Läs senare

Hem och förskola har delad vårdnad

I dag går i stort sett alla svenska barn i förskolan. De flesta barn tillbringar en stor del av sin vakna tid där. I praktiken har föräldrarna överlämnat en del av ansvaret för barnet till personalen i förskolan.

18 Apr 2004

Både förskolebarn och deras föräldrar deltar i olika formar ar förhandlingar med personalen. Forskaren Ann-Marie Markström, som arbetar på en avhandling i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet undersöker hur denna kontakt ser ut och vilken roll förskolan spelar för barnens fostran in i det svenska samhället.
  –På sätt och vis kan man, som en annan forskare har uttryckt det, tala om ett slags delad vårdnad, säger Ann-Marie Markström.
  Varken förskolan eller föräldrarna har hela barnets vardag klart för sig. De har pusselbitar som måste sättas samman för att hela barnet ska bli synligt.
  Ann-Marie Markström har på plats studerat verksamheten på två förskolor under ett års tid och gjort observationer som hon dokumenterat med fältanteckningar, ljudoch videoinspelningar. Hon har också intervjuat barn, förskollärare och föräldrar samt varit med vid utvecklingssamtal med föräldrar.
  –Jag vill lyfta fram det vi uppfattar som självklarheter och undersöka förskolan som en utomstående betraktare, så förutsättningslöst som möjligt.
  Hon intresserar sig bland annat för det maktspel som finns mellan förskolepersonal och föräldrar.
  –Många förskollärare känner sig maktlösa i dag, inte sällan på grund av alltför stora barngrupper i förhållande till personalstyrkan. Då är det lätt att glömma bort att man i det här yrket också har en maktposition – gentemot barnen och deras föräldrar.
  Eftersom hon inte själv jobbat som förskollärare har hon till skillnad från många andra forskare på området heller inte något åde förskolebarn och deras föräldrar deltar i olika former av förhandlingar med personalen. Forskaren Ann-Marie Markström, som arbetar på en avhandling i ped inifrånperspektiv. I stället har Ann-Marie Markström jobbat som socialarbetare i 11 år.
  Till att börja med har hon frågat barn, förskollärare och föräldrar hur de ser på förskolans funktion i stort, vad den är bra för. Om man försöker se det utifrån, som en institution med en massa barn och några kvinnor med en inhägnad gård – vad är det för ställe egentligen, vad gör man där och varför?
  –Det finns många barn som älskar att vara i förskolan och tycker att de får göra roliga saker, säger Ann-Marie Markström. De säger att de är där för att leka och ha kul.
  Samtidigt är de flesta väldigt medvetna om att de är där också för att föräldrarna ska kunna jobba och tjäna pengar.
  –Det blir ett slags jobb för barnen att gå i förskolan, ett sätt för dem att bidra till familjens försörjning. Många barn väljer helt enkelt att ”gilla läget”. De vet att de egentligen inte har något val, att föräldrarna måste jobba och att de måste ha någonstans att vara.
  Men i sin undersökning har hon också stött på barn som säger att de inte alls vet varför de är där. En del av dem trivs inget vidare.

Ann-Marie Markström harvid sina intervjuer med förskollärarna och under sina observationer slagits av hur inriktad personalen är på att kollektivet ska fungera och att det sällan finns utrymme för individuellasidor hos barnen.
  Barn med någon medicinsk diagnos, till exempel psykiskt funktionshindrade barn, uppfattas sällan som problematiska. Då vet man vad det är frågan om. Men diffusa problem som oro och vantrivsel kopplas ofta till det enskilda barnet och hemmiljön.
  –Ett problem som vuxna inte vill se är att det finns barn som längtar hem och inte begriper varför de måste vara på förskolan. Dessa barn lämnas ofta ensamma med sin ledsnad, eftersom förskolepersonalen inte riktigt har tid med dem.
  –Men jag har aldrig hört någon förskollärare prata om att de kanske inte alltid hinner med alla barn, fortsätter Ann-Marie Markström. När barn inte trivs kan det ju lika gärna bero på förskolan som på hemmiljön.
  De flesta föräldrar verkar dock enligt Ann-Marie Markströms studie lita väldigt mycket på förskolan och lämnar över ansvaretför att barnen har det bra där medan de själva är på jobbet När Ann-Marie Markström ställer den frågan talar förskollärarna mycket om ”det välfungerade barnet”. Välfungerande anses de barn vara som både kan ta för sig och vara en del av ett kollektiv. Hon har lagt märke till att man också börjat tala om det individuella barnet. Tidigare var intresset främst inriktat på hur barnet fungerade i gruppen.
  –Det finns rätt motsägelsefulla krav på barn i dag, säger hon. Barn ska kunna stå på sig, men hålla sig inom vissa ramar. Då omtalas de som smarta.
  Om de tänjer för mycket på gränserna klassas de däremot som bråkiga.
  För att bedöma vad som är ”normalt” hos barnen och vad som inte är det följer man bland annat de utvecklingspsykologiska teorier som finns att tillgå. När det gäller små barn från ett och ett halvt till två års Det enda de klagar på är i så fall att det periodvis varit många vikarier eller att förskolan ibland inte är så flexibel som de skulle önska. Men någon kritik på strukturell nivå finns knappt. Det förvånar mig, jag hade trott att de skulle vara mer kritiska.
  De flesta föräldrar som hon har talat med tillhör en generation som inte själva har gått i förskola. Ann-Marie Markström tror att den första ”dagisgenerationen”, som själva har gått i förskola, kan komma att bli mer kritisk.

En del föräldrar talar om den sociala träning barnen får. Förskolan har så till den grad blivit en naturlig del av barndomen att barn som av någon anledning inte går i förskolan riskerar att bli betraktade som udda. Både föräldrar och personal är dock överens om att det finns barn som trivs bättre med att ha dagmamma.
  Några förskollärare ansåg att både förskolebarn och föräldrar var alltför lite ifrågasättande. De menade att barnen på sätt och vis är institutionsskadade, att de sväljer allt de vuxna på förskolan säger åt dem.
  –En tolkning av ett sådant uttalande är att barnen på just den här förskolan kom från hem där de skulle vara lydiga, säger Ann-Marie Markström. En annan är att institutioner skapar detta beteende hos barn. Men barn är i allmänhet rätt lydiga. Det har att göra med att de förstår vad som förväntas av dem.

Förskollärarna trodde attett skäl till barnens följsamhet kan vara att många barn tillbringar så väldigt stor del av sin tid i förskolan.
  –Personalen tycker att deras ord ofta väger tyngre än föräldrarnas, att de blir auktoriteter. Men något huvudansvar för barnens fostran vill inte förskollärarna ha, det vill de att föräldrarna ska stå för.
  Vilken barndomsmiljö är det då man vill ge barn i förskolan? Vilka normer vill man förmedla? ålder anses det till exempel helt normalt att barn vill vara för sig själva, att de inte direkt leker med varann utan bredvid varann, utan särskilt mycket interaktion. Om femåringar beter sig på samma sätt går däremot de vuxna in och försöker få dem att delta mer i gemensamma aktiviteter. Man kontrollerar också helt enkelt att barn klarar av att göra vissa saker i en viss ålder, till exempel hoppa på ett ben, skilja på över och under, skriva sitt namn och skilja mellan olika färger. Det är också viktigt att språket utvecklas normalt.
  –Verksamheten är främst inriktad på att ge barnen den sociala kompetens som krävs för att de senare ska kunna lämnas över till skolan i ett skick, som gör att de klarar sig i den hårdare och mer kravfyllda värld de möter där.
  En central tanke med själva förskoleidén, som redan Alva Myrdal skrev om, är att förskolan i viss mån ska kunna kompensera barn. Barn som har det svårt hemma och kanske inte får den omvårdnad eller uppmärksamhet de behöver i hemmet, ska få den i förskolan.
  Ann-Marie Markström, som arbetade som socialarbetare mellan 1979 och 1991, utredde och beviljade bland annat förtur till förskoleplats åt barn som ansågs i särskilt behov av det. Det var alltså innan det fanns en lag om alla barns rätt att gå i förskola.
  –I samtal med personalen får jag ofta höra kommentarer av typen: Räddningen för den flickan var ju att hon hade oss. Eller ”Här får han i alla fall mat. Här får han vara sig själv.” För vissa barn anser personalen att förskolan fungerar som en fristad.

Vad beträffar kontakten mellanföräldrar och förskola har Ann-Marie Markström studerat de dagliga mötena vid lämning och hämtning av barnet. Föräldrar beter sig olika. En del kommer in och pratar lite med förskollärarna i samband med hämtning eller lämning, medan andra sällan stiger över tröskeln.
  –En sak har slagit mig: det finns ingen plats att hänga av sig ytterkläderna på för föräldrar. Däremot finns det såna där blå tossor. Det är precis som på socialkontor. Det är så tydligt att föräldrarna är besökare, att de inte hör till verksamheten.
  Flera förskollärare tycker att föräldrarna gärna kunde engagera sig lite mer i förskolan och vara mer intresserade av vad barnen gör om dagarn –Men det är olika. En del vill inte att föräldrarna kommer in och stannar någon längre stund. Det finns förskollärare som säger att de känner sig lite i underläge i förhållande till vissa högutbildade föräldrar och ibland blir besvärade i deras närvaro.
  Föräldrar förväntas uppfylla vissa krav. På den ena förskolan var det till exempelvis viktigt att passa tider. Att komma i tid till samlingen på morgonen, men också att komma och hämta sitt barn på angiven tid. Påden andra förskolan var reglerna mer flexibla.
  I de fall där personalen tycker att föräldrarna brister i något avseende, upplevs det som ganska besvärligt och känsligt att framföra kritiken. Det kan röra sig om att föräldrarna glömmer att skicka med matsäck eller extrakläder, det kan också gälla större problem. Till exempel barn som kommer till förskolan alldeles uttröttade, antagligen eftersom ingen fått dem i säng i hyfsad tid.
  –Här tycker jag nästan att förskollärarna kan vara alltför hänsynsfulla mot föräldrar na. Risken är ju att det går ut över barnen. Genom sin forskning vill Ann-Marie Markström hjälpa förskollärare att få syn på sin vardag och bli medvetna om och reflektera över förhållanden som kanske både de själva, barnen och föräldrarna annars tar för givna. Hon beräknar bli klar med sin avhandling i pedagogiskt arbete under våren 2005.

Text: Catharina Wallström

Fotnot: / Ämnet pedagogiskt arbete är relativt nytt och har tillkommit av politiska skäl. Forskningen inom detta område inriktar sig på praxisnära studier av vardagliga pedagogiska miljöer och är mer praktiskt orienterad än forskningen inom ämnet pedagogik.

  Ann-Marie Markström ingår i en så kallad forskarskola, där två professorer och sexton doktorander ingår. Forskarskolan utgör forskningsöverbyggnaden till lärar-och förskollärarutbildningen

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin