Ingår i temat
Superhjältar
Läs senare

Barnen får brev från hemlig ort

SuperhjältarSuperhjälten Amicum ger barnen på Frode­parkens förskola uppdrag som går i linje med arbetslagets fokus på normer och värden.

av Emilie Stendahl
12 Apr 2017
12 Apr 2017
Barnen får brev från hemlig ort
Foto: Staffan Claesson

De vet inte riktigt hur det hela gick till, eller hur brevet kom fram, utan en dag fanns det bara där. Barnen på avdelningen Solen på Frodeparkens förskola i Uppsala hade fått ett meddelande från superhjälten Amicum – så hemlig att ingen tidigare känt till hen.

Nu är det tisdag morgon i februari och barnen tuggar äpple och pratar om sin korrespondens, med avbrott för en och annan hostning. I det första brevet frågade Amicum dem vad flickor och pojkar är, så de svarade och berättade – någon nämnde till exempel att flickor är fina och pojkar är coola, vilket förvånade personalen som arbetar mycket med normer.

Vår roll blir att visa att det finns variationer, för det är viktigt med förebilder för barn.

Fast ivrigt pratar barnen nu om något helt annat, nämligen de två vandrande pinnarna som Amicum skänkt dem, med uppmaningen att testa vad pinnarna vill äta och vad de behöver för att må bra.

Normer och värden

På Frodeparkens förskola har de särskilt fokus på normer och värden, vilket projektet med superhjältar rimmar väl med, anser personalen. Dels har hemliga Amicum givit barnen olika uppdrag, såsom att ta hand om två vandrande pinnar. Dels uppstår många tillfällen att
prata om hur man vill vara och att alla får vara olika när man jobbar med superhjältar.

Sagt och gjort. Barnen erbjöd pinnarna olika slags mat och musik att dansa till. Klassiskt? Disco? Nej, rock ’n roll och sallad. Det var vad pinnarna föredrog, kunde barnen rapportera till Amicum. Och i arbetslaget var de tacksamma för möjligheten att öva på det där med respekt för allt levande, vilket varit en utmaning eftersom förskolan ligger mitt i staden och har konstgräs på gården.

Utanför avdelningens dörr hänger en glittrig brevlåda, högt upp.

Förskolläraren Karin Lange undrar:

– Vems tur är det att kolla superhjältebrevlådan i dag?

Flera armar flyger med ens i luften.

Det är Stellas tur och när hon försvinner ut ur rummet, förflyttar sig barna­skaran på mattan i riktning mot dörren, en påtaglig glidning.

Har det kommit något nytt brev? Stella klättrar upp på en stol för att kunna nå.

De drar efter andan när alla förstår att brevlådan givit utdelning.

Karin Lange tar del av barnens ritningar av superhjältevärlden de ska bygga.
Foto: Staffan Claesson

– Jippi, utbrister någon.

– Yes, ropar en annan, boxar i luften.

Tillsammans tyder de bokstäverna på kuvertet: Till Solen. Karin Lange öppnar brevet och vecklar ut det.

– Lyssnar ni?

– Ta ut slajmet ur öronen! uppmanar en pojke och Karin Lange fnissar till.

Börjar sedan att läsa. Rummet blir tyst.

Amicum har en ny uppmaning till barnen: De ska samarbeta och skapa en egen superhjältevärld på en lastpall som lämnats i ateljén.

– Men först måste ni göra en ritning. Vet ni vad det är? säger Karin Lange.

Sorlet stiger genast.

– Man ritar något, sedan pysslar man det man har på ritningen, säger Stina.

– Jag har en tänkmaskin i min hjärna, säger Oskar.

– Om vi gör några hus och ett tåg kan vi skapa det, föreslår Vidar.

Karin Lange lyssnar med ett tankfullt pekfinger på hakan. Nickar.

– Vet ni vad ni ska göra nu? frågar hon till sist.

– Ritningar!

Och med det reser sig alla och försvinner iväg åt olika håll. Några slår sig ned vid borden där papper och pennor står framme, samtidigt som det pratas om vad som ska växa fram: en labyrint, en ångmaskin, en fälla, en hemlig fallucka, Hulken och Doc McStuffin.

På väggen intill bordet finns bilder av superhjältar, för redan innan första brevet kom från Amicum hade barnen på Solen pratat om vilka de kände till. Där finns en muskulös Batman jämte babyn Super-Charlie, hundarna i Paw Patrol, Bamse och Pippi Långstrump.

Där finns också barnens egna teckningar av superhjältar, som gurkan Larrypojken som snurrar och omformar sig till en supergurka som kan flyga.

På en klädställning mellan hemvistet och ateljén hänger superhjältekläder. Det är glänsande mantlar i olika färger, en brandmansuniform, prinsessklänningar, något lurvigt, en Blixten McQueen-overall och förstås – en Spidermandräkt.

Vandrande pinne.
Foto: Staffan Claesson

Karin Lange rör vid den röda och blåa polyestern, och de bulliga lösmusklerna i barndräkten.

– I början hade jag en tanke om att… Jag kunde tänka att det vore roligt att se andra superhjältar, säger hon och gör en grimas.

Rycker sedan på axlarna.

– Men det är ju det här de vill utforska. Vår roll blir att visa att det finns variationer, för det är viktigt med förebilder för barn.

Många av de vanligaste hjältarna barnen känner till och kommer i kontakt med är vita, starka män, konstaterar hon. Därför diskuterade de vilka andra som finns och barnen kom snabbt på många olika.

– Vi har extra fokus på normer och värden och tycker att vi pratar om jätteviktiga ämnen i samband med superhjältarna. Vi kan problematisera det som dyker upp i leken. Vår roll blir att upptäcka etiska dilemman och vrida och vända på dem tillsammans med barnen. Som varför blir man ond? Hur känner man sig när man är ond?

I ett rum intill sveper Sigge runt i svart cape, pratar om ninjor. Det är påfallande hur berättelserna rinner ur barnen när de får frågor om superhjältar: Och då…och hon…och han…och sen!

Han är fem år och redogör säkert för dramaturgin i superhjälteberättelserna, om målet berättelserna strävar mot.

– När de onda och goda möts, vad händer då? undrar Karin Lange.

– Då slåss dom! Det är en hel armé mot fyra ninjor.

– Hjälper de varandra på något sätt?

Karin Lange.
Foto: Staffan Claesson

Han funderar en kort stund, säger sedan:

– Nä.

Berättelserna om superhjältarna följer ett tydligt mönster och konfrontationen är kärnan. Inte konstigt att det blir en krock med förskolans värdegrund.

Samtidigt är det lätt att gilla superhjältarna, tycker Karin Lange.

– Jag tror de är viktiga. De kan vara allt det man själv skulle vilja vara och jag ser på barnen hur de växer när de träder in i de olika rollerna.

Hon tycker till exempel att flickornas lek blivit mer fysisk än tidigare och att fler anammar ett annat slags kroppsspråk.

– De kommer in och äger på ett annat sätt. De vågar leva ut mer när de är superhjältar.

Kanske kan det vara en väg till större tillit till sin egen förmåga? Eller kanske hade det kommit i alla fall, utan superhjältar. Det går ju inte att mäta, funderar hon.

Det som däremot blir tydligt i projektet är hur superhjältarna engagerar barnen. De vill berätta mycket och för att ge fler talutrymme delar personalen på gruppen vid samlingen. Superhjältarna öppnar upp för att prata om hur man vill vara.

– Det ska vara okej att vara olika. Ibland är det bra att vara stark och snabb, men ibland är det bra att vara långsam och hinna se detaljer och uppfatta saker som man inte kan om man springer snabbt. Och är man liten kan man ta sig in på ställen som stora inte kan.

Lastpallen på golvet i ateljén är alltjämt tom, där ska en superhjältevärld växa fram. Förmodligen ska den också befolkas av figurer med superhjältekrafter.

Och någonstans, långt borta, väntar Amicum på sandiga Silvis på svar från avdelningen Solen på Frodeparkens förskola, Uppsala, Jorden.

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin