Ingår i temat
Barns funderingar
Läs senare

Erik Stenkula: Finns vi om vi blundar?

09 Nov 2014

På tåg går tiden lagom fort. Går jag och lägger mig i Malmö på kvällen är jag framme i Berlin morgonen därpå. Det är ett tempo jag uppskattar. Flyger jag från Stockholm är jag nere i den tyska huvudstaden på en och en halv timme. Det är nästan så min käke fortfarande finfördelar min svenska frukost, när jag hämtar ut väskan på Tegelflygplatsen. För att inte tala om var resten av huvudet befinner sig, ännu sömnsvullet.
Det är ett behagligt tillstånd det där. Inte att ännu idissla det jag åt på morgonen måhända, men att befinna sig mellan två platser, att existera i det underbara tillståndet att varken vara hemma eller borta. För var är jag då? Vem är jag?

Det är därför jag föredrar tåg. I kupén får jag njuta av de frågorna längre.

Min farfars far Gustaf, som var stins, kanske njöt av sin kärra och häst på samma sätt. Då det tog en hel dag att ta sig bara mellan hemmet i Örkelljunga och svärmor i Allerum. Det där att vara frikopplad från kraven hemifrån och förväntningarna när du är framme. Det tror jag att han också visste något om.

Nu har Gustaf varit död i ett helt liv, inte ens min pappa hann träffa honom. Men Gustafs sonhustru, min farmor, åkte jag ofta tåg till. En fredag på väg dit, var det en fyraåring som nyfiket satt och dunkade med benen i ryggen på mitt säte. Han iakttog mig länge mellan sätena och tänkte sedan högt:

– Kan man åka tåg när man är död?

Trots att det är över tjugo år sedan pojken undrade, har hans tanke sedan dess glidit runt som en karamell, med smak av fin aska i min gom. För den killen hade förstått något av det jag far efter. Att en resa och att dö kanske har något gemensamt. För om du är död, var är du? Vem är du?

Samma spännvidd fanns i ett påstående jag fick under en blå soffa en tisdagsförmiddag på jobbet. Det var strax före lunch. Vi lekte kurragömma och det var ett barn kvar att leta upp. Pablo. Som förskollärare vill jag ju gärna berömma barnen för deras kreativa sätt att dölja sig på. Men eftersom det var det sjunde barnet som gömde sig under just den soffan den dagen, fick jag inte fram mer än:

– Pablo, kom fram nu.

Men han påstod något oväntat:

– Det är inte jag.

Vem var det då? Fanns det ingen där, om det inte var Pablo? Syns jag inte om jag blundar?

Ja, ibland efter en tung dag med många barn och inga vikarier, kanske du önskar det.

Eller om din dåliga löneutveckling gnager och du inte längre känner samma brinnande entusiasm för ditt yrke. Då kanske det är läge att krypa in under en soffa.

För när din chef inför ett lönesamtal, söker upp dig där under, kan du alltid citera Pablo:

– Det är inte jag.

Då kanske du känner lekens makt och plötsligt är den arbetslagledare din chef älskar. Och halar fram dig från dammet under soffan.

Eller så lär du dig tjusningen i att ta ställning. Stå för den du till slut kommer fram till att du är.

Min kollega Svea, som numera är pensionerad, engagerade sig verkligen i det där. Ta fram barnens inneboende tro på sig själva. Få dem att stå för det de gjorde, stå för vilka de var. Att det är okej att tycka olika. Rita upp en slags moralisk kompass till varje vilsen själ, om du så vill.

I stridens hetta kan Alice bli arg på Gertrud och drämma en BRIO-järnvägsbro i hennes huvud. Ordentligt. Sådant händer. Svea kommer rusande. Då kan Alice ibland klämma ur sig:

– Jamen, Ernest gjorde också.

Och bevisligen står Ernest där alldeles intill och ler illmarigt med en BRIO-järnvägsviadukt i näven.

Då var min kollegas budskap alltid:

– Tänk själv Alice. Vad var det du gjorde?

På samma sätt kunde Svea ibland när barnen stod i en ring under en samling, ta fram en boll och fråga ”Glass eller godis?” för att få var och en att ta ställning i en fråga ingen annan i gruppen behövde ha någon åsikt om. Sakta men säkert lärde sig de små liven att respektera varandra.

Det är därför jag kan tycka så bra om mitt yrke ibland. Jag kan titta in i ögonen på min bordsgranne Mi och tänka:

– Jag är inte mer värd än du, vi är värda lika mycket. Lika bra som jag lär dig saker, ger du mig insikter. Det är därför jag är här.

Rösta

Hur tänker ni kring giftfritt i verksamheten?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin