Läs senare

Bröder som leker fram musiken

Bröderna Lindgren skapar lekande lätt musik som tar barn på blodigt allvar, frigör kreativitet och inger mod. För hur destruktiv rädslan är har de känt alltför nära
skinnet under sin vilda uppväxt.

10 Dec 2014

Foto: Svenne Nordlöv
Den som var med på Bröderna Lindgrens konsert i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm tillsammans med tusentals rockande, gungande, klappande, hänryckta, sjungande, upphetsade vuxna och barn för fyra år sedan lär minnas den sommarkvällen.
Ett lyckligt människohav som dansade fram sin kärleksmanifestation. Eller som gästsångaren denna kväll, rocksångaren Ebbot Lundgren, utbrast i stundens hetta: ”En Woodstock love-festival!”.

Även recensenter försätts i extas och kallar Bröderna Lindgren ”ljuset i mörkret” – för att de är nästan ensamma om att ta barnmusik på allvar. Två av deras tre album vann Grammisar i kategorin bästa barnalbum. Meningen med livet (2009) och I tiden (2013).

Om sanningen ska fram är bröderna inga scenkungar med pockande bekräftelsebehov. Därför har de släppt fram så många begåvade artister för att framföra och tolka deras låtar och musik – som Kristofer Åström, Nina Ramsby, Patrik Arve, Swing, Caroline Wennergren, Mattias Alkberg och många fler. Sanningen är att de trivs som bäst långt från uppståndelse och strålkastare. Här. I en oansenlig studio på en bakgata i centrala Stockholm.Foto: Svenne Nordlöv
Det första som slår emot en i detta lilla rum är stämningen. Harmoni i kubik. Något i luften manar och uppmuntrar: ”Hitt på något!” Men luftigt är det knappast, både golvet och väggarna är belamrade med musikinstrument och gärna av de mest ovanliga slag: ett par bordscittror, resgitarr, ukulele, rysk mandolin, banjo, tre indiska tablas, en keyboard, en gammal skolorgel som låter lite pipigt och därför passar perfekt för brödernas musikaliska eskapader, mormors och morfars gamla ljusbruna piano och några helt vanliga akustiska gitarrer. För att skörda kreativiteten står en mikrofon med stativ och en digital inspelningscentral alltid redo.

Mitt i detta egna universum sitter bröderna Lindgren. Den två år äldre brodern Mathias sitter på en svart arbetsstol vars slitna fuskskinn har revor både här och där. Med sin gretsch-gitarr i famn ser han just så lycklig ut som ett barn med sin stora trygga teddybjörn.

– Jag blir glad både när jag tittar och när jag spelar på den, säger han och hans snälla ögon glittrar.

Även lillebrorsan Andreas, som är nedsjunken i en vit fåtölj som sett sina bästa dagar, har snällt gnistrande ögon.

Tillsammans liknar de två sorglösa barn snarare än två skäggiga medelålders män.

Kanske är detta hemligheten bakom deras uppenbara skaparglädje. Förmågan att kunna försätta sig i barndomens fria tillstånd.Foto: Svenne Nordlöv
För barndomen var fri. Fri från såväl uppfostran som pekpinnar och närvarande föräldrar. Pappa Bo Lindgren var en stor och efterfrågad scenograf. Han arbetade i Stockholm dagarna i ända. Mamma, den prisbelönade och framstående barnboksförfattaren Barbro Lindgren, var förvisso hemma. Men hon satt på verandan och bara skrev och skrev.

– Det var en extremt fri och tillåtande barndom. I princip var vi självgående. Och vi bodde i vår lilla värld, säger Andreas Lindgren.

– Förvildade, instämmer Mathias Lindgren.

Världen bestod av några bondgårdar och hette Stora Söderby, en by i närheten av Arlanda. Omgivna av kullar och åkrar så långt ögat nådde kändes det som en egen värld, en värld som de nästan aldrig lämnade innan de kom upp i den skolpliktiga åldern.

Fria som fåglar sprang de på öppna fält, hittade på hyss, hängde med djuren och utforskade varenda vrå. Ja, det säger sig självt, även den livsfarliga granen med grenar som liksom bildade en 15 meter hög spiraltrappa har de mirakulöst nog överlevt. Dammen de trillade i var ett annat mirakel.

Några bråk har tydligen aldrig förekommit i denna inte helt ofarliga fristad, intygar Andreas.

– Jag insåg tidigt att Matti var både snabbare och starkare så det var ingen idé att bråka. Våld leder ingenstans. Vi lärde oss att kompromissa. Och när vi behövde avreagera oss spelade vi fotboll, säger han.

När skolan började gick idyllen i kras över en natt. Något nytt och främmande kom in i deras liv. Rädsla.

– Tidigare hade vi inte haft någonting med omvärlden att göra. Att börja i skolan var brutalt. Fröken var fruktansvärt elak och extremt religiös. Hon tvingade oss att skriva med höger hand trots att vi är vänsterhänta. Om gjorde fel fick vi hurringar, säger Mathias och pekar på ansiktet.

– Vi har inte glömt det. Därför förstår vi precis hur fruktansvärt utsatta barn kan känna sig, säger Andreas.

Då kände de musikens helande kraft. Beatles var lisan för brödernas sargade själar.

Lärarens skräckvälde kom lyckligt nog till ända. Efter två år dök en ny fröken upp, ”en fantastisk lärare med Mah Jong-kläder” vars första uppgift till klassen var: ”Skriv de snuskigaste orden ni kan”.

– Det var en effektiv isbrytare, säger de och fyller rummet med förlösande skratt.

Insikten om musikens kraft hade de för alltid inpräntad i själen.Foto: Svenne Nordlöv
Därmed inte sagt att de tog den rakaste vägen till en musikkarriär. Mathias arbetade som scenografiassistent med pappa. I tomrummet som uppstod när pappa dog 1991 startade han popgruppen ”Girlsmen” (1993) med bland andra Andreas. Men scenografi var en bättre födkrok så han arbetade som scenograf och reste allt ivrigare tills han år 2000 kom till vägs ände. Det var för stressigt. Vad skulle han göra i stället?

En sak visste både han och Andreas lika väl efter åren av underkastelse i skolan. Aldrig i livet skulle de acceptera att någon styrde över dem. Aldrig en boss över sig.

– Jag offrade min bekvämlighet för att leva som jag ville, säger Andreas Lindgren.

Så han hankade sig fram på tillfälliga kneg. Slog ängar med lie, skrev barnböcker, jobbade på byggen och slipade väggar – och mådde fysiskt fruktansvärt av dammet.

Det fanns kanske ändå ett mindre slitsamt sätt att försörja sig på?

Tydligen. För samtidigt som bröderna hamnade i sin återvändsgränd jagade producenten av Lorangaspelet – inspirerad av Barbro Lindgrens bok Loranga, Masarin och Dartanjang – någon som skulle komponera musiken till spelet. Att de sysslat med musik var ingen hemlighet. Inte heller vem deras mamma var.

– Vi tyckte att spelet var sympatiskt för att ingen kan vinna i det, förklarar Mathias Lindgren.

Lorangaspelet dyrkade upp dörren till Sveriges television där gröngölingarna skulle bevisa vad de gick för och skriva barnmusik till Höjdarna, en serie med 52 delar. Lättast var att gå i upptrampade spår och göra som alla andra.

– Nej, det var inget alternativ för oss, säger Andreas med en avvärjande gest. Just det ville vi protestera mot, mot alla dessa dockor med förställda röster (han härmar tillgjorda barnsliga röster och gör grimaser) som signalerade att man såg ner på barn. Vi ville höra vår musik med riktiga, icke förställbara röster. Protesten var och är mot att många gör sig till bara för att det är för barn. Man kan anpassa sig till barnet, men inte förställa sig. Det skapar en barriär i kommunikationen.

Han blir eld och lågor och gestikulerar livligt:

– Vi ville ge barn de bästa låtarna vi kan komma på utan att spara på krutet! Det kändes så generöst, så lyxigt.

Eldade av driften att skapa musik med tilltal som tar barn på allvar fick de känna på hur skönt det kittlade i skallen när kreativiteten flödade och de kunde spotta ut låt efter låt efter låt. Det blev 40 låtar och halvannan timme musik.

Då de hittade sin stil var språnget till egen musik kort. Duon Bröderna Lindgren såg dagens ljus.Foto: Svenne Nordlöv
Hur de skapar musiken låter barnsligt enkelt. Så fort de kliver in över tröskeln är skapandet på, som att trycka på en ”on off-knapp”. Andreas håller i basen och Mathias i trumsetet och, precis som nu, gitarren. Orden infinner sig, flyger in likt musiken.

– Det är en kul problemlösning. En magisk lek som får tid och rum att försvinna… Ungeför som när vi byggde modell eller spelade fotboll som barn. Det händer att det kommer sex låtar på raken, säger Mathias och ser lycklig ut.

Och då festar de ordentligt. Andreas går till kaféet på andra sidan gatan efter capuccino och kardemummabullar.

Och om det inte går så bra?

– Då blir det termoskaffe.

Utan förvarning händer det. Mathias tar några ackord med gretschen och en sång håller på att landa mitt i studion. ”Jag går till jobbet…”, sjunger Andreas och Mathias hänger instinktivt med.

Orden bara väller fram.

– Jag har tänkt på det här ett tag när jag studerade mina barn, förklarar Andreas. När de går till dagis eller skolan är som ett jobb. Det är så vi ofta gör, likställer barn med vuxna. Då blir texten dubbelbottnad. Tänk ett barn som missuppfattat sin roll och verkligen ser förskolan som jobb. Eller en mer dyster tolkning – han kan knappt hålla sig för skratt – att barnet har förlikat sig med det. Det är kul att vända på perspektivet!

Låtarna har flera syften, ledordet mångbottnat går som en röd tråd i låttexterna. Ta till exempel låten Kasta i väg mig. Vid första läsningen handlar den om något så alldagligt som att kasta en sten. Men den rullar ju nedför ”en backe utan slut”!

– Ja, man känner sig som om låten framförs av den ensammaste människan i hela världen. Kanske något som kan få i gång en dialog om mobbning, säger Andreas.

Att förskolor och skolor använder musiken i pedagogiskt syfte känner de väl till. De har blivit själaglada åtskilliga gånger när skolor och förskolor har hört av sig med bilder och berättelser om hur musiken har använts. Än för att öva lek och rörelse, än för att få i gång samtal om känsliga ämnen, stimulera kreativiteten, ingjuta mod eller helt enkelt skapa glädje.

Glädje, kärlek och omtänksamhet – ungefär som brödernas recept på meningen med livet.

– Man ska vara en bra människa. Inte för hela världen, men för människorna som kretsar kring ens liv, säger Andreas Lindgren.

– Ja, och fortsätta att göra det vi gör. Vi har inga stora drömmar. Bara att det här rullar på. Många hungrar efter berömmelse och vill bli kändisar och idoler. Därför skrev vi låtarna Superhjälte och Gräva hål. Man behöver inte bli bäst och starkast. Man mår inte bra av ett ständigt sökande och tävlande som både barn och vuxna drillas till. Bättre om man lär sig att bli nöjd. Det räcker med att göra något konkret som att klippa gräset eller gräva ett hål, säger Mathias Lindgren.

Det här är Mathias Lindgren:

Ålder: 51 år.

Familj: Flickvän och ett 2,5-årigt barn.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Fritid: “Jag ser efter mina gitarrer och drömmer om Grålle, min gamla traktor. Otvunget plinkande hemma i soffan ger en känsla av att vad som helst kan hända. Plötsligt har man en låt.”

Det här är Andreas Lindgren:

Ålder: 49 år

Familj: Sambo (sedan 20 år tillbaka) och tre barn i åldrarna 13, 12 och 11 år.

Bor: På Ekerö utanför Stockholm.

Fritid: Bygga om gitarrer och basar. Pula hemma och i trädgården.

Special för förskollärare:

Bruksanvisning till Bröderna Lindgrens låtar:

  1. Varva ner. Om vila önskas sätt på Godnatt från senaste skivan. Lyssna, vila och efteråt samtala. Vad hann ni höra innan ni somnade eller hur kändes det för dem som inte lyckades somna?
  2. Rita. Låt Mod från senaste skivan ingjuta mod hos barnen. Ge inga konkreta uppgifter att rita ett hus eller bil, utan låt eleverna rita vad som faller dem in när de hör musiken.
  3. Rörelse och dans. Sätt på Hur är jag eller Ambulansen från den senaste skivan och ge barnen friheten att komma på egna rörelser. Du blir garanterat överraskad av deras spännande tolkningar. Låtvalet Ambulansen öppnar även för en efterföljande dialog om vad som händer om man bli sjuk.
  4. Mod till självständigt tänkande. Sätt på Det är jag som bestämmer om skolpolisen och ta sats för ett samtal om mod och om att våga ha åsikter, våga leva, våga ta upp känsliga saker och slippa den förbannade rädslan som så många bär med sig livet igenom.
  5. Prata allvar om livet. Där finns det mycket att ösa ur. Jag kan lyfta dig överallt (andra skivan) – om välvilja mot omvärlden och medmänsklighet. Superhjälten (andra skivan) och Gräva hål om att lära sig att vara tillfreds med det lilla.

Rösta

Jobbar du fast du är sjuk?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin