Läs senare

Förskolan där barn och vuxna bestämmer tillsammans

För att barn ska kunna ha inflytande måste miljön vara byggd så den tillåter dem att göra egna val, menar pedagogerna på Valdemarsro förskola, som vill fostra barnen till aktiva demokrater.

20 Jan 2004

Frukostbuffén är undanplockad och barnen har haft en timme på sig att välja när de vill gå och äta. Några har varit ute och lekt, andra har valt att stanna inne. Nu är det dags för demokratimöte för fyraoch femåringarna på avdelningen Lönneberga, Valdemarsro förskola i Malmö.
  Förra gången handlade mötet om toalettbesök. Barnen tyckte det var ett problem att många glömde spola efter sig och att några kissade utanför. De kom överens om att det är viktigt att spola, och röstade fram att Malena skulle rita fina hjärtan att sätta på toalettväggen som påminnelse för de glömska.
  Nu, någon vecka senare, ska det hela följas upp. Alla sitter i ring med förskolläraren Veronica Bengtsdotter Jönsson som ”mötesordförande”. Flera barn räcker upp handen när hon frågar hur det har gått sedan sist.
  Samtidigt kommer Pia Nilsson, Lönnebergas andra förskollärare, in från hallen tillsammans med en pojke:
  –Nu missade Filip och jag, säger hon – och Veronica berättar en gång till vad dagens demokratimöte ska handla om. Alla måstefå samma möjlighet att vara delaktiga.
  Barnen berättar att det har gått bra med toaletterna, men att de fortfarande inte är riktigt nöjda. De vill gärna ha en skriven lapp för att man inte ska glömma att spola. Och Anna tycker att det ska vara bilder på tjejer och killar på dörrarna.
  –Att flickorna ska ha en toalett och pojkarna en, är det så du menar? frågar Veronica.

Ja, det är vad Anna menar.I diskussionen som följer visar det sig att en av toalettdörrarna brukar gå i baklås. Man måste öppna låset med kniv – och det är inte så bra:
  –Hur kan vi lösa det? säger Veronica. Barnen är vana vid att ställas inför olika problem och att deras sätt att tänka och förslag till lösningar tas på allvar. De vuxna försöker i alla situationer låta bli att ”göra åt” barnen eller styra deras tankar.
  –Vardagliga val är viktiga. Barnet får ofta den bild av sig själv, som vi pedagoger har av henne eller honom. Saknas det till exempel en gaffel vid tallriken har pedagogen flera valmöjligheter: att hämta en gaffel, säga åt barnet att hämta en eller fråga ”Hur löser du detta?”. Det sista alternativet är givet om vi vill ge barnen val, säger Pia.
  Femoch sexåringarna ingår också i mindre diskussionsgrupper där de diskuterar olika, för dem viktiga, frågor på djupet tillsammans med en vuxen. Ibland lyfts någon frågaupp på demokratimötet, men tanken är att det som sägs ska kunna stanna inom den lilla gruppen.

Sedan läroplanen kom harpersonal och rektor haft siktet inställt på att värdegrunden som beskrivs ska genomsyra huset: ”Förskolan vilar på demokratins grund. Därför skall dess verksamhet utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom förskolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö.”
  –Vi har länge haft fokus på vikten av hur vi själva beter oss. Vi har diskuterat vad det är för barn vi vill vara med och fostra, vad de behöver och vilka krav det ställer på oss vuxna, säger Pia.
  Personal och rektor har också formulerat en skriven ”plattform” för vilka attityder och förhållningssätt de vuxna ska ha gentemot varandra. Den handlar bland annat om att ha en tillåtande attityd där olikheter berikar, om att ha rak kommunikation, att var och en har ansvar att ta och ge plats och om mod och lyhördhet i konflikter.
  De olika punkterna i plattformen tas alltid upp på den månatliga personalkonferensen för att innehållet ska hållas vid liv. Det blir ett gyllene tillfälle för den som vill lyfta något som har hänt i arbetslaget, säger rektor Inga Sandström:
  –Jag läser upp den högt och sakta, med några sekunders paus mellan varje punkt. I början blev det mycket diskussioner, men med tiden har det blivit allt färre –Ja, tidigare när det hände något så sparade vi det ofta till personalkonferensen. Nu löser vi mer saker och konflikter direkt när de uppstår. Vi som pratar mycket har också lärt oss att vänta lite, och de som brukar vara tysta har insett att även de har ett ansvar, säger Pia.
  På ett demokratimöte på Lönneberga gick förskollärarna igenom sin plattform tillsammans med fyraoch femåringarna.
  –De förstod innebörden även om många av punkterna är skrivna för vuxna. Nu ska vi göra en plattform för förhållningssättet mellan barnen. Kanske också en för barn och personal, utformad av barn och vuxna tillsammans.

Tillbaka till demokratimötet.Händerna vajar i luften. Ska man ringa en elektriker eller en plåtslagare? Kanske en vaktmästare?
  Så kommer någon på att Sebastians pappa faktiskt är snickare och säkert bra på lås. Och till Sebastians stora belåtenhet enas barnen om att hans pappa är rätt man att fråga om han kan hjälpa till.
  –Bra. Hur går vi till väga? Händer i luften igen och flera förslag. Barnen kommer överens om två: att fråga Sebastians pappa när han kommer och hämtar, och att ringa honom och fråga.
  –Jag har ett förslag till att välja på. Vi kan skriva ett brev till honom som Sebastian får ta med sig hem, säger Pia.
  –Nu har vi tre förslag som vi kan rösta om. Det som får majoritet vinner, förklarar Veronica och räknar upp förslagen en gång till.”Rösta” och ”majoritet” är nästan vardagsord på Valdemarsro förskola. De vuxna använder konsekvent ord som ”bestämma” och ”välja” när de pratar, och ju äldre barnen blir desto mer naturliga blir ord som ”demokrati”, ”göra val” och ”majoritet”.
–Vi vill att barnen ska komma till insikt om att det är med och väljer. Vi vet att barnen gör val hela tiden. Men när vi gjorde intervjuer om demokrati uttryckte barnen att de inte tycker att de får bestämma. Hur går det ihop med läroplanen? Barnen är inte medvetna om vad demokrati innebär och då blev frågan: Vad ska vi göra åt det? Att vara noga med vilka ord vi använder är ett sätt, säger Pia.

Felicia vill gärna räknahur många röster varje förslag får och Albin vill skriva protokoll. Första förslaget – att ringa till Sebastians pappa – får inga händer i luften. Albin skriver en stor nolla på papperet. Förslag nummer två får snabbt sju röster, men när förslaget om att skriva brev kommer upp tittar många av barnen sig tveksamt omkring.
  –Man behöver inte rösta om man inte vill. Det är fritt val. Man kan lägga ner sin röst, säger Pia.
  En pojke räcker till slut upp handen, men eftersom han redan röstat en gång räknas det inte:
  –För man får bara rösta en gång, som Felicia säger.
  –Det är rätt många som inte har röstat. Men när man lägger ner sin röst innebär det att man är med på det förslag som fick flest röster, säger Pia.
  Det är ganska nytt i den här gruppen att barnen lägger ner sina röster. När de började med demokratimöten röstade de flesta barnen varenda gång, innan de fick kläm på att de måste välja bara ett alternativ.
  Så, efter ungefär en halvtimme, har barnen alltså demokratiskt bestämt sig för att fråga Sebastians pappa om han kan fixa låset på toaletten. Pia är nöjd med att hennes förslag inte fick fler röster. Tidigare blev det ofta så att när de vuxna kom med ett förslag, så såg barnen det som den rätta lösningen:
  –Vitsen är ju att barnen ska förstå att de har ett val, att de känner att de kan vara med och hitta lösningar. Att välja också innebär ansvar att se vilka begränsningar som finns. Ibland kan de behöva välja mellan pest och kolera, när det inte finns pengar till att köpa in till exempel så många datorer som de tycker behövs måste de lösa det på något annat sätt.

För att både barn och vuxnaska kunna ha inflytande och påverka så krävs det tid, konstaterar rektor Inga Sandström:
  –Man måste få tid att göra val, att göra det man valt och att få se konsekvenserna av det man valt.
  Eftersom tidsaspekten ser annorlunda ut för en ettåring och en femåring är det lättare att möta barnen efter deras behov när grupperna är åldersindelade. Det är också en del i demokratin, tycker Pia Nilsson.
  –Vår utgångspunkt har legat i hur vi bygger vår miljö och vem vi bygger den för. Om barn ska kunna göra val måste miljön tillåta det. För oss handlar det mycket om att låta barnen göra val utifrån sina intressen och tankar, inte utifrån det vi tror att de vill välja mellan. Ett litet barn måste få välja med sina ögon och händer när språket inte räcker till.
  Miljön måste också vara byggd för möten, både för små och stora barn. Pedagogerna diskuterar med barnen och observerar dem i miljön, för att kunna förändra den efter behov.
  –En miljö får aldrig bli statisk. Det som passar en barngrupp passar kanske inte alls en annan. Vi tycker vi är lyhörda för det barnen uttrycker och utvecklar miljön efter hand.
  Alla barn ingår i projektgrupper, där de arbetar med något de själva väljer utifrån sina egna tankar. Ibland sätter de vuxna samman grupperna för att barnen ska berika varandra utifrån olika förutsättningar och behov.
  –Men i gruppen är det barnens idéer och tankar som styr. De har rätt klart för sig vad de vill om man frågar dem, och är ärlig och tar vara på svaren. Det finns vissa rutinsituationer i förskolan som inte barnen kan vara med och bestämma och vi försöker vara tydliga: ”Vi måste bestämma här, men där får ni”.

Text: Annika Claesdotter

Direkta val för små barn:

Färg på pottan

• Vilken sång man ska sjunga • Hur mycket man ska äta och dricka

• Vad man vill leka – och med vem

• Om man ska ha vantar

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin