Läs senare

Bilden ligger nära tanken 

Skapande är ett naturligt sätt för barn att uttrycka sig och undersöka sin omvärld. Bilden ligger så nära tanken, säger Maria Kozlowska, ateljerista och förskollärare. 

16 Mar 2005

 Du ska ha armarna så där… nej lite mera uppåt… och så benet ut åt sidan, säger Sixten medan han formar Molly som han vill att hon ska stå. Inte helt lätt. Molly tappar balansen och ramlar. Det gjorde inte modelldockan av trä som Sixten formade till en rörelse förra veckan. Inte han heller, när han själv ställde sig likadant som dockan.  
 
 Men snart står Molly stadigt i en position som Sixten är nöjd med, så han kan rita av henne. Blicken växlar mellan Molly och det tjocka papperet medan han målmedvetet formar rörelsen i hennes kropp med tuschpennan.  
  – Allt bildskapande börjar med att titta och undersöka. Tankar föds utifrån görande. Får man först experimentera och uppleva rörelsen i sin egen kropp och sedan få ner den på papper så sitter det mer i huvudet sedan, förklarar Maria Kozlowska.  

  Honär atelierista på halvtid på förskolorna Höjden, Backen och Skogen i Stockholm. I dag har hon bildstund med sex fyraåringar och förskollärare Åsa Brandström på Höjdens förskola.  
  Meningen med Marias bildstunder är att barnen ska få möjlighet att utveckla sin teknik i teckning, målning, användandet av lera, färg och andra uttrycksformer. Annars kan de fastna i schabloner och stereotyper, säger hon. Samtidigt är bildstunderna fortbildning för personalen. 

Alla avdelningar i de tre förskolorna har stora, centralt placerade ateljéer med en mångfald av olika material tillgängligt; skapande är ett självklart redskap för barnen att uttrycka sina tankar, idéer och teorier. Hela tiden. Skapande är ett av många medel att undersöka, bearbeta och förstå sin omvärld; det ger sinnliga upplevelser som blir kunskap och insikter, säger Maria.  
  – Men även om det finns tydliga stationer med olika material att välja bland är det inte säkert att alla barn hamnar där. En del väljer aktivitet utifrån vad de redan är bra på. Därför behövs en medveten vuxen som kan inspirera och ge uppgifter som utmanar alla deras sinnen. Bildskapande går inte av sig själv, barn behöver få utmaningar i sina estetiska lärprocesser.  

  Den vuxnes uppgift är att med inlevelse presentera materialet på ett attraktivt sätt, så det blir lockande och spännande för barnen att pröva. Att introducera materialet så barnen vet hur man använder det och kan börja experimentera. På förskolorna Höjden, Backen och Skogen finns nästan alla typer av skapande material för bild, form, sång, musik, drama och konstruktion.  
  –Det är viktigt att barnen får möjlighet att blanda alla språk. De berikar varandra och skapar förståelse, ökar lekfullheten och engagemanget. Barnens färdigheter i skapande kommer till användning när de arbetar med sina olika projekt. Observationer och dokumentation har visat att när barnen kan ägna sig helt åt själva projektet kommunicerar de med sin bild och kommer på nya idéer, och de kommunicerar med varandra genom bilderna, berättar Maria.  

  Projekt pågår ständigt. Både sådana som barnen kommit på själva och sådana som vuxna initierat. Det viktiga är att barnen blir intresserade. Många projekt föds genom de sommarminnen på olika teman som barnen brukar få i uppgift att ta med sig när höstterminen börjar. Till exempel ett om löken, som Maria hade med barnen på ”sin” avdelning Räven på Höjdens förskola, där hon arbetar halvtid som förskollärare. 

Temat var något levande eller dött. Barnen undersökte överblommade lökar och hade olika teorier om varför de hade dött. De skalade olika sorters lökar, delade dem och luktade på dem. De tittade i förstoringsglas, studerade detaljer, olika former, strukturer, snittytor och färger. Sedan tecknade och målade de av lökarna.  
  – Bilderna blir rikare när barn får undersöka och uppleva först. Det inspirerar själva bildskapandet. Och tecknandet utvecklade barnens tankar och idéer om löken.  

  Det visade sig att barnen såg löken som ett levande system. De jämförde den med sin egen kropp, andra djur och växter som de hade erfarenhet av. Till exempel hittade de en röd fläck i en lök; det var själva hjärtat. Runt om fanns muskler som hjälpte löken att äta. Tunna streck i lökens mönster var nerver. Lökarna kunde både leka, åka hiss, måla och vända sig på magen, menade barnen.  

  Med hjälp av tecknandet beskrev de också hur löken luktar. Några barn ritade zickzackmönster som vassa tänder, en flicka ritade streck och många hjärtan.  
  ”Vi planterade amaryllis- och hyacintlökar. Barnen observerade lökarna noga varje dag och undrade vilka färger blommorna kommer att ha. De följde upp lökarnas utveckling genom att observera, teckna och måla. Barnen jobbade också med lera. Ebba gjorde enstor amaryllislök i lera”, skrev Maria i ett fint layoutat dokumentationshäfte från projektet.  

  Grafisk form är ett av Marias speciella intressen. Hon dokumenterar i foto och text, scannar in barnens bilder och sammanställer alla projekt hon är inblandad i. Både för sin egen skull som pedagog och för att barnen ska få se sitt eget lärande.  
  Maria har arbetat i ateljé med barn i tio år och tycker själv om att teckna och prova på alla former av skapande. Inspiration hämtar hon inte minst från barnens bilder, berättar hon. Och i höstas utsågs hon till ateljerista.  
  Två gånger per termin har hon bildgrupp med en representant från varje avdelning på de tre förskolorna. Vid nästa träff ska det handla om hur man använder ljusbord och ljus.  
  – Alla avdelningar har tillgång till det. Men vi har kommit olika långt. Nu ska jag själv gå en kurs i att gjuta i betong, så det blir säkert ett fortbildningstema det också så småningom. 

När Maria arbetar med projekt har hon oftast högst tio–elva barn i gruppen. Blir det för många koncentrerar de sig inte lika bra och risken är att pedagogen styr för mycket, menar hon. Hur långt ett projekt blir beror på barnens intresse.  
  Ett projekt om klädskapande, som några barn på Räven själva hittade på, höll på i flera månader.  

  Det började med att de satt i ”klipp-ochklister- verkstaden” under en uppevila och konstruerade bh:ar, kragar, väskar och annat av papper.  
  – När jag såg det frågade jag barnen om de ville sy. Och de ville de. Barnen fick välja tyger, det blev glittrande, blanka tyger i olika färger, fransar och paljetter. Vi lånade modeböcker att titta i. Först ritade de kläderna, som de stora modeskaparna gör, och sedan började de sy.  

  Barnen hade olika strategier och jobbade med olika tekniker och upptäckte att det finns många sätt att lösa problem som kan dyka upp – till exempel hur man ska få en slöja att sitta kvar på huvudet. 

Som avslutning hade barnen modevisning på stora sångsamlingen, inför alla barn och vuxna på Höjdens förskola.  
  – Med papper utrullat som en catwalk och med kamerorna blixtrande och stora applåder. Barnen kände sig viktiga när de kunde visa sina vackra och läckra kläder.  

  Projektet om klädskapande kopplades dessutom ihop med ett annat projekt som pågick under tiden – om matematik. Mätande, längd och storlek kom in på ett naturligt sätt. Och alla kläder passade precis och gick att ha på sig.  
  ”Att klippa till och sy ihop olika delar till rätt storlek för att få dem att passa var matematiska problem som barnen stötte på hela tiden. De använde sig av mätandet, ofta ett mätande utan siffror. Måttbandet använde de bara på skoj, de visste vad det är till för men höga siffror och måttenheter var obegripliga”, skrev Maria i dokumentationen.  

  Det är viktigt att det som barnen gör ställs ut och blir kvar i förskolan, tycker Maria. Därför är det inte meningen att barnen ska ta hem allt de gör. Det ska synas på väggar och i hörnor att de jobbar med olika saker.  
  Hon kan inte tänka sig att jobba i en förskola som inte har en ateljé, säger hon:  
  – Skapande är ett så naturligt sätt för barn att undersöka sin omvärld och uttrycka sig. Bilden är barnens sätt att berätta. 

Annika Claesdotter 

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin