

Den ena flickan som följdes av Ellinor Skaremyr var fem år och hade persiska som modersmål på en förskola där ingen talade samma språk som flickan. Den andra flickan var tre år och kunde få ett helt annat språkstöd på sin förskola eftersom hon talade engelska. De pedagogerna kunde översätta vad de andra barnen sade och de kunde läsa vissa böcker på engelska, och också sjunga sånger på engelska. Möjligheten fanns även att brygga övergångarna från en verksamhet till en annan, som genom att upplysa barnet om att de snart skulle gå ut och att hon måste städa: Förutsättningarna var olika, precis som hur de tog sig an uppdraget att vara ny.

– Jag kanske inte hade förväntat mig att de skulle göra likadant, men den treåriga flickan skuggade sina kamrater systematiskt. Det var handling, skuggning, handling, skuggning. Hon var som ett eko. Satt vi runt ett bord och barnen ritade: ”Kan du skicka tejpen?”, så hörde man en sekund senare: ”Kan du skicka tejpen?”. De andra barnen var så tillåtande. Jag hörde aldrig något barn säga att hon skulle sluta härmas, konstaterar Ellinor Skaremyr.

Vad den persiska flickan gjorde, det kom inte forskaren på förrän efter ett tag. Vad var det för ljud? Hon bara pratade på. Till slut hittade hon forskning som handlade om artificiella eller påhittade språk, som är vanliga att barn tar till när man tränar ett nytt språk. Som när barn pratar engelska. Det hade hon dock inte hört i sin roll som förskollärare när hon tagit emot nyanlända. Den persisktalande flickan var väldigt uttrycksfull både kroppsligt och verbalt, lite burdus, pratade högt och sa nej.

– Men efter en tid, ju fler svenska ord hon lärde sig, såg jag hur hon blev mindre burdus i förhållande till de andra barnen. Då kunde hon sätta ord på det hon kände inuti och det hon ville. Den flickan fick genom att höja sin röst och rent fysiskt ta plats, både inflytande och ibland makt över situationerna, i de händelserna som hon deltog i. Hon kunde vara med och påverka och styra i leken och inte bara låta sig styras av andra, säger Ellinor Skaremyr.

Studien har gett henne en insikt om vikten av ett medvetet fokus på barngruppen, att det är nödvändigt att planera för grupper som är gynnsamma för att skapa relationer. Hon menar att det handlar om att ge barn gemensamma erfarenheter där det inte har någon betydelse var du kommer ifrån eller vad du har med dig hemifrån. Förskolan är en plats för likvärdighet. Det är här Kråkan och Mamma Mu kommer in i bilden, liksom barnen Taghrid, Kasper, Milly och Philip.

Förskolan Fjärilen i stadsdelen Ryd i Ellinor Skaremyrs hemkommun Skövde har sedan flera år tillbaka ett projekt om vänskap där Kråkan och Mamma Mu är naven.

– De är så olika karaktärer. Det är ju så vi är, olika. Fast det går bra ändå. De fungerar som konfliktlösare också. Om de bråkar frågar vi barnen hur de tror att Mamma Mu och Kråkan tänker när det blev så här, konstaterar Elisabeth Carlström som är förskollärare på Fjärilen.

Barnen är lotsar in i vardagen på förskolan för de som kommer nya, som Taghrid. Hon kom för tre månader sedan, som nyanländ. Hennes kamrater på avdelningen Smaragden visade henne direkt till det mesta som finns på förskolan. Hon kunde inte cykla då, men cyklar nu. Hon kunde inte ett ord svenska då, men kan säga mjölk och vatten och räkna 1, 2, 3. Hon kan också leka med Lego och hon vet hur det går till när det är lunch.

– Samtidigt är det viktigt att den vuxne är med och lyssnar och finns intill, så man säkert vet att de här relationerna är bra. Att ge barn en framträdande roll handlar inte om att lämna över till barnen ensamma att skola in eller ta emot eller lära. Vi som pedagoger är också viktiga i det. När barn tillsammans har gemensamma reflektioner och gemensamma tankar, lär man sig som ny av det, säger Ellinor Skaremyr.

I ateljén fortsätter Elisabeth Carlström, Taghrid, Kasper, Milly och Philip med målningen som de började med dagen innan. Den förstorade teckningen täcker en stor del av golvet och föreställer Kråkan och en liten kråkbebis. Beväpnade, inte med vingar, utan med penslar, börjar de färglägga, Kasper, Milly och Philip. Taghrid tittar och en liten stund senare fyller hon i, nära, nära kamraternas färger. Kråkan målas. Trädet målas och kråkbebisen målas och Taghrids fokus är att ha koll på vad de andra barnen gör. Står de bredvid för att klura ut nästa drag, gör Taghrid också det. Elisabeth Carlströms synpunkter och kommentarer, de lyssnar hon inte alls på. Taghrid diskuterar mycket hellre Kråkans ögonfärg med Milly.

När koncentrationen börjar rinna ut i vattenfärgsexplosioner sätter de fyra barnen sig och börjar måla på varsitt papper. Då är situationen den omvända. Taghrid sneglar inte en sekund på kompisarna. Bestämt fyller hon papperet med färgglada figurer i lila, blått, grönt och rött. Det finns inga förhållningsorder, inga regler och nu är det Milly, Kasper och Philip som är lite försiktiga och Taghrid den som de andra sneglar på.

Rösta

Vad har du gett för nyhetslöfte?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin