Läs senare

Hur känns en homsa? 

Maria Beskow är en av fyra formgivare i Sverige som gör bilderböcker för blinda och synskadade barn. – Det är en utmaning i att tolka bilder i ett annat medium, som är så annorlunda mot det visuella. 

12 Okt 2005

 Påbordet ligger skisser och halvfärdiga bilder till den senaste produktionen, Lennart Hellsings och Tord Nygrens Trollringen. Skimrande akvareller är på väg att översättas till filt, papp, tyll och läder. På skisserna har Maria Beskow klottrat ”ok”, eller ”ta det gula” eller ”längre hår”. På några står det var ett papper ska köpas eller vilket tyg som ska användas. 
   Grovt räknat finns omkring 1 500 barn under 12 år i Sverige som är blinda eller synskadade. Det är för dem dessa böcker görs. 
   Maria Beskow försöker förklara hur cessen går till när bilder omtolkas för att vara möjliga att ”se” för blinda. 
   – Jag ser det som ett slags översättning. Bilderna finns redan, jag översätter dem bara till ett annat medium. På vägen tvingas jag välja och rensa bort för att se vad som är viktigt i bilden. Är bilderna för detaljrika är de svåra att läsa taktilt. Arbetet med dem skärper förmågan att urskilja vad som är centralt i en bild, att gå på kärnan i bildens innehåll. 
   Maria Beskow är grafisk formgivare och animatör, men i botten har hon en utbildning som textilkonstnär. Penslar, oljepastell ochakvarelltuber står i bokhyllan, men numera gör hon allt skissande i dator. Där tänker hon och anger nivåer, lägger in färger. Varje bok är sedan ett unikt hantverk av klistrande och pusslande. 

   Materialet är centralt i den taktila boken. Maria Beskow går själv runt i tygaffärer, hobbybutiker och pappershandlar och försöker känna sig fram. Hur len är huden på en sjöjungfru, hur skrovlig, bucklig, fjällig är hennes fiskstjärt? Vad känns som sand eller som vatten? 
   –Det blir i slutändan ofta en stor blandning av material där också disktrasor, patinering med lack eller misshandel i tvättmaskin kan förekomma. Hår är alltid svårt. Det måste kännas rätt och ändå hålla för att ta i och samtidigt vara produktionsmässigt rimligt. Det får inte ta en halv dag att göra håret på en figur till en bok. 

En av Maria Beskows egna favoriter är översättningen av Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet?”. Hon lägger de två böckerna framför sig på bordet, originalet och den taktila tolkningen: I Tove Janssons bild ser man hemulens huvud ovanför trädtopparna, i den taktila boken visas hela hemulen med stora tassar som ”går med tunga steg”. En annan sida med karusell som Tove Jansson tecknat i profil, översätter Maria Beskow till en spiral sedd uppifrån som fingrarna kan följa runt, runt, runt. Dimman blir i tolkningentunn fiberduk, samma som man har att lägga över jordgubbar i grönsakslandet, marken Mårran står på är en bit sval aluminium. Och färger? Vita rosor blir ett blankt papper, svalt i känslan. Röda rosor ett sammetsaktigt tyg. Rött skulle vara mjukare i känslan än vitt, tyckte Maria Beskow. Men något objektivt sätt att gestalta rätt finns ju inte. Efter att återkommande under tio års tid arbetat med taktila böcker har hon lärt sig ungefär vad som fungerar. Perspektiv: I en bilderbok kan du visa vida landskap genom att göra en liten gubbe vid horisonten och en stor gubbe i förgrunden. I en taktil bilderbok får du koncentrera dig på detaljer, fingrarna skulle bara läsa de två figurerna som en stor gubbe och en liten gubbe. 

   Form: I en bilderbok kan du visa djup genom att låta olika färger forma ljus och skugga till exempel till en boll i stället för en tallrik. I den taktila boken får du lita på texten eller använda reliefer och olika material. 
   Tydlighet: Maria Beskow tar fram en annan av sina produktioner, faktaboken för förskolebarn om Tyra Tyrannosaurus Rex skriven av Helen Rundgren. På bilderbokens förstasida, som hon själv står som illustratör till, presenteras Tyra genom en bild där hon kikar fram mellan löv. I taktil form visas hela Tyra i profil. En position hon dessutom behåller boken igenom för att vara lätt att känna igen. 
   Varje bok monteras för hand, mellan femtio och hundra exemplar per titel. I lådorna i Maria Beskows ateljé ligger reservdelar. De är också hon som får laga böckerna när de gått sönder. 
   – När jag började i mitten av 90-talet klippte jag även allt för hand. Nu köper jag materialet och gör skisserna, men en firma i Norra Varalöv utanför Ängelholm sköter själva arbetet med att skära ut figurerna. Efter att tryckeriet gjort svart- och punktskriften i böckerna monterar jag bilderna. 

Yvonne Eriksson var en av dem som för omkring femton år sedan initierade arbetet med taktila bilderböcker i Sverige i den form de har i dag. Taktila bilder för skolbruk hade funnits tidigare, men inte överföringar av de sagoböcker som läses av seende barn. Yvonne Eriksson arbetade tidigare på Talboks- och punktskriftsbiblioteket, hon är fil dr i konst och bildvetenskap och numera universitetslektor vid Göteborgs universitet. 
   –Att tyda bilder är något vi måste lära oss, precis som vi lär oss att tala och skriva. Detta gäller både seende och blinda barn. Vi vet att barn som tidigt kommer i kontakt med böcker också blir bättre på att läsa och skriva, men också på att förstå bilder. 

   Yvonne Eriksson menar att ”det finns mycket som tyder på att det samma gäller för barn med grav synskada och det är därför viktigt att de också får tillgång till bilderböcker.” Seende lär sig tyda bilder vid omkring ett års ålder, för blinda och synskadade är det svårare. För Talboks- och punktskriftsbiblioteket har Yvonne Eriksson skrivit en handledning i hur man tillsammans med barnen kan närma sig den taktila bilderboken. 
   För blinda kan bilderna, liksom modeller, också ge en möjlighet att bilda sig en uppfattning om sådant som de annars omöjligt kan ”se”. Yvonne Eriksson tar exemplet med en elefant som ju är alldeles för stor för att man som blind ska kunna få en helhetsbild av den. För den vuxna som lärt sig läsa taktila bilder är det möjligt att förstå kartor och komplicerade visuella diagram som är svåra att beskriva i ord. Taktila böcker fanns redan på 1600-talet. Även kartor, med broderade gränser och knappar vid städer, har förekommit. Att de taktila bilderböcker som nu tas fram är överföringar av befintliga barnböcker är också en rättvise- och tillgänglighetsfråga, menar Yvonne Eriksson: blinda och synskadade ska få möjlighet att bekanta sig med de barnboksfigurer som är självklara för seende. 

Angelica Risberg Stameus 

Taktila bilderböcker Taktila bilderböcker med reliefbilder i olika material har funnits i Sverige sedan 1992. Närmare fyrtio titlar finns för närvarande att låna för blinda och synskadade via vanliga bibliotek eller Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB), som också står som producent för böckerna. Några av böckerna är gjorda efter klassiker, kulturarv i barnboksvärlden, men TPB gör också nyare böcker som Pernilla Stalfelts Dödenboken. Varje år produceras omkring fyra nya titlar.

För att göra taktila bilderböcker behöver man inte ha tillstånd från upphovsmannen/upphovskvinnan.

– Några av de populäraste har varit Egon Möller-Nielsens Historien om Någon och Catarina Kruusvals Ellens ABC. En av fördelarna med de taktila böckerna är att de ser attraktiva ut också för seende, säger Jenny Nilsson, barnbibliotekarie på TPB.

TPB behåller omkring tio exemplar av varje bok för utlån, resten säljs till privatpersoner eller institutioner till ett starkt subventionerat pris.

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin