Ingår i temat
Fokus på de yngsta
Läs senare

Demokratiarbete gav stipendium

Vad innebär demokrati för de allra yngsta? Det har årets Ulla-Britta Bruun stipendiater Johanna Appelquist och Helena Marken utforskat i ett projekt kring barns relationer till platser.

09 Dec 2015

Foto: Anders G Warne
På förskolan Såpbubblan i Stockholmsförorten Bagarmossen har pedagoger och barn utforskat platser tillsammans. Projektet Barns relationer till platser kom till genom ett samarbete med några förskolor i England. För att lättare kunna utbyta erfarenheter satte de upp gemensamma utgångspunkter – arbetet skulle beröra föräldrasamarbete, Reggioinspirationen och miljön. Johanna Appelquist och Helena Marken skulle få en helt ny barngrupp med bara ettåringar till hösten och beslutade sig för att arbeta extra mycket med föräldrasamarbete och demokrati.– Demokrati för de minsta är så spännande. Eftersom barnen inte har det verbala språket så har vi hela tiden varit på jakt efter deras andra uttryckssätt. Vad gör de? Och vad uttrycker de? Vad är det för lust, önskan eller behov som de visar? säger Helena Marken.

De bjöd in föräldrarna vars barn skulle börja på avdelningen till ett möte.

– Vi ville ta med föräldrarna i själva processen i ett tidigt skede, och inte bara presentera ett färdigt projekt. Vi pratade bland annat om våra tankar om kunskapssyn och människosyn, utifrån inspirationen från förskolorna i Reggio Emilia, berättar Johanna Appelquist.

Tanken var att göra familjerna mer delaktiga. De bjöd även in föräldrarna till en diskussion kring innehållet i projektet och lät dem tänka mer filosofiskt kring platser.

Någon förälder konstaterade att den blev på ett annat sätt i sommarstugan, en annan att den förändrades på jobbet.

Efter sommaren satte projektet igång direkt under inskolningen. På Såpbubblan arbetar de med föräldraaktiv inskolning och redan då fick föräldrarna vara med och spana efter vilka strategier barnen tycktes ha för att skapa relationer till de nya platserna på förskolan. Pedagogerna hade valt ut tre platser med olika egenskaper som de i huvudsak undersökte. Inne på avdelningen, en avskild del av gården med lite lätt terräng, och så Bagarmoss­ens torg med plana ytor och mycket folk. Jakten på barnens strategier fortsatte sedan under hela året. Inne på avdelningen upptäckte de att många av barnen tyckte om att gömma sig bakom lite halvtransparenta tyger och de flyttade runt grytlappar och virkade dukar från bygghörnan och placerade ut på olika platser. På så vis tycktes de måtta och sätta sig i relation till rummet.

För att få syn på barnens strategier använde de sig mycket av pedagogisk dokumentation. De filmade, fotade och antecknade. Tittade på materialet tillsamm­ans och visade även andra pedagoger och föräldrarna för att kunna diskutera vad barnen egentligen höll på med.

– Då blir det mångas idé om vad det är barnen gör. Även om vi aldrig kan veta exakt vad de gör så blir det en respekt för det komplexa. Vi kan plocka upp själva handlandet. Göra det igen, och fundera över vad det är uttryck för, säger Johanna Appelquist.

– Ja, och barnen får en chans att bli sedda på många olika sätt, eftersom vi tittar efter flera strategier, och är många som tittar, säger Helena Marken.

När pedagogerna såg en strategi barnen använde för att sätta sig i relation till platsen försökte de ge tillbaka genom att exempelvis visa en bild och prata om vad de gjort. Ibland fick barnen se en ihopklippt film av hur någon av kompisarna gjort.

– Vi försökte fånga deras strategier, ta till oss och låta andra testa att göra dem till sina, berättar Helena Marken.

På en av filmerna såg de ett barn som använde en visp för att banka, dra och vispa runt i sin omgivning. Pedagogerna valde att se det som en strategi, en teori, som just det här barn­et använde sig av just den här gången för att skapa sig en relation till platsen. De visade film­en för alla barnen och gav sedan alla varsin visp. Vispen fick sedan följa med både ute och inne och barnen kunde använda dem om de ville, och på vilket sätt de ville. Visparna användes också i stationsarbetet för att till exempel göra avtryck i leran eller då de undersökte vatten.

– Vi har använt det innehåll vi upplever blir intressant och starkt för barnen och plockat in det i stationsarbetet, eftersom det blir meningsfullt för barn­en. Vi vill ge barnen många uttryckssätt och språk, säger Johanna Appelquist.

För att lyfta konstruerandet av kunskap och ge föräldrarna mer inblick har de haft fler föräldramöten än vanligt under året. Föräldrarna, eller familjerna som de föredrar att prata om, fick till exempel se filmen då barnen vispar sig runt i sin omgivning. Sedan blev familjerna inbjudna att testa själva. En sen eftermiddag, när det hunnit bli mörkt, samlades de för att utforska Bagarmossens torg tillsammans med barnen. Familjerna fick vispa, lägga ut grytlappar och lysa med ficklampor, vilket var en annan metod som barn­en använt sig av.

– Att uppleva torget med sitt barn på det här sättet blir något helt annat än att passera till och från mataffären eller förskolan. Man gör det tillsammans och får själv känna hur det känns att lägga lappar på fontänkanten. Vad får jag för tankar? Vad visar barnen? säger Helena Marken.

Eftersom barnen inte har så mycket verbalt språk hamnar fokus på vad de gör och hur. De har medvetet valt att inte skynda och inte pressa för att få fram nya strategier. I stället har barn­en fått återkomma till samma sak många gånger, både på samma plats och nya platser. De har gjort igen och igen, med små variationer. Och både Johanna Appelquist och Helena Marken har hela tiden förundrats över barnens reflekterande och hur de hakar i varandras initiativ. Som pedagoger har de förstås vetat att barn använder olika strategier och föremål för att sätta sig i relation till platser, men när de lyfts upp och förmedlas till resten av gruppen så påbörjas ett nytt undersökande för varje enskilt barn. Alla gör lite olika och får chans att göra strategin till sin egen, och bilda en egen teori.

– Det här är verkligen att jobba med demokrati med små barn. De lär sig inte bara lyssna på varandra utan värdet av kompisarnas teorier förkroppsligas i görandet. Man får en känsla av det viktiga med allas bidrag i det vi håller på med, säger Johanna Appelquist.

– Ja, och de får en röst. De blir vana att bli lyssnade på och tagna på allvar, säger Helena Marken.

Ulla-Britta Bruuns stipendium

Ulla-Britta Bruuns stipendium administreras av tidningen Förskolan och Lärarförbundet. Ulla-Britta Bruuns minnesfond inrättades för att hedra Ulla-Britta Bruun (1924–1985) som bland annat var landets första pedagogkonsult. Hon var också redaktör för Förskolan i början på 60-talet, och fram till sin bortgång recensionsredaktör för tidningen.

Alla artiklar i temat Fokus på de yngsta (28)

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin