Läs senare

En liten grupp där alla ryms 

En bra grupp tar hänsyn till individen. I resursförskolan Carl- Albert på Söder i Stockholm uppskattas alla barn för sin egen skull och får möjlighet att utvecklas utifrån sin egen förmåga. 

29 Nov 2009

Redan från starten 1988 var det uttalat att den kommunala resursförskolan Carl-Albert, i det barnrika Södra stationsområdet i Stockholm, skulle vara en förskola som arbetade med integration.  
  – Sen byttes ordet ut och nu talar vi istället om inkluderande grupper. Men för oss spelar det inte så stor roll vad det kallas, säger Elisabet Nyleus, förskollärare som arbetat på Carl-Albert sedan 1991.  
  Desto viktigare för henne och hennes kollegor är innebörden i begreppen. I deras barngrupper ska alla ha sin plats, var och en ska uppskattas för sin egen skull och få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. 

De tre avdelningarna har vardera tre-fem platser vikta för barn i behov av särskilt stöd. Det kan vara barn som har behov av stöd i kommunikationsutvecklingen, barn som har svårt att läsa av sin omgivning, extremt blyga och tysta barn, barn som har en språklig försening eller barn som har en sviktande impulskontroll. Förskolan tar inte emot barn som har behov av personlig assistans till exempel på grund av grava fysiska funktionshinder eftersom de arbetar efter principen att all personal arbetar med alla barn. Några speciella resurspersoner för barnen som är i behov av särskilt stöd fi nns alltså inte, istället är barngrupperna mindre och personaltätheten större än på en vanlig förskola. Det händer att barn som får en plats på Carl- Albert redan har en diagnos när de kommer men oftare sker en utredning under tiden i förskolan, med siktet inställt på att få till en bra skolplacering när det är så dags.  
  De som arbetar på förskolan Carl-Albert har höga ambitioner och ofta lite mer utbildning än genomsnittet – alla är förskollärare eller lärare.  
  -De har sökt sig hit för att de velat få något att bita i. Det är ett sätt att utvecklas i yrket, förklarar Elisabet Nyleus.  
  De fl esta av de anställda har många år i yrket och följaktligen är medelåldern rätt hög.  
  – Nu söker vi yngre förmågor för att få en balans. Och de manliga förskollärarna, var håller de hus? Inte är de hos oss i alla fall. 

Ryktet om Carl-Albert har spridit sig och några rekryteringsproblem lider inte förskolan av tvärtom är det kö både till de vanliga platserna och till dem som är vikta för barn i behov av särskilt stöd.  
  I fokus för verksamheten på Carl-Albert står hela tiden kommunikation och samspel. Målen med verksamheten fi nns nogsamt nedtecknade.  
  – Vi har naturligtvis funderat mycket över vad vi vill med vårt arbete och vi har formulerat och skrivit ner våra mål. På ett långsiktigt plan handlar det om att vi helt enkelt vill att våra barn ska bli vettiga vuxna som andra vill umgås med.  
  Förskolan har utvecklat en arbetsmetod som trycker på att våra mänskliga olikheter är vår styrka.  
  – Vi ska se till barnens förmågor. De barn som kommer till oss, som har behov av särskilt stöd ska uppmärksammas, men av rätt anledning och orsak, för det de lyckas med. Det fi nns en vana hos oss vuxna att säga åt barn vad de inte ska göra. Men hjärnan har ingen bild av ordet inte. Försök själv att inte tänka på en gräddtårta eller en blå elefant… säger hon och fortsätter:  
  -Det gäller för oss att hela tiden tänka efter vad vi vill uppnå med det vi säger och hur vi ska säga det. Till exempel: sätt dig på stolen, istället för spring inte omkring, eller använd skeden när du äter, istället för lek inte med maten.  
  Det här sättet att tänka och förhålla sig har de tagit till sig från modellen med lösningsinriktad pedagogik. Alla i personalgruppen har fått utbildning och har funnit metoden väl användbar.  
  – Vi kunde använda den direkt och den gjorde stor skillnad, berättar Elisabet. Visserligen krävde den ansträngning men resultatet lät inte vänta på sig.  
  -Det som var det stora jobbet var att vi tvingades tänka efter hur vi själva använde språket. Men när vi gjorde det blev arbetet roligare. Genom att bli tydligare undvek vi incidenter och missförstånd.  
  Elisabet Nyleus beskriver hur de beslutade sig för att prata om förmågor som fungerar bra och om förmågor som behöver utvecklas, istället för att tala om barnens brister och oförmågor. De bestämde sig också för att använda andra ord och andra sätt att förhålla sig till det barnen gjorde. Barnet som var aktivt blev ett barn med pigga fötter istället för en unge som inte kunde sitta still. En trulig unge blev en sötnos.  
  – Om jag hälsar leende på en trulig unge med ett "hej sötnos". Så riktigt ser man hur barnets spegelneuroner sätter igång och jobbar. Det barnet ser hos mig, det blir barnets självbild, förklarar hon. 

Personalen arbetar mycket med att bejaka det positiva som sker inom och mellan barnen. När det gäller mindre önskade beteenden sker arbetet lite mer i det tysta. Förskolläraren i barngruppen placerar sig väl, följer koncentrerat det som sker i gruppen och proagerar.  
  Elisabet Nyleus och hennes kollegor har järnkoll på vad som händer och på varje enskilt barns behov i varje situation. Med närapå omärkliga insatser påverkar de barnens riktning. En hand sträcks ut till den vars mod just börjat svikta, ett förvånat utrop väcker nyfi kenheten hos den som just är på väg att tröttna och ett uppmuntrande tillrop ger ny ork till den som just börjat tappa hoppet om att lyckas. På så vis får barnen möjlighet att slippa misslyckas.  
  -Det är viktigt att vi hjälper till i samspelet så att de får lyckas. Vi ger barnen verktyg, en metod för hur man beter sig i grupp och det har de nytta av hela livet.  
  Barnen får lära sig att måna om och att respektera personliga revir både fysiska och mentala. De barn som inte har det talade språket lär sig att sätta upp stopphanden. Stopphanden betyder gör inte intrång i min personliga sfär. Stoppet ger barnet andrum, betänketid, chans att känna och tänka efter och kanske också sätta ord på det.  
  Men man kan ju inte lyckas jämt. Tvärtom kräver alla färdigheter träning. Och i den ingår att ibland misslyckas. Ingen kan ju behärska ett område utan att ha övat. Och för att träna gruppsamvaro krävs gruppen.  
  – Hur ska man kunna träna sådant som samförstånd, ömsesidighet och turtagning med sig själv?  
  På Carl-Albert hålls samlingar i en form där alla barn kan vara med på sina villkor. Det innebär att de från början är väldigt korta. Kanske bara en hej-vi-är-här-sång och sen en tack-och-adjö dito.  
  -Det gäller att hela tiden vara lyhörd för barnens behov. Vi ska anpassa verksamheten till barnen, inte tvärtom. Vi ser och jobbar med det som barnen kan och med det som de kan klara med hjälp av en vuxen eller med stöd av en kamrat. Det som de ännu inte klarar av, det lämnar vi åt sidan så länge. Vi försöker också vara lyhörda för barnens tankar om sina egna förmågor. De överensstämmer inte alltid med våra.  
  Även om Carl-Albert är en förskola som medvetet satsar på gruppen, läggs stor vikt vid individen.  
  – En grupp består av individer och en bra grupp tar verkligen hänsyn till individen, förklarar Elisabet Nyleus. 

Förutom den lösningsinriktade pedagogiken har personalen på Carl-Albert tagit flera andra metoder till sin hjälp. Framför allt arbetar de kontinuerligt med den rörelsekommunikativa Sherborne metoden och med ICDP (International Child Development Program) som på svenska går under namnet Vägledande samspel.  
  -Det handlar mycket om att lära sig att vägleda barn istället för att instruera och att se saker ur barnens perspektiv. Metoden bygger också på affektteorier och den har gett oss en terminologi för hur man jobbar med känslor. Metoden innehåller i sig inte så mycket nytt men den har skakat om lite i påsen, fått oss att tänka i nya banor.  
  För flera av barnen med behov av särskilt stöd innebär övergångar mellan olika verksamheter en svårighet. Från lek till lunch, från samling till utelek, från ankomsten till när pappa eller mamma går.  
  – Vi jobbar mycket med de här övergångarna. Vi har tydliga rutiner för hur överlämnandet ska gå till på morgonen så barnen vet vad som ska hända. Vi arbetar mycket med förberedelser och månar om att ha tydliga strukturer på övergången mellan olika aktiviteter. Vi vet vilka som behöver extra hjälp. Det kan räcka med en stödjande blick, ett mikroögonblick kan räcka som bekräftelse. Vi använder oss också av vandringssånger in i samlingen och ut därifrån också.  
  Mari Berg-Lexell som arbetar med de lite äldre barnen är relativt ny i personalgruppen med sina två år på Carl-Albert. Hon är en av dem som just sökt sig hit för att få lite extra utmaningar i arbetet. Och som lockats av den genomtänkta pedagogiken.  
  – Alla pedagoger här är närvarande och stöttar och inspirerar i leken. Vi är lösningsfokuserade och arbetar målmedvetet med att hitta det barnen är bra på. Och det här är ingenting som man bara håller på med en termin eller så, utan vårt tankesätt genomsyrar verksamheten. Carl-Albert är en förskola som erbjuder olika individer små grupper där alla ryms, säger Mari Berg-Lexell. 

Helene Lumholdt 

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin