Läs senare

Bygghörnan som mötesplats

Bygghörnan ska oavsett ålder och kön vara en mötesplats för alla. På tvåårsavdelningen Salta
Katten bygger barnen just nu vattentorn på olika sätt.

11 Jan 2005

Kalmars nya vattentorn syns på långt håll där det strävar som en jättelik vit svamp mot himlen. Förskolan Trollet ligger på bekvämt promenadavstånd. I går gick halva tvåårsavdelningen dit för att uppleva det på närmare håll. Dagen efter pratar de om tornet i samlingen och Bettan Lorentzson lägger ett fotografi av det på golvet.
  – ”Tort” vattentornet, konstaterar ett av barnen.
  Nästa fotografi är taget underifrån. Tillsammans minns de vad som hände med Tuvas mössa när hon skulle böja sig tillbaka för att se ordentligt.
  I slutet av samlingen får barnen välja mellan tre olika uppgifter. Två barn kan gå med Camilla Fredriksson och bygga vattentornet med isbitar i vattenrummet. En isbit symboliserar valet. Alternativ två är att vara med Mia Mylesand i ”byggen”. Ett fotografi på ett högt torn representerar val två. Tredje möjligheten är att rita tornet i ateljén. Vill man vara med Bettan i ateljén väljer man pennan som hon lägger bredvid de andra symbolerna.
  
Många pekar på fotot av tornet. Sara och Tuva väljer isbiten och går bums till vattenrummet. Några väljer atéljen.
  Mia som har kameran i ena handen sätter sig med sex barn i ”byggen”, som utgör ungefär hälften av Salta Kattens stora rum. Längs ena väggen sitter en rad låga speglar. Ovanför finns dokumentation från tidigare byggen och en ”programförklaring” av för hållningssättet: ”Bygghörnan en plats för enbart pojkar? Nej! En mötesplats.”

  Bygghörnan ska vara en mötesplats på samma sätt som ateljén. Precis som det finns olika sorters papper och färger i ateljén och olika saker i hemvrån ska det finnas olika material i byggutrymmet. Miljön ska ”suga” upp barnen. Finns det inget att göra så är det lätt att bara rusa runt, förklarar hon.
    – Bygghörnan är en bra mötesplats. Vi jobbar för att oavsett ålder och kön ska detta vara ett utrymme som alla har rätt att vara i. Får pojkar och flickor mötas här tidigt kommer de skillnader man annars ofta ser när de är äldre och bygger inte att uppstå.

  I byggutrymmet finns bland annat byggbord, en overheadapparat och en hörna för Duplo där man både kan bygga horisontellt och vertikalt, eftersom den ena byggplattan sitter på väggen. I korgar och lådor finns en mångfald av material, omsorgsfullt sorterat efter form och färg; bland annat pappcylindrar i olika höjd, skivor som ger balans, färgglada öppningsbara plastklotsar. På ett lågt bord står plastdjur.
    – Tanken är att du ska kunna bygga högt, långt, stabilt, stort, litet, estetiskt, med färg, symmetriskt. Traditionell bygglek har bara erbjudit träfärgade klotsar. För mig är det inte byggoch konstruktion. Det handlar ju om hur vi ser på barnen. Får de bara två material kan de inte heller bygga med mer.

  I bygghörnan finns olika bilder av konstruktioner och barn som bygger. Det är extra viktigt med inspirationsbilder på tvåårsavdelningen eftersom det inte finns äldre barn att lära av, anser Mia.
  På fyraoch femårsavdelningarna finns gott om dekorationsmaterial, smått byggmaterial som förfinar konstruktionerna och går att göra små detaljer med. Det finns inte på tvåårsavdelningen.
    – Jag har inte känt att det behövs än. Man behöver inte göra allt på en gång. Vad ska man då göra sen?

Barnen som valt att vara i bygghörnan sätter omedelbart igång med olika projekt. Lina börjar med att göra ett högt torn. Två pojkar staplar långsmala klotsar i fönstret. Mia håller ett öga så att ingen sätter sig under. En annan pojke visar ett foto från när han byggde ett riktigt högt torn, sedan sätter han sig och lägger skivor på en rundel av cylindrar. Marcos bygger på spegeln och placerar sju cylindrar på varandra. När han ska sätta dit den åttonde rasar tornet. Mia uppmuntrar honom att göra ett nytt försök. Lina har övergått till att balansera bräder på cylindrar.

  I vattenrummet har Camilla förberett och satt en hink iskuber på en spegel och ett fotografi av vattentornet i en låg plastbassäng. Sara och Tuva bygger med de kalla isbitarna och samtalar om isen, vattnet och vattentornet. Tuva bygger mamma, pappa och sig själv, berättar hon. Tillsammans räknar de isbitarna i hennes torn. På väggen finns dokumentation om hur barnen på olika sätt mött varmt och kallt vatten.
  Man kan fråga sig varför vi ”utsätter” tvååringar för att bygga vattentorn av is, säger Mia.
    – Men lika väl som vi kan ge skapande uppgifter kan vi ge bygguppgifter. Eftersom barnen har byggt sedan de började som ettåringar och avdelningen arbetat mycket med vatten och is har vi valt att plocka in byggoch konstruktion i vattenrummet. Att förbereda isen tar lång tid, därför blir det en ”happening” en gång i veckan.
    – Vi vet att det i princip är omöjligt att bygga ett vattentorn av is, eftersom den förändras. Men med hjälp av fotografiet och sin tidigare erfarenhet ger vi dem en målsättning att jobba med isen uppåt. Det handlar om balans. Jag som pedagog uppmuntrar dem att försöka en gång till.

  Alla har en relation till vattentornet och vet att det ligger vid förskolan. I går var en grupp där och ”frossade” i det, vilket leder till att barnen pratar mycket om det dagen efter. I samlingen gör barnen val. De vuxna ansvarar för att alla barn får välja först, någon gång.
    –Det är fascinerande att se hur intresserade barnen är i samlingen om man ger dem ”justa” utmaningar och skapar ”happenings”. Barnen vet att det händer något kul där. Vi har också lagt märke till att de som inte får sitt förstahandsval väljer bygghörnan för de ser när de kan gå in i vattenrummet. En jättesmart strategi!

I ateljén ritar och målar några barn. Linnea har valt en sprayflaska med gul färg och går till det långa staffliet. Raskt får hon sällskap av en kompis. Några barn börjar bli klara och rör sig mellan de olika stationerna. De vuxna kollar av med varandra att det går bra.
  Dags att gå ut i det höstbleka solskenet. Mia ställer tillbaka korgarna så att det ser pågående   – inte stökigt   – ut. På korgarna finns foton på vilka klotsar som hör vart.
    – Vi har valt att sortera klotsarna efter färger för att locka ögat och göra det estetiskt tilltalande. Att ha material i olika färger påverkar byggena. Flickor lockas in i byggvrån av färg.

  Fotografierna på korgarna gör det lättstädat och att alla direkt ser vad de kan bygga med. Hälls allt Duplo i en korg är det bara Duplo. Sorterar du det är det rött, blått och gult Duplo, påpekar Mia. Pedagogerna diskuterar hela tiden materialet. När de ett tag hade bilar och duplogubbar blev det mycket konflikter om vem som skulle ha vad.
    – Vi diskuterar ofta vad som är lekmaterial respektive konstruktionsmaterial och det ena utesluter inte det andra, men ger olika resultat. Det material vi har nu inbjuder till lek och samarbete. Våra barn älskar till exempel bilar. Vi har valt en bilbana som barnen kan sätta ihop själva istället för en färdig lekmatta.

  I dag valde många barn att vara i bygghörnan, konstaterar Mia, som tror att det beror på att de vuxna ändrade om dagen innan. Dessutom är barnen vana vid besökare och intresserade av att skapa nya relationer. De gör medvetna val eftersom de vet att gästerna ofta är intresserade av just byggandet, förklarar hon.
    – Vi tyckte inte att byggutrymmet fungerade som en mötesplats och ändrade om lite igen. Tidigare såg inte tvååringarna Duplot när de kom in. Nu står satsbordet som en mötesplats i mitten. Det är också viktigt att utrymmet är lockande. Då måste det finnas något estetiskt som fångar ögat. Det får inte vara kalt utan ska finnas bilder och pågående konstruktioner.

Mia har arbetat på Trollet i tio år, tills för drygt ett år sedan med de äldsta barnen.
    –Att börja jobba med de små barnen var helt rätt steg och ingen större skillnad mot femoch sexåringar. Det är mest dagsrytmen som är annorlunda.
  Egentligen var det en slump att hon började intressera sig för byggoch konstruktion. Dels hamnade hon i ett kreativt arbetsklimat, dels fick hon en barngrupp som byggde mycket. Pedagogerna blev tvungna att titta på den fysiska miljön och vilket material som behövdes.

  När Mia gick på förskollärarutbildningen lärde hon sig att små barn inte kan samarbeta och inte bygga mer än fyra högt. Men allt handlar om vilken barnsyn vi har, påpekar hon. Tror vi att små barn kan bygga eller att de bara raserar?
    – I dag bygger våra små barn lika mycket som de äldre. Våra tvååringar är vana byggare. De har ju konstruerat ett helt år. Det handlar om vilka erfarenheter de har och vad vi erbjuder dem. Här finns utrymmen och material som passar dem.

  På ettårsavdelnigen Solstrålen finns en spännande bygghörna, med något mindre utrymme och material än på Salta Katten. Här går det att stå och bygga på hyllorna från olika håll. På så sätt kan många rymmas samtidigt.
  I dokumentationen kan man se hur två ettåringar samarbetar och bygger ett torn som är högre än de själva, använder skivor för att göra det stabilt och tar Mia till hjälp. Ansiktena lyser av glädje när de lyckas.
    – Jag vet inte hur de upptäckte hur man gör. De kom tidigt på att skivan ger stabilitet åt tornen. Barnen blev inte ledsna när tornet gång på gång rasade, minns Mia.
    – Vi förminskar dem inte genom att säga ”Stackars dig”, utan är motorer och peppar på olika sätt. För mig är det självklart att gå in och visa att jag är intresserad.

  Det är väldigt lätt att imponeras och fastna vid de duktiga byggarna, påpekar hon. Men det är viktigt att titta på alla och inte fastna i det nya utan se hur den nya strategien genererar saker för de andra barnen.

På förskolan Trollet arbetar alla avdelningar med temat ”Hur barn bygger världen”. På småbarnsavdelningen ingår temat i den dagliga verksamheten och miljön är en viktig del, där bygghörnan ska fungera, anser Mia. Därför sitter en vuxen alltid i den. Intresserade vuxna ger utrymmet status.
    –Det är ingen slump att våra barn bygger så mycket, eftersom vi hela tiden följer det som händer, pratar om det och är med och ger kraft. Är du genuint intresserad av det barnen gör så smittar det. Det är upp till dig själv om bygghörnan fungerar. Den måste hela tiden förändras om det ska bli en verklig mötesplats.

  En vanlig fråga, när Mia föreläser, är hur man får byggutrymmet att fungera.
    – Byggmaterial har alltid funnits i förskolan, men sällan ett ordentligt utrymme. Klotsar har legat lite här och var. När byggleken inte fungerat har problemet lagts hos barnen. Nu inser vi att det är vi vuxna som inte skapat en inbjudande miljö.
  Många gånger är det för få inspirationsbilder, menar Mia. Bilderna signalerar vad man kan göra. Var bilderna är placerade styr bygget.
    – En del vuxna lägger för stor energi vid rasandet. I vår bygghörna är vi lojala med konstruktionerna och uppmuntrar barnen att försöka igen och hitta nya lösningar som håller. Alla är välkomna överallt, inte för att rasa, men för att bidra med något. Diskussionen om pedagogens roll och vad som är bra material, hur det ska användas och hur stegringen av det ska se ut pågår ständigt, poängterar hon.
    –Det barnen gör med materialet är så fascinerande och det händer så mycket i konstruktionerna. Titta på det Lina gjorde nyss! Hon hade papprullar av olika höjd. Ska hon lägga en pinne på dem måste det vara samma höjd. Min roll är att stötta, sätta ord på och hjälpa henne att göra nya upptäckter.

  De vuxna skapar lugn genom att organisera tre olika aktiviteter, som måste vara intressanta så att barnen stannar kvar. Pedagogerna är hela tiden delaktiga och peppar dem att bygga högre eller gör dem uppmärksamma på vad de gjort.
  Vissa aktiviteter fungerar bara om det är få barn. Förra gången var det tre i vattenrummet. Men då blev det inte det utbyte mellan barnen och materialet som det var tänkt. Ibland bygger de prototyper tillsammans med barnen. Mia visar en bild från då de med is byggde en prototyp av vattentornet. Närbilderna, i olika vinklar, ska hjälpa barnen att upptäcka stabiliteten i konstruktionen. Nu är en av bilderna inspirationsbild i vattenrummet.
    – Bilden lockade omdedelbart fem, sex barn att innan samlingen prova att bygga torn. Alla små detaljer vi gör påverkar barnen. Det är mycket utmanande för oss pedagoger att tänka om det.
    –Det som är intressant med byggoch konstruktion är att det innefattar så mycket matte, språk och teknik. Det gäller att sätta på sig glasögonen och se vad som händer.

  De olika aktiviteterna dokumenteras noggrant, från början till slut. Då kan de efteråt diskutera vad som fungerat och inte gjort det. Pedagogerna kan i samlingen visa vilka detaljer som styrt.
  I exemplet med isen uppfattade pedagogerna att byggplattan i baljan var för låg. När den höjdes fungerade det bättre. Mia får också ofta frågor om hur hon ser på lekbegreppet. Är byggoch konstruktion lek? En kontroversiell fråga, påpekar hon.
    – För mig är det lek. Men konstruktionsleken får vara konstruktionslek. Vi har tagit ställning och hos oss är inte kaplastavarna hundmat utan byggmaterial. Djuren som finns i bygghörnan betraktas också som byggmaterial. Det handlar om två olika sätt att se på materialet, poängterar Mia.
    – Många undrar vad vi gör när barnen leker hund och katt och kryper i bygghörnan. Det gör de inte här. Vi har annat material till det. Jag brukar jämföra med ateljén. Jag är lika lojal mot byggmaterialet i bygghörnan som med materialet i ateljén. Lika väl som vi tvättar penslar städar vi i bygghörnan. Många tycker att det är jobbigt att hålla ordning i byggutrymmet.
    –Det är en daglig kamp!

KARIN BJÖRKMAN

fakta/ Förskolan Trollet har sammanlagt 11 avdelningar, varav sex på Trollet. I tre år har Trollets förskola arbetat med de gemensamma temat ”Barn bygger världen”. Första året handlade det om Kalmar som stad. Året därpå om vattnet i staden. Nu handlar det om förändring, likhet och olikhet. I sommar ska förskolan rivas – och byggas upp på nytt.

– Temat är en förberedelse för det. Vi tittar på hur barnen använder miljöerna för att få kunskap till när vi ska göra ritningen till den nya förskolan. Vilka miljöer fungerar bra? berättar Mia Mylesand.

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin