Läs senare

Försonas med det förflutna

Tvär tonåring eller trilskande treåring? Så kan vi känna oss även som vuxna. Inte minst om oförrätter från unga år fortsätter att styra våra liv. Men det finns sätt att gå vidare.

15 Okt 2015

Illustration: Janette BornmarkerIbland vill man bara lägga sig ner på matvaruaffärens golv och skrika. En impuls vi sällan ger efter för, trots vardagsstress och fredagsköer. Vi fortsätter vara vuxna. Låter förnuftet styra.

Socionomen och familjeterapeuten Görel Fred har tillsammans med journalisten Ulrika Hjalmarson Neideman skrivit boken Försonas med din barndom. Den handlar om hur vår uppväxt i viss mån påverkar oss hela livet, oavsett om vi är 25 eller 65 år fyllda.

– Det är under uppväxten vi blir till. Särskilt relationen till föräldrarna är enormt identitetsskapande. Det som mamma eller pappa säger formar självbilden på ett fundamentalt sätt, vare sig man får höra att man är en slarvmaja eller bra på matte, säger Görel Fred.

De flesta föräldrar gör förstås så gott de kan. Ändå är det något från barndomen som ligger och skaver i många av oss. I vissa fall handlar det om allvarligare saker, som övergrepp eller uppenbara brister i omsorgen, men även till synes mindre kränkande erfarenheter sätter sina spår. Vi kan ha blivit ironiserade över, fått för lite bekräftelse eller inte blivit tillräckligt lyssnade på. Allt sådant har betydelse för hur vi senare i livet förhåller oss till andra människor. Till föräldrar, barn, partners, vänner och arbetskamrater.

Kanske har du en kollega som inte kan sluta älta saker som hände för många, långa år sedan? Om varje kopp kaffe ackompanjeras av bittra tongångar kan det hända att han eller hon har fastnat i sina grubblerier. Att minnen från det förflutna stjäl kraft och energi från nuet.

– Ett annat tecken på att inte ha förson­ats med sin barndom kan vara att alltid ta på sig en offerroll. Då finns inställningen ”det är mest synd om mig” och man får man höra sådant som ”varför får alltid jag det jobbigaste arbetspasset?”, säger Görel Fred.

Även svårigheter att visa empati kan bottna i oläkta sår från barn- och ungdomsåren.

– Någon som är ovanligt hård kan ha ett behov av att ta kontroll. Har man tidigare känt sig maktlös kan man i stället bli maktfullkomlig. Uttalanden som ”skärp dig” eller ”du får väl bita ihop” är vanliga uttryck för det, säger hon.

Under årens lopp har Görel Fred besökt ett stort antal förskolor. Inte minst när hon har utbildat i konsten att genomföra föräldrasamtal.

– Jag har träffat många förskollärare som på ett överdrivet sätt tar barnens parti gentemot deras föräldrar. Man är själv kvar i rollen som det sårade barnet och vill rädda alla andra barn. Då finns det goda skäl att försöka hitta vuxenheten i sig själv, säger hon.Illustration: Janette Bornmarker
Att försonas är dock inte samma sak som att förlåta. Görel Fred betonar att det går att komma vidare – utan att för den sakens skull tycka att det som hände var okej.

Bäst är om ens föräldrar fortfarande är i livet och möjliga att prata med. Men om deras hjälp av olika skäl inte går att få kan man faktiskt försonas ändå. På ett inre plan.

– Många tar felaktigt på sig ansvar, känner skuld. Som vuxen måste man först inse att ”det handlade inte om mig”, säger Görel Fred.

I stället, menar hon, är det bra att lyfta blicken och bredda perspektivet. Ställ nya frågor för att få nya svar. Den upplevelse man har med sig är förvisso högst personlig, men har oftast att göra med saker bortom det egna jaget. Saker man aldrig hade kunnat styra över.

– Alla föräldrar finns i ett sammanhang och har egna erfarenheter med sig i sina bagage, säger hon.

Vill man försöka prata med sina föräldrar är Görel Freds tips att fråga rakt ut. Vill de lyssna? Kan de? Går de snabbt i försvar är det antagligen inte lönt.

– Blir det samma gamla maktkamp om vad som egentligen hände är det lika bra att avbryta. De måste vara beredda att lyssna på din upplevelse av barndomen, oavsett egna minnen. Försoningsprocessen handlar också om att våga sörja det man inte fick.

– Sorg är sorgligt, men inte farligt. Den kommer att kännas från och till, i viss mån hela livet, men så småningom tar den inte längre så mycket kraft och energi, säger Görel Fred.

Hon anser att det finns fall då man bör bryta helt med sina föräldrar. En sista utväg, men för en del nödvändig. En annan möjlig strategi är att bibehålla kontakten, fast på nya villkor. Att acceptera att man aldrig kommer att få exakt det man behöver, men vara glad åt det man får.

I Görel Freds bok berättar 56-åriga Anna-Karin att hon insett att hennes far inte kan bekräfta henne på det sätt hon önskar. Trots det säger hon sig kunna uppskatta den hjälp hon får med praktiska saker och har ”börjat se det som att det är hans sätt att uttrycka det han inte kan uttrycka med ord”.

Hur gör man då om till exempel en arbetskamrat tycks ha fastnat i sin barndom? Kan man säga åt andra människor att göra upp med sitt förflutna?

– Om ett beteende påverkar den gemensamma arbetssituationen kan man så klart försöka prata med den det gäller. Men som kollega har man egentligen inget mandat att uppfostra sina kollegor. Det har däremot chefen. Upplever man problem ska man prata med sin chef.

Tips till dig som vill försonas med din barndom:

  • Se dina föräldrar i ett sammanhang – de är från en annan generation med andra könsroller, normer och värderingar.
  • Analysera på distans – försök se din barndom utifrån.
  • Våga sörja – både det som var och det du aldrig fick.
  • Acceptera att du kanske aldrig kommer få svar på frågan varför.

Källa: ”Försonas med din barndom… och kanske med dina föräldrar” av Görel Fred och Ulrika Hjalmarson Neideman (Natur och Kultur)

Rösta

Vad är det bästa som hänt på jobbet under 2017?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin