Läs senare

En historia som suger

Från löv, gräs, mossa och sälskinn till allt-i-ett-blöjor med superabsorbenter som binder upp till 80 gånger sin egen vikt. Har blöjan utvecklats på bekostnad av barnet?

Uppfinningen är svensk. Den första modellen kan i dag tyckas skrattretande ålderdomlig, men betraktad i ett längre perspektiv är engångsblöjan modern. När den först gjorde entré var det ingen som på allvar trodde att tygblöjan skulle konkurreras ut, cellstoffen sågs mest som ett lyxigt alternativ att ta till vid speciella tillfällen. I dag använder nio av tio barnfamiljer i Europa, USA, Canada, Japan och Taiwan engångsblöja till sina barn och i världen förbrukas det ungefär 5 000 stycken. Per sekund.
Dokumentationen av blöjanvändning i förhistorisk tid är sparsam, men desto mer är känt om utvecklingen under de senaste hundra åren. Ett är säkert
– föräldrar har i alla tider behövt skydda sig från allt vad den späda barnstjärten släpper ifrån sig. Löv, gräs, mossa, djurskinn och andra naturmaterial har använts. I dag vet vi till exempel att inkaindianer under sitt första levnadsår bar gräs och kaninskinn runt rumpan. Eskimåer mossa och sälskinn. På den amerikanska prärien användes under emigrantåren djurskinn som inte tvättades utan istället torkades över öppen eld mellan användningarna. För den som blickar tillräckligt långt bakåt i människans historia är även tygblöjan en modernitet!
Blöjans historia är också berättelsen om förändrade attityder till hur och när barnet kan vara torrt. I dag har medelåldern för svenska barn som använder blöja stigit till fyra och ett halvt år, vilket var en otänkbarhet för femtio år sedan då engångsblöjan var dyr, och nedbajsade tygblöjor ett större besvär än i dagens tvättmaskintäta samhälle. ”Praktisk barnavård” gavs ut 1954, och i den ondgör sig författaren över att ”en tvååring med blöjbyxa både natt och dag är tyvärr ingen ovanlig syn”.

Potträningens historia med idéer om tvång och bestraffning är ingen rolig läsning. Under femtiotalet hade expertisen börjat tänka om, och en mer lyhörd inställning förespråkades. I ”Praktisk barnavård” beskrivs hur barn med rätt hjälp från föräldrarna kan lära sig att kontrollera tarmtömning redan från två månaders ålder, men författaren betonar att bestraffning inte får förekomma. ”Om det går galet, banna inte. Försök att visa er vänligt intresserad av hur det går”.
Från tiden innan 1700-talet finns inte många referenser till potträning i medicinska och pedagogiska material. Ett undantag är den franske Ludwig XIII, vars barndom dokumenterats i stort sett minut för minut. Den framtida regenten tvingades sitta på sin pottstol timmar i sträck tills han fattat galoppen. Kiss betraktades inte som ett problem och barnen fick skvätta lite överallt, även om det inte var ovanligt att de inomhus hölls kopplade med sele för att begränsa reviret. Mer fokus har lagts på nattvätan, vilket är lätt att förstå om man betänker dåtidens trångboddhet och svårtillgängliga tvättmöjligheter. Råden har varierat, från de vettiga som att dricka mindre på kvällen, till de äckliga som att låta barnet dricka sin egen urin. Från folkmun hörs knep som att mata barnet med en blandning av ägg och rödvin innan sänggående, att dricka ett glas mjölk kokt med lök eller låta det sova i en skjorta som tillhört ett avlidet barn.

Barbro är i dag 95 år gammal och har livliga minnen från sin tid som fembarnsmor i Nockeby på 30- och 40-talet. Hennes trerummare låg några trappor upp, och varje dag tvättade hon för hand barnens kastsydda tygblöjor i källarens tvättstuga. Så snart barnen kunde sitta placeras de på den tidstypiska pottstolen som var utrustad med en slå framtill, och hon minns hur de brukade leka eller kasa runt i rummet om proceduren drog ut på tiden. För Barbro var cellstoffens entré i slutet av 40-talet en smärre revolution, trots läckage och dålig passform. En annan berättelse från samma epok berättar om storkok av hemvirkade blöjor i vedeldad tunna ute på gårdsplanen.
Den mödosamma rutinen att nogsamt tvätta blöjor genom kokning växte vid sekelskiftet i takt med ökade kunskaper om hygien; bakterier, virus och svamp skulle hållas i schack. Under andra världskrigets USA tog många kvinnor plats i fabrikerna, och den tidsbrist som då uppstod lämnade plats för en ny marknad; så kallad ”diaper service” som finns kvar i USA än i dag. Den som väljer tygblöjor kan få de smutsiga hämtade vid dörren och rena levererade, en slags ”diaper delivery” service. I dag beställs tjänsten över internet och den som betalar får en parfymerad låda med tättslutande lock att lägga smutsen i till nästa veckas leverans.

Pampers var först ut med massproduktion av engångsblöjan. På sextiotalet startades den första fabriken och priset per styck var då 10 cent. Distributionen blev till en början problematisk, eftersom livsmedelsaffärer var tveksamma till att upplåta plats för de stora bulkiga paketen i sina överfyllda lokaler. Strax började ändå engångsblöjan ta marknadsandelar, och det stod snabbt klart att man missbedömt sin målgrupp. Konsumenterna kom inte främst från de välbeställdas kvarter, utan från ensamstående kvinnor i storstädernas slum som betalade dyra pengar för att spara tid och dessutom slippa gå så förtvivlat många promenader till tvättomaterna.
På sextiotalet klipptes blöjan till från stora sjok av cellstoff:
–Den skulle klippas i lämpliga bitar för att sedan vikas och stoppas in i nät, berättar Carita Röjne, som på den tiden läste vid förskoleseminariet i Karlstad och gjorde praktik på barnhem i Värmland.
– Blöjan hölls på plats av en plastbyxa med knappar och resår.
Hon minns inte någon speciell undervisning om blöjor och potträning.
–Det var noga att blås- och tarmtömning inte på något sätt fick kopplas till tvång, men så mycket mer var det inte.
På barnhemmet sattes barnen efter varje måltid på rostfria pottor för att göra ifrån sig, och där fick de sitta så länge de hade lust.

Konkurrens mellan blöjproducenterna har varit en starkt drivande kraft i utvecklingen. Under sjuttiotalet kom nya modeller och priserna sjönk. Carita arbetade då som förskollärare och minns den första färdigklippta blöjan. Plastbyxan med knappar och resår ersattes av snibbar. Infästningarna blev bättre och utvecklades så att den gick att öppna och stänga mer än en gång. Från läkarhåll höjdes varnande röster om att de otympliga byltena mellan barnens ben kunde leda till att skelettet växte snett, och 1975 kom därför den första timglasformen. Allti- ett-blöjan är i dag en självklarhet, och på åttiotalet lanserades superabsorbenterna, ett material som blandas in och binder upp till 80 gånger sin egen vikt, vilket möjliggör tunnare, bekvämare och torrare blöjor.
För många arbetstyngda föräldrar är engångsblöjan en välsignelse, men det hörs också röster om att dess bekvämlighet kan vara en bidragande orsak till den allt senare torrläggningen. I dag tillverkas blöjor för barn som väger ända upp till 30 kilo och åldern för när barn i Sverige blir torra har smugit upp till fyra och ett halvt år. Förskollärare berättar om äldre blöjbarn som tystnar mitt i leken, går undan i ett hörn och ställer sig att bajsa istället för att gå på toaletten. Anna-Lena Hellström, uroterapeut på Drottning Silvias barnsjukhus, får besök av alltfler sex- och sjuåringar som inte vill släppa blöjan:
– När de ska börja skolan blir det ett socialt problem. Många av de här barnen skäms men vill ändå inte gå på toaletten.
Hennes forskarlag publicerade nyligen i Journal of Urology en undersökning av barns blöj- och toalettbeteenden under de första sju levnadsåren.
– Barn står ofta upp när de tömmer tarmen i blöjan vilket ökar risken för förstoppning. Den naturliga positionen är att sitta på huk. Den som kissar i blöja tömmer sällan sin blåsa helt och hållet, vilket kan vara en bidragande orsak till urinvägsinfektion.
Under 1990-talet har forskning visat att spädbarns blåstömning inte är en reflex, utan att barn själva kan påverka sitt kissande redan från fem månaders ålder.
–Om spädbarn hade ett språk och en möjlighet att ta sig till en toalett skulle de förmodligen göra det, menar Anna-Lena Hellström.
På den kinesiska landsbygden hålls många barn barstjärtade redan från första levnadsdagen. Vuxna är uppmärksamma på sina barns behov av tarm- och blåstömning och hjälper dem vid behov till lämplig plats. – I Kina är blöjfria spädbarn inte ett dugg konstigt, säger Ragnhild Mao som är väl förtrogen med kinesisk kultur. Hennes son fick kissa i handfatet redan på BB:
– Barn gnyr och skriker när de vill ha mat, eller när de fryser, är törstiga, trötta eller på något sätt obekväma. Föräldrar lär sig tolka signalerna och hjälper sin bebis till rätta.
–Det är samma sak med kiss och bajs. När min son som spädbarn visade obehag, kanske skruvade på sig eller såg ut att börja krysta, höll vi honom över handfatet eller toaletten samtidigt som vi gjorde ett speciellt ”kissljud”. Så småningom utvecklades ett alltmer självklart samspel där vi såg hans signaler av obehag allt tydligare.
Motsvarande metoder används av en majoritet av befolkningen i till exempel Indien, Thailand och Östafrika. Ragnhild Mao understryker att det här inte har någonting gemensamt med gamla tiders auktoritära potträning, utan bygger på kommunikation, närhet och lyhördhet. Vetenskapliga studier, som till exempel den av det Östafrikanska Digofolket, visar att barn som med respekt uppmärksammas på sina behov redan från födseln kan lära sig att kontrollera blåsa och tarm innan de fyllt sex månader.

Åsa Richard

Rösta

Vilket arbetsvillkor är viktigast för dig?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin