Läs senare

Barn ska växa i förskolan

Nio barn av hundra har svårigheter att etablera kontakt med andra barn. Ännu fler utvecklar inga vänskapsrelationer. Det är förskolans stora pedagogiska utmaning, säger Fanny Jonsdottir, lärarutbildare vid Malmö högskola.

13 Apr 2008

I förskolan finns alla möjligheter för barn att bygga en grundläggande vänskap, med allt vad det innebär av trygghet, samhörighet, förtroende och ömsesidig respekt. De flesta barn går i förskolan under flera år, flera timmar varje dag, och kontinuitet är en förutsättning för att skapa kontakt, samspel och en gemensam historia, säger Fanny Jonsdottir som doktorerat på barns kamrat- och vänskapsrelationer.
– Det står också i läroplanen att barn ska utvecklas och växa i förskolan, att deras delaktighet och tilltro till den egna förmågan ska grundläggas. Alla barn ska få uppleva glädjen i att göra framsteg, övervinna svårigheter och uppleva sig som en tillgång för gruppen.
För nästan alla barn är det också så, visar Fanny Jonsdottir i sin doktorsavhandling. 89 procent anser sig ingå i kamratrelationer; de väljer att leka med någon kompis under dagen eller blir valda som lekkamrat. 75 procent av alla barn ingår i vänskapsrelationer, det vill säga de väljer varandra ömsesidigt. När de kommer på morgonen vet de att de möter ögon som lovar ?här är jag, nu ska vi leka?, och när de går hem på eftermiddagen säger kompisens ögon ?i morgon fortsätter vi?.
– Alla barn borde ha säkra ögon att möta varje dag. Men nio barn av hundra blir inte valda som någons kamrat, och omkring fem procent väljer själva inte någon att leka med. Pedagogernas uppfattning är att dessa barn har svårigheter att etablera kontakt med andra barn, att de inte behärskar lekfärdigheter eller förstår leksignaler, säger hon.
– Det är nio barn för mycket. Att barn behöver lämna förskolan utan att ha etablerat en nära relation till ett annat barn gör att de kanske inte har med sig verktyg att etablera positiva kamratrelationer i skolan. Det kan leda till fortsatt utanförskap och mobbning. Därför måste personalen fundera över verksamheten och sitt eget förhållningssätt.

Innan Fanny Jonsdottir började forska arbetade hon mer än 15 år som förskollärare och föreståndare. Redan då funderade hon på hur det kommer sig att vissa barn har så lätt att dra till sig andra och är populära som lekkamrater, medan andra barn inte väljs utan får tränga sig på i lekarna eller stå utanför, berättar hon.
– I vår förskola hade vi en benägenhet att tillskriva barnen problemet, inte verksamheten. Vi ansåg att vissa barn var ?duktiga? i sina relationer till kompisarna, medan andra ?hade problem?. Vi såg inte den pedagogiska utmaningen i att systematiskt göra något för att ändra på det. Så tror jag att det kan vara i många förskolor. Som pedagog är man medveten om att en del barn är utanför, men ser det inte som förskolans eller verksamhetens problem.

Inför forskningen var hennes första tanke att studera hur vuxna agerar när det gäller förskolebarns mobbning och kränkning av andra barn. Men hon tycker inte begreppet mobbning är relevant inom förskolan och bestämde sig för att fokusera på det goda i barns relationer istället: vänskap och kamratskap.
För att kartlägga i vilken omfattning det finns barn som inte känner sig inkluderade i gemenskapen lät hon förskolepersonal fråga 353 barn mellan tre och sju år, på 18 avdelningar i nio förskolor i två kommuner, om deras vänskaps- och kamratrelationer i olika situationer. Alla barn har fått nämna en eller flera av sina kamrater.
Resultaten visade att på fyra av de 18 avdelningarna kände alla barn att de hade kompisar och någon att leka med. På fyra andra avdelningar upplevde upp till fem barn att de inte blev valda i leken, och upp till fyra att de inte hade en kamrat i förskolan. På de övriga tio var det ett eller två barn som tyckte att de inte hade några kompisar eller blev valda som någons kamrat.
Det var ingen skillnad mellan flickor och pojkar.
– Vissa av barnen kan ha varit självvalt ensamma, kommenterar Fanny Jonsdottir. Tillfälligheter som att barn varit sjuka eller lediga, och därför inte riktigt var med i gruppen vid undersökningstillfället, kan också spela in på resultatet.
Men för majoriteten av de barn som inte har någon kompis att leka med är det inte frivilligt, menar hon.
– Förskolans stora pedagogiska utmaning är att ge alla barn verktyg och förutsättningar att etablera kontakt och relation med andra barn. Som pedagog måste man ta till sig barnens svårigheter och se det som förskolans sak att åtgärda det.

Att vara erkänd från omgivningen är grundläggande för att kunna växa som individ med en positiv självkänsla och självmedvetenhet, menar Fanny Jonsdottir, som använt den tyske socialfilosofen Axel Honneths teori om erkännandets moral för att tolka sitt material.
Den handlar om betydelsen av erkännande för individens utveckling och växande ? och konsekvenserna av att inte få erkännande ? på tre olika nivåer: fysiska behov, moralisk pålitlighet och kunskaper och färdigheter.
Fysiska behov innefattar att få sina behov och önskemål tillgodosedda genom känslomässigt stöd i form av kärlek och omsorg. Det ger individen en känsla av att vara omtyckt och ha ett unikt värde för en annan person, förklarar Fanny Jonsdottir.
– Det anses leda till att barn utvecklar ett positivt självförtroende.
Att vara en moraliskt pålitlig individ innebär att man både ger och får moralisk respekt. Säger exempelvis ett barn att hon ska leka med ett annat, så leker de två också.
– Den som erkänns som moraliskt pålitlig får ökad självaktning och självrespekt.
Den tredje nivån innefattar att barnet upplever att dess kunskaper och färdigheter uppskattas och har ett värde för de andra i förskolan ? att barnet känner att det duger.
– Blir man bekräftad i det så ökar känslan av egenvärde. Men blir man bekräftad som oduglig ifrågasätter man sitt eget värde och sin sociala betydelse. Det är en moralisk kränkning att ständigt få höra repliker som ?Du får inte vara med och leka, du bara stör? eller ?Det blir bara fel när du är med?. Att dag efter dag, vecka efter vecka, bli avvisad ur leken eller inte vald, är en brist på erkännande.

De stora variationerna i barns känsla av tillhörighet och samhörighet på de olika avdelningarna gick inte att förklara med några strukturella skillnader eller bakgrundsfaktorer, säger Fanny Jonsdottir. Varken förskolans storlek, antal barn i gruppen, personaltäthet, inskolningstid, vistelsetid i förskolan, kön och ålder eller personalens utbildningsnivå skiljde sig åt.
– Jag måste luta mig mot att skillnaderna har med personalens förhållningssätt, verksamheten och klimatet på avdelningen att göra. Hur bemöter vi barnen? Ser vi den kompetenta individen? Hur är vi vuxna som förebilder? Barn läser vårt kroppsspråk och lägger märke till blickar som skickas över rummet.
Fanny Jonsdottir bad personalen skatta sina respektive ansvarsbarns sociala egenskaper och färdigheter, utifrån ett antal påståenden om bland annat temperament, om de var självständiga, vilka lekar de föredrog, om de uppfattades som vetgiriga och inriktade på samspel, deras kommunikationsförmåga, empatiska förmåga och lekfärdigheter.
– Det visade sig tydligt att på de avdelningar där alla barn hade en kamrat uppfattade personalen barnen som mer kompetenta än på de avdelningar som definieras som mest uteslutande.
Studien visar att de barn som valts av många andra barn, och som definieras som populära, skattas som de mest socialt kompetenta av personalen. Framför allt är det flickor som anses vara kompetenta, särskilt vad gäller kommunikativa färdigheter och prosocialt beteende. Även det borde förskolepersonalen fundera över och göra något åt, menar Fanny Jonsdottir.
– Hur pedagogerna uppfattar barnen har betydelse eftersom det leder till ett erkännande från både vuxna och andra barn. Min utgångspunkt är att människan är en social aktör. Vi skapas av den miljö vi vistas i på samma gång som vi är med och skapar denna miljö.
– Kompetenta barn som blir bekräftade i sin kompetens och sin pålitlighet som moraliska individer, både av barn och personal i förskolan, förstärks ytterligare i sin kompetens. Flertalet av de barn som inte väljs som någons kamrat uppfattas som mindre kompetenta av personalen, och man kan anta att de blir bekräftade i sin oduglighet.

Förskolans uppdrag är att skapa en miljö som är inkluderande för alla barn, säger Fanny Jonsdottir.
– Vi ska skapa en gemenskap där det finns plats för varenda individ, där alla barn ska få bekräftelse och uppleva sig som viktiga individer i gemenskapen. Lärare i förskolan har utbildning och lön för att förverkliga detta uppdrag i enlighet med förskolans läroplan.
De vuxna måste refl ektera över sitt eget förhållningssätt och sin barnsyn, menar hon. Får barnen möjlighet att vara delaktiga i beslutsprocesser? Är man som personal lyhörd för deras tankar? Deltar de vuxna i barnens samtal? Eller är man kontrollerande och pratar till barnen istället för med dem?
– De fl esta befi nner sig någonstans mitt emellan ett kontrollerande och ett samspelande förhållningssätt. För de barn som har svårt att etablera och bibehålla goda kamratrelationer är det viktigt att de vuxna försöker se barnen i ett nytt perspektiv, har ett lyssnande förhållningssätt och bekräftar barnet i sin duglighet. Vi måste fånga mångfalden i barnens behov och kompetenser, lyfta fram deras kunskaper och färdigheter och bekräfta dem så de blir synliggjorda både för barnet självt och för de andra.
– Alla kan någonting, och man kan visa alla barn tillit inom något område. För ett barn som saknar lekfärdigheter kan det krävas att de vuxna går in och deltar i leken på barnens villkor.

Fanny Jonsdottirs erfarenhet är att många inom förskolan är problemorienterade. De ser hellre hinder än möjligheter i den dagliga verksamheteten och det kan gå ut över barnen, menar hon. Om någon trakasserar eller moraliskt kränker ett barn måste arbetslaget våga ta barnet i försvar, och inte vara så rädda för att hamna i konfl ikt med kollegan.
– Otroligt mycket ligger på arbetsledningen. De måste våga se problematiken och ta samtalen med de anställda, ge moraliskt stöd och fi nnas där om det skulle bli konfl ikt i arbetslaget.
Det är också viktigt att högskolorna utbildar lärare som på ett professionellt sätt vågar argumentera och motivera kollegors arbets- och förhållningssätt, även om det kan resultera i en konfl ikt, säger hon.
– En professionell lärare kan hänvisa till forskning och till läroplanen. Den kan användas i dagliga samtal med kollegor som inte arbetar enligt den, utan att attackera dem som individer.
Under hösten har Fanny Jonsdottir fortsatt studera barns kamrat- och vänskapsrelationer. Nu med fokus på vad barnen som har kompisar gör och hur de uttrycker sig i samspelet med andra, jämfört med de som hamnar utanför.

Annika Claesdotter, Jan Edlund, Helge Rubin

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin