Läs senare

Forskning är ett sätt att leva 

Sonja Sheridan vill bidra till att barn och lärare i förskolan får bättre förutsättningar. Hon hade säkert blivit en mycket bra advokat också, men valde pedagogiken och kvalitetsforskning istället. 

03 Nov 2008

Rakt fram fanns en akacia, det törniga träd som växer längs Kalahariöknens vidsträckta utkanter, med sina väldiga vita törntaggar som en varning, en kontrast mot de späda, olivgröna bladen. I dess grenar kan man, sent på eftermiddagen, eller i den tidiga morgonsvalkan, se en Ge-dig-iväg-fågel, eller snarare höra den. Och bortom akacian, på andra sidan den dammiga vägen, fanns stadens tak under skydd av träd och buskar; vid horisonten, blåskimrande i hettan, låg bergen, likt osannolika, övervuxna termithögar.  
  – Precis så var det! säger Sonja Sheridan som bodde ett par år i Gabarone i Botswana, där Mma Ramotwe driver Damernas detektivbyrå i Alexander McCall Smiths böcker.  
  Hon köpte sitt porslin i järnaffären och sina böcker i bokhandeln, precis som den traditionellt byggda privatdetektiven gör. Ibland övernattade hon utomhus bland vilda djur, medan elefanterna skrubbade sig mot jeepen och hyenorna försökte knycka maten.  
  – Framför allt mötte jag människor, som gjorde att jag fick möjlighet att ompröva föreställningar som är förgivettagna i vår kultur. Jag förändrade mitt synsätt på mycket när jag fick leva i andra förhållanden, jag började tänka om när det gällde mina egna intentioner och se andra lösningar.  
  Om Sonja Sheridan inte hade bott i Botswana i slutet på 80-talet, hade vi kanske inte haft någon forskare som så på djupet intresserat sig för kvaliteten i svensk förskola. Som inte bara doktorerat i ämnet, utan även skrivit en mängd artiklar och böcker och hållit föreläsningar, för att varje barn ska få precis de förutsättningar som är bäst för just henne eller honom.  
  För när hon kom hem igen till Lerum med sin familj, till det trygga, ordnade livet med huset och jobbet som förskollärare, var hon en annan människa, säger hon.  
  -Det kändes som att gå upp på vinden och hämta en fem år gammal kappa, helt perfekt men totalt omodern. Alla upplevelser och erfarenheter gjorde att jag visste att jag måste gå en annan väg. 

Att Sonja Sheridan blev förskollärare var ett medvetet beslut. Redan då fanns ett kvalitetstänkande, berättar hon.  
  – Från tonåren arbetade jag i många år med narkomaner, uteliggare och andra människor som hade det kämpigt på olika sätt. Både med uppsökande verksamhet och som stödperson. Jag tänkte då att barndomen måste vara den mest betydelsefulla tiden i en människas liv, och att det är viktigt att ge barn förutsättningar för en bra start i livet.  
  Hon jobbade ungefär 15 år som förskollärare innan hon flyttade till Botswana, i de flesta typer av verksamheter och med alla åldersgrupper. Hon ville gärna vara en superbra pedagog, men var det långt ifrån alltid, medger hon.  
  – Nej, jag har nog gjort massor av misstag hela vägen – Det har antagligen bidragit till att jag blev intresserad av vad kvalitet innebär. Jag har varit refl ekterande och kritisk över mitt sätt att vara som pedagog, funderat väldigt mycket över mig själv och hur jag agerar.  
  Och när Sonja Sheridan kommit tillbaka hem till Lerum var det alltså dags att byta bana. Först tänkte hon följa en dröm hon närt länge: att läsa juridik. Utan tro på att betygen skulle räcka skickade hon in sin ansökan till universitetet – och blev antagen. Två månader senare ringde hon och tackade nej till platsen.  
  – Då visste jag att jag kunde om jag ville. Men jag kände att jag inte skulle lämna pedagogiken. Jag gjorde mitt val och visste att jag vill syssla med det här, men jag ville utveckla mig inom området.  
  Istället för juridik började hon läsa påbyggnadsutbildningar i pedagogik, parallellt med ett jobb som förskolechef. 

Tänk, vad livet är en slump, funderar Sonja Sheridan. – Jag kom in i kvalitetsforskning av en ren tillfällighet, men sedan kom jag att tycka det är det viktigaste av allt. Kvalitet handlar inte om siffror, om att mäta eller bedöma. Det handlar om människors liv, om de förutsättningar man får. Alla barn behöver inte likadana förutsättningar, men alla behöver det som är bra för just dem.  
  Slumpen var att Gunni Kärrby (se fotnot), lärare på en av kurserna, frågade om någon ville delta i ett projekt och göra kvalitetsbedömningar med den då i Sverige nya metoden ECERS (se fotnot igen).  
  – Jag hade aldrig hört talas om ECERS, och aldrig medvetet funderat på kvalitet. Men jag tänkte det kunde vara kul, så jag anmälde mig.  
  Första gången Sonja Sheridan gick ut och gjorde kvalitetsbedömningar själv blev en milstolpe. Efteråt började funderingarna kring kvalitetsbegreppet snurra, och inriktningen på hennes framtida forskning började ta form: Vad innebär kvalitet- Vilka delar och förutsättningar ska till för att det ska bildas en bra kvalitet-  
  Den första förskolan hon besökte hade riktigt dålig kvalitet, berättar hon. Torftig miljö, trasiga leksaker, pedagoger som varken pratade med barnen eller brydde sig om att de var ledsna.  
  – Allting var så att jag knappt kunde sova den natten.  
  Nästa dag skulle hon besöka en annan förskola 50 meter ifrån den första. I samma område, med samma chef, samma lokaler, samma ekonomi och typ av barngrupp. Med tunga steg närmade hon sig dörren; skulle hon orka med en lika bedrövlig dag till-  
  – Men när jag öppnade hörde jag barn skratta och en vuxen som stämde in. Någon började spela och sjunga. Lärarna var professionella, pratade med barnen och tog dem på allvar. Det var som dag och natt mot den andra förskolan – helt underbart, säger hon.  
  -Det blev så tydligt för mig vilket lotteri det är att vara barn! Det var bara en slump att barnen hamnade på den ena eller andra förskolan, och så fi ck de så totalt olika förutsättningar, så skilda världar. 

Sonja Sheridan fortsatte jobba som förskolechef och gick forskarutbildning samtidigt.  
  – Min son har förundrats över hur jag hann forska på heltid och jobba heltid, men det gjorde jag tills jag fi ck en doktorandtjänst.  
  Redan innan dess drev hon sitt första forskningsprojekt: ett kompetensutvecklingsarbete i Lerums kommuns samtliga förskolor, tillsammans med arbetslag och chefer.  
  Under en period på mer än sju år fi ck all personal i omgångar ett års utbildning – på dagtid! – i hur man med hjälp av ECERS kan bedöma och utveckla kvaliteten i förskolan. De fick handledning, tog del av föreläsningar och kurser, gjorde kollegiebyte med varandra och drev ett utvecklingsarbete på sin egen avdelning.  
  – Jag har haft en enorm förmån att få jobba med människor som ställt upp så mycket. Mina tankar och idéer växte fram i samarbete med lärarna och förskolecheferna, i ett projekt som egentligen kan kallas för aktionsforskning. Vi hittade ett sätt att bedöma och höja kvaliteten som fick konsekvenser för verksamheten, både när det gäller lärarnas egen professionalitet och för att ge barn bättre förutsättningar.  
  – Projektet i Lerum har alltid haft en väldigt stor och speciell plats i mitt hjärta och kommer alltid att ha. Tankarna därifrån, kring hur man kan bedriva ett utvecklingsarbete ihop, blev senare en del av min avhandling. Sonja Sheridan disputerade med sin doktorsavhandling 2001. I den slår hon bland annat fast att det finns vissa aspekter som gör att en förskola har bra kvalitet: lärarens kompetens har betydelse, att det finns tydliga mål för verksamheten och att lärarna ser barnen, försöker förstå hur de tänker och tar barns perspektiv. Dessutom behövs vissa materiella förutsättningar.  
  – Jag tror inte det går att i en enda mening definiera vad som är bra kvalitet, alla de här delarna är beroende av varandra. Kvalitet är inget man kan ta för givet, man måste underhålla och arbeta på det hela tiden. Det är ett så spännande forskningsområde!  
  Det går att lägga en kvalitetsaspekt på nästan allting, säger hon. Ensam och tillsammans med andra forskare har hon deltagit i säkert tolv forskningsprojekt, bland annat om lärarkompetens i förändring, konstruktiv konkurrens, barns tidiga lärande och barns delaktighet i det fysiska rummet. En del av dem pågår fortfarande.  
  Göteborgs universitet, Institutionen för pedagogik och didaktik, Barn- och ungdomsvetenskap, har bland den mest omfattande forskningen om små barns lärande i Norden, mycket tack vare Gunni Kärrby och Ingrid Pramling Samuelsson. Det är oerhört roligt att tillhöra den forskargruppen, säger Sonja Sheridan.  
  – Jag är lyckligt lottad och har alltid haft väldigt bra kollegor att dela tankarna med. De är kunniga och ödmjuka människor som lyssnar på andra. Jag är en del av någonting, allting sker i utveckling och samspel med andra människor och annan forskning.  
  – Att jag alltid arbetat i ett så bra klimat gör att jag inte kan skilja på mitt arbetsliv och mitt privatliv. Forskningen är en del av mig och mitt sätt att leva och vara. 

Ja, så är det, konstaterar Sonja Sheridan. Att forska är en livsstil. Egentligen är det inte särskilt roligt, inte på det sättet att man ser spännande resultat från en dag till en annan – det är väldigt mycket tragglande och knåpande. Det är mycket att läsa, mycket att skriva, många frågor att brottas med.  
  En forskare ansöker om forskningsmedel för tre år i taget. Första halvåret går åt till att läsa, tänka, designa projektet och påbörja pilotstudier. Därefter samlas data in under 1,5 år. Sista året går åt till att skriva och få klart allting, för att visa att det fi nns publikationer så man får fortsätta med studien.  
  Medan projektet pågår finns det hela tiden någonstans i tankarna. Dygnet runt, året runt.  
  – Egentligen är man aldrig ledig från forskandet, samtidigt som man inte vill vara ledig för att det är så intressant. Det fantastiska är nog snarare möjligheten att få göra detta, att få ställa sig alla frågor och fundera kring dem. Jag har en väldigt stark känsla att jag vill forska, och att jag egentligen velat göra det ända sedan jag var liten.  
  En drivkraft att hålla på med forskning är viljan att bidra till någon form av förändring till det bättre, säger Sonja Sheridan. Hennes forskningsområde handlar inte bara om att utveckla kunskap i sig, utan också om att den ska kunna tillämpas i samhället och på så sätt bidra till att barn får en bättre start.  
  Därför var det ett bakslag när hon och några kollegor inte fi ck fortsatta forskningsmedel från Vetenskapsrådet för sin gemensamma studie Barns tidiga lärande, säger hon. Tanken var att den skulle vara longitudinell, det vill säga pågå över minst nio år.  
  – Sådana studier finns runtom i världen, men vi saknar sådan forskning i Sverige. De data vi samlat in är så intressanta och viktiga, och hade vi fått pengar att fortsätta hade studien blivit en betydande del i forskningen om hur förskolan bidrar till barns lärande.  
  För forskarna vid Pedagogen ingår också undervisning av lärarstudenter. Olika många timmar olika år, beroende på hur mycket tid som ligger på forskningen.  
  -Det är bra att ha en kombination. Jag tycker det är roligt att undervisa och möta studenter. Den typ av forskning jag gör kräver också att jag håller kontakt med fältet hela tiden. Jag har besökt mer än 400 förskolor de senaste tio-tolv åren, och varit där hela dagar. Jag räknade ut att jag tillbringat minst 1,5 år av min tid i olika förskolor.  
  – Jag har en sådan respekt för lärare i förskolan, och den har blivit allt starkare med åren. Det är ett komplext, krävande, svårt och stimulerande jobb. Ska man arbeta utifrån läroplanens intentioner krävs det hög professionalitet och mycket kunnande. 

Med ett ständigt pågående arbete som forskning är det skönt att bryta av med något som har en början och ett tydligt slut, säger Sonja Sheridan. Till exempel att gräva ett land eller rensa ogräs i trädgården, köra ett gympapass på Friskis & Svettis eller gå långa promenader i skog och mark.  
  – Jag tycker också väldigt mycket om att vara med min familj. Den betyder jättemycket. När arbetet är så viktigt är det där jag vilar och hämtar kraft.  
  Sonja Sheridan reser en hel del utomlands i samband med olika konferenser, både som forskare och som ordförande för Göteborgskretsen av OMEP (se fotnot). Även med familjen gör hon resor, gärna sådana som blandar upplevelser med strapatser, där hon får utsätta sig lite på gränsen till vad hon förmår.  
  Egentligen skulle hon nog vilja åka tillbaka till Botswana också – men ändå inte, säger hon.  
  – Jag är rädd att förändra den bilden jag har. Det finns så många andra platser att åka till istället. 

Annika Claesdotter 

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin