Ingår i temat
Närmiljö
Läs senare

”De får inte nog av mig”

NärmiljöI Borås tronar en nio meter hög Pinocchio. Tänk om någon blåste liv i honom. Vad skulle han vara nyfiken på? Vart skulle han gå? Det utforskade barnen på Solgårdens förskola.

av Emilie Stendahl
11 Sep 2017
11 Sep 2017
I Borås tronar en nio meter hög Pinocchio. Tänk om någon blåste liv i honom. Vad skulle han vara nyfiken på? Vart skulle han gå? Det utforskade barnen på Solgårdens förskola.

Det var en alldeles vanlig dag i september för två år sedan. Jag stod där jag alltid står eftersom det är vad statyer gör, även om det stundtals lämnar en del övrigt att önska – duvorna finner jag till exempel smått irriterande när de slår sig ner på min näsa, som vore den en gren. Hursomhelst, var vädret klart och himlen blå när en märklig figur närmade sig: en förskollärare kånkandes på en resväska. Det var ingen nätt liten sak på hjul hon hade, utan en gammalmodig historia i rödbrunt läder med silverspännen, och hon stoppade den någonstans bakom mig. Lena Olsson, hette hon förresten.

Sedan kom de; Barnen. Med ljusa röster och varma händer och nyfiken blick, iförda bjärta västar. De hade tagit bussen från förskolan för att besöka mig.

Kring mina ben och fötter snodde de, och inte tog det lång tid förrän de fann resväskan, som de tycktes tro var min. Jag kunde förstås inte opponera mig.

I väskan fanns skor som liknade mina, en grå kortärmad skjorta och kortbyxor med hängslen, vita handskar, bräder att bygga med. Kartor och kamera.

De skulle bygga en sådan som mig, fast liten. Och de skulle fotografera platser i sin närmiljö som de tyckte om, för att visa mig.

Sagt och gjort. Tillbaka på förskolan Solgården tillverkade de dockans kropp av bräder och huvudet av en ballong och papier maché. Inte alldeles likt kan jag tycka, men fin på sitt vis.

De pratade om dockans näsa, hur den växer varje gång han blev nyfiken.

Det hände att näsan växte på den egengjorda dockan. Det betydde att nya utmaningar var på gång. Foto: Solgårdens Förskola
Barnen hittade en karta vid Pinocchios fötter. Foto: Solgårdens Fsk
Kartan väckte lust att bygga ett eget höghus. Foto: Solgårdens Förskola
Ett av stoppen var Borås arena. Foto: Solgårdens Förskola

Klart trevligare att vara nyfiken än att ljuga titt som tätt, så inte mig emot.

Och vad tror ni hände sedan? Jo, med jämna mellanrum växte dockans näsa över natten, till barnens förtjusning. De fick ständigt nya uppdrag: berätta om känslor för Pinocchio, testa hur hans skugga faller.

Förskolläraren Lena Olsson var nöjd och hennes kollegor också.

Tills den dagen då ett barn mindes mig och sa:

– Tänk om Pinocchio blev levande på riktigt och kom och hälsade på!

Huvudet skulle synas ovan taken och marken skulle gunga, trodde barnen.

– Men vilken väg tror du att han tar? blev frågan sedan.

Vilket de förstås bestämde sig för att testa.

De besökte mig igen en kall dag i slutet av januari. Jag var lätt täckt av snö och vid mina fötter fann de en karta. Med hjälp av den satte de av i riktning mot förskolan, förbi statyn Lilla Ute nere vid Viskan. Barnen kunde inte låta bli att jämföra oss: jag var så stor och Ute så liten.

Vägen gick via högskolan och skulpturen av en man utan strumpor, sedan ner över järnvägen till skulpturen House of Knowledge. Den föreställer en person som sitter med uppdragna knän – fast gjord av silvriga bokstäver och ihålig. Barnen kunde träda in i skulpturens mage, och där letade de efter sin egen bokstav, som de gör titt som tätt. Tillbaka på förskolan var det bokstäverna i silver de ville jobba med och de skapade en mobil.

De gjorde annat också, som att besöka Borås arena. De låtsades att läktarna var fulla av folk, sprang till mittlinjen för att ta emot publikens jubel – precis som stora fotbollsspelare.

Nu tycker jag inte alls om fotboll, så jag är inte vidare övertygad om att jag tagit just den vägen för att hälsa på dem om jag hade kunnat, men jag måste ändå tillstå att jag gillar tanken på att leka stor fotbollsspelare.

De besökte djurparken vid ett annat tillfälle och sedan det högsta huset på Sjöbo, det område där förskolan ligger. Ett hus jag ser varje dag.

De räknade till tolv våningar, och utöver det fanns en väldig massa fönster och balkonger. Alla tog hissen till tolvan för att känna hur högt det var.

Sedan gick de hem och byggde sig ett eget höghus av en jättelik kartong de hittat i källaren. De målade huset, med sina 60 balkonger och 262 fönster.

Men tro inte att det slutade där! De tycks helt enkelt inte få nog av mig, för sedan var det femåringarna som kom hit. De hade visst fått en ledtråd i form av en bild täckt med svart papper så att bara en mycket liten del av bilden syntes. Med förstoringsglas knäckte de ledtråden, och med kartans hjälp tog de sig fram i staden. Framme hos mig fick de ett uppdrag, nämligen att besöka lekplatsen intill. Vad jag förstår har de varit överallt och lite varstans – som den där gången när de hittade en flaskpost intill en av mina skulpturvänner, med uppmaningen om att gå till den närliggande bion och se Mamma Mu och Kråkan. Eller när de skapade en golvmålning på textilmuséet, gick sagovandring på kulturhuset eller tog tåget till Fristad.

Så jag fortsätter att speja mot horisonten. För de där förskollärarna vet man aldrig vad de hittar på härnäst.

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin