Läs senare

De tänker flyga långt 

12 Okt 2005

 En förändrad organisation är det konkreta resultatet av kunskapsutvecklingsprojektet ”Att våga flyga”. Mycketannat är ”osynligt”, men ändå väldigt påtagligt för personalen. 
– Delaktigheten gör att vi medverkar till utvecklingen av vår arbetsplats. Nu vågar vi prata och säga vad vi tycker och vi för en ständig pedagogisk diskussion. Vi ger varandra beröm. Det syns kanske inte, med det märks att vi numera är väldigt stolta pedagoger, berättar Anna Edvardsson, förskollärare på Lindängehus förskola. 
   Under år 2000 påbörjade Mariann Enö, doktorand i pedagogik på Malmö högskola ett kunskapsutvecklingsprojekt som fick namnet ”Att våga flyga” på Lindängehus förskola utanför Malmö. Projektet ville tjäna som det ”goda exemplet” och visa på vilken kunskap som finns, och vilka möjligheter till utveckling som kan skapas genom konstruktiva och reflekterande samtal. 

Anna Edvardsson, erkänner att i början var alla lite avvaktande. De visste inte riktigt vad det skulle gå ut på. 
   – Men efter ett tag kunde Mariann inte få stopp på oss, säger hon med ett skratt. Projektet ingår som en del av Mariann Enös avhandling, som beräknas vara klar 2005. –Det har varit en lång process, och det är bra att det har fått ta tid. Vi som var med i forskningscirkeln har kommit varandra nära både professionellt och privat. Samtalsklimatet har varit öppet och tillåtande, och det har gett en stor trygghet, säger Anna. 
   De pedagogiska frågorna skulle stå i fokus. Både i dialogkonferenserna på arbetstid som alla var med på, även den biträdande rektorn, och i forskningscirkeln som var frivillig och låg på kvällstid. 
   Mariann Enö har dokumenterat konferenser, cirkelträffar och intervjuer och personalen har tagit del av all dokumentation för att gemensamt diskutera, utvärdera och analysera materialet. 
   Tillsammans har de studerat begrepp som bekräftelse, förtroende, tillit, dialog och utveckling. Begrepp som man kan koppla till kunskap och demokrati. De har utgått från de demokratiska värden som beskrivs i förskolans läroplan och visar på vilka förutsättningar och verktyg som behövs för att förverkliga förskolans teoretiska mål och visioner. 
   –Att bryta mönster, att inte se sig själv som offer, att synliggöra, känna tillit och våga har varit centrala teman i projektet. Om vi har uppnått något så värdefullt som just modet att våga, och förmågan att känna tillit; har vi kommit en bra bit på vägen, menar Mariann Enö. 
   Praktiskt har projektet inneburit möten av olika slag. Hela 27 gånger under de tre åren, har den mindre forskningscirkeln träffats på kvällstid och då har man läst litteratur och diskuterat den tillsammans med Mariann. Det har varit dynamiska planeringsdagar med ”brainstorming” som gjort att de kunnat få syn på verksamheten på ett nytt sätt. Personalen har också träffat varandra över avdelningsgränserna mer än annars, vilket varit värdefullt för gemenskapen och utvecklingen av hela arbetsplatsen. När personalen insåg att projektet var slut, hade ett behov uppstått. 
   – Vi kunde inte sluta, helt enkelt. Därför drog vi igång ett pedagogiskt nätverk mellan olika förskolor här i stadsdelen och nu har vi en egen studiecirkel, berättar Anna. 

Dessutom har de startat ett pedagogiskt forum en gång i veckan. En av avdelningarna håller då i träffen och har förberett en inledning som man har som utgångspunkt, en artikel eller en film till exempel. Det kan handla om vad som helst av pedagogisk karaktär. Och det blir alltid livliga diskussioner! 
   – Cirkeln fick en mer privat karaktär, då kom man närmare varandra eftersom forumet var mindre. Personalen uppskattade mycket att få sitta i lugn och ro och diskutera pedagogiska frågor, utan prestationskrav. Här har det också kommit upp olika konflikter som vi försökte reda ut. Mycket besvikelse och frustration, men också hopp och positiv gemenskap har det varit, säger Mariann. Hon menar att samtalen i både dialogkonferenserna och i forskningscirkeln har utvecklat och fördjupat personalens syn på sitt arbete och allt det ansvarstagande de har, förutom att det inneburit en känsla av betydelse och också höjt engagemanget i arbetet. 
  Mariann har, som en del av sitt avhandlingsarbete, också intervjuat deltagarna i cirkeln. De har fått berätta om sin uppväxt, sin utbildning och sina liv. Man har kunnat ta upp stora begrepp som kärlek, makt, professionalitet, kön och kunskap 
  – När personalen skrev den sista utvärderingen av projektet var det flera som kom in på begreppet ”våga”. Några beskrev hur de upplevde att de hade utvecklat förmågan att våga tala i den stora gruppen, att de vågade diskutera med kollegerna om sådant de inte hade diskuterat innan och att de vågade ifrågasätta och stå för sina åsikter. Några tog också upp det betydelsefulla i att våga ”visa upp” och tala om sin verksamhet för andra kolleger både inom och utom förskolan. I utvärderingen skrev en av deltagarna: 
  ”När jag tittar tillbaka i mina papper och blir påmind om att vi skulle kalla projektet ”Att våga flyga” så känner jag att alla som deltagit i projektet har fått luft under sina vingar och flugit iväg. Vi har nått olika långt, men vi har säkert inte flugit färdigt än. Vi var alla fågelungar i början som försiktigt trevade oss fram och prövade våra vingar. Nu flyger vi hejvilt, några inomhus, andra har flugit iväg och gjort nya upptäckter och landat på nya platser.” 
  Att våga förändra och förändras är något många återkommer till i utvärderingen. 
  Förskollärarna tar upp förändringarna i verksamheten, men först och främst nämner de förändringarna som ”människa och pedagog”. Man menar att det framförallt handlar om att bli ”medveten”, dels om yrket och yrkesrollen och dels om sin egen kapacitet och kompetens. De har satt ord på sin kunskap och flera nämner det värdefulla i att bli förstådd och lyssnad på och att bli bekräftad för det man gör. 
  –Detta har i sin tur lett till större respekt för varandra och ökad självtillit. Delandet av de egna upplevelserna, reflektionerna och erfarenheterna har så småningom utvecklat personalens sociala kapital och en närhet och solidaritet har vuxit fram mellan framförallt de som deltog i cirkeln. Det har också inneburit ett erkännande av varandras lika värde och de hierarkier och positioneringar som fanns inom fältet har på så sätt minskat, säger Mariann Enö. 

Att starta ett kunskapsutvecklingsprojekt: 

• Gör en ”inventering” av intressen och kunskaper. • Sök pengar för utveckling av verksamheten (eventuellt för att få en utomstående som leder det i början). • I stället för envägskommunikation och fokus på praktiska och organisatoriska problem – fokusera på gemensam fortbildning och samtal kring den pedagogiska verksamheten när man träffas på arbetsplatsmöten, planeringsdagar och avdelningsplanering. • Bilda nätverk med andra förskolor. • Starta en studiecirkel som bygger på egen dokumentation och läsning av gemensam litteratur. • Sist, men inte minst: det är viktigt att se möjligheterna och inte hindren. Genom att bryta negativa mönster kan det i sin tur ge goda spiraler i form av ökad stolthet och glädje i arbetet. 

Maria Löfstedt 

”Att våga flyga” – ett kunskapsutvecklingsprojekt med förskolepersonal på Lindängehus förskola i Malmö som pågick mellan 2000–2003. Projektansvarig var Mariann Enö, projektet ingår som en del av Mariann Enös avhandling, beräknas vara klar 2005. Deltagarorienterad forskning betyder att forskaren och deltagarna gemensamt, aktivt och i konstruktiva och reflekterande samtal utvecklar kunskap. Samtidigt som metoden studeras använder de sig av den och det övergripande syftet med projektet är att synliggöra förskolan som pedagogisk institution.

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin