Ingår i temat
Böcker
Läs senare

Högläsning ledde till egen film

BöckerNär de stora barnen på Tottens förskola i Åre hade läst Bröderna Lejonhjärta gjorde de en egen film av berättelsen.

Illustration: Janette Bornmarker

Även om högläsning av kapitelböcker alltid är ett naturligt inslag på Tottens förskola är det inte alltid det leder till ett stort temaarbete. Men förra året, när det gick 16 femåringar på förskolan, utvecklades högläsningen av Bröderna Lejonhjärta till ett årslångt projekt.

– Vi är vana att ha reflekterande samtal när vi läser. Det är särskilt viktigt med en bok som tar upp svåra frågor, som Bröderna Lejonhjärta, då är det nödvändigt att stanna upp och prata om vad som händer och vad barnen tror kommer att hända, säger Helena Fjällstedt, förskollärare på Tottens förskola.

Barnen blev djupt engagerade i brödernas äventyr och när boken var slut ville de gärna se filmen. Men när åldersgränsen på sju år satte stopp kom de på att de kunde göra sin egen film.

En film är ett pussel av scenografi, ljud och digital teknik. Barnen fick fundera på hur de skulle få till allt från blomsterängarna i Körsbärsdalen till draken, Katla­grottan och ljudet av soldaterna när de far fram på hästarna. Till den tålamods­prövande produktionen användes både gips, ståltråd och kartong men även grenar och stenar från naturen. Ljudet skapade de själva med instrument eller laddade ner från internet.

– Vi har också lekt och dramatiserat, till exempel hur det kan kännas att rulla bland körsbärsblommor. Då gjorde vi massor av blommor i silkespapper som vi strödde över en grön matta, berättar Helena Fjällstedt.

För att processen ska gå framåt är det avgörande att pedagogerna är aktiva och medforskande, menar Helena Fjällstedt.

– Det är viktigt att lyssna på barnens tankar och idéer och att finnas nära för att bistå med material och verktyg. Dokumentation och reflektion är också nödvändigt för att föra arbetet vidare, säger hon.

I filmprojektet var barngruppen åldershomogen vilket också hade betydelse. Det var lätt för barnen att samarbeta, de lärde av varandra och de var tidigt inställda på att det var deras gemensamma film. Det var ingen som tänkte ”det här är min soldat”.

– I ett stort projekt finns det plats för alla, man kan skapa små projekt i det stora. Någon som inte ville hålla på med gips kanske hellre ville göra biljetterna till filmpremiären, säger Helena Fjällstedt.

För premiär skulle det bli, bestämde barnen. Men röd matta, inbjudna föräldrar, glitter och popcorn.

– Det var ett fantastiskt arbete. Vi pratar ofta om vikten av samspel, empati och individens behov i gruppen, och det lyckades vi verkligen realisera här.

Rösta

Vad är det bästa som hänt på jobbet under 2017?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin