Läs senare

Ika sätter vingar på vardagen

Ika Nord ägnar sig helst åt flykten och konsten är det medel hon använder för att på tusen olika sätt fly från sig själv.

28 Mar 2014

Foto: Svenne Nordlöv

Vi ses i Gehenna. Så kallar Ika Nord den del av Drottninggatan i centrala Stockholm där det hedniska mångleriet når sin kulmen i form av luddiga älgar och blågula vikingahjälmar. Där ligger också sedan våren 2012 Dansmuseet, och det är där vi har stämt möte. Dansaren, mimaren, skådespelaren, programledaren, regissören, koreografen eller ståupparen eller snarare alltihop på en gång – Ika Nord– och jag.

Vad hennes yrke och artistskap än ska kallas för, så har hon ägnat sig åt det i mer än trettio år. Känd för det stora flertalet blev hon när hon i svensk barn-tv på nittiotalet umgicks och dansade tango med skelettet Åke. Det något udda sällskapet i studion gjorde outplånliga intryck på många tv-tittare. Likafullt finns det kanske de som år 2014, inte har en susning om vem Ika Nord är. Frågan ”Vem är du?” är sålunda befogad och härmed ställd.

Det blir alldeles tyst, en lång stund. Sedan svarar hon trevande:

– Jag är… en energisk människa. Jag har alltid haft svårt att sitta still. Som ung drömde jag om att förändra världen, hade politiska ambitioner och ville bli försvarsadvokat. Men vem jag är – nej, det kan jag inte säga. Jag vet inte, har inget perspektiv på det.

Hon är bara ett resultat av en massa gener, sin familj, lite miljö och så, förklarar hon medan hon för oss igenom Dansmuseets entré. Förbi cafeterian, museishopen, den stora salen där Cullbergbaletten just håller möte och vidare genom korridorer, förbi kopieringsapparater och kontorsutrymmen.

Det är Ika Nord som bestämt platsen för vårt möte och det är lätt att förstå varför. Alla vi möter blir glada när de får se vem som är på besök. Gång på gång får vi stanna upp för att det är någon som vill krama henne.

Här känner hon sig hemma, säger hon.

Men när hon är på turné med skelettet Åke, för det händer fortfarande titt som tätt, är det inte framför allt henne publiken vill se och krama.

– Jag har stått i kulisserna och hört barnpubliken skandera: Åke, Åke, Åke! I höstas spelade jag för en särskoleklass i Uddevalla. Efteråt kom barnen fram och ville kramas och gosa – med Åke. Fastän han är rätt kantig och stel.

Att just Åke kom att bli hennes kompanjon berodde på att hon kände sig rätt ensam när hon satt där i barn-tv-studion i början av nittiotalet. Hon ville ha sällskap, någon att samspela med. När hon föreslog för redaktionen att hon skulle få ta med ett barn i studion fick hon nej. Ett djur godkändes inte heller. I tv:s rekvisitaförråd hittade hon då det gamla skelettet som kom att bli hennes partner genom åren. Ett udda val men hon hade en plan:

– Om motsatsen till kärlek är rädsla och vår ultimata rädsla är den vi känner för döden, så tänkte jag att jag kunde avdramatisera den med skelettet. Genom att dansa tango eller baka bullar ihop med Åke eller spela på hans revben så skulle döden inte kännas så läskig.

Även om Ika Nords ambition var att befria sin publik från rädsla, gällde den också i högsta grad hennes egen. För rädd har hon varit många, många gånger och upplevt döden på nära håll. Hon har till och med dött – och återuppstått – flera gånger, i alla fall symboliskt.

– När man spelar på gatan och publiken går sin väg, brukar vi säga att man dör. Det är en minst sagt jobbig upplevelse. På gatan möter man den tuffaste publiken, man måste hela tiden vara rolig eller göra något farligt för att publiken ska stanna. Ofta har jag tänkt; jag vågar inte! Men jag har gjort det ändå och då har modet kommit med handlingen.

För den som bara känner artisten Ika är adjektivet rädd ett väldigt avlägset begrepp. Hon som kastar sig ut i det okända, gör det andra inte vågar, som utan begränsningar spelar vilt och galet och gör knasiga och helt corny inslag. Men det är artisten Ika det …

– När jag går in i en roll är jag fri och orädd och helt hämningslös. Det är en flykt ifrån mig själv. I verkligheten upplever jag fortfarande mig själv som hämmad och ofri.

Så har hon alltid känt.

– Jag var en urtråkig och fantasilös person som barn, tyckte jag själv.

Lika trist som tiden och staden hon levde i.

– Jag växte upp i Halmstad på sextiotalet. Det var ett trist och auktoritetsstyrt samhälle. Barn skulle vara tysta och ställa sig sist i kön. Det fanns inget att göra. I Halmstad var det långfredag varje dag, suckar hon.

Tristessen i lilla Halmstad stod i stark kontrast mot all den strålande skönhet, konst och kultur som fanns i Frankrike.

Det var dit hon åkte direkt efter gymnasiet.

– Paris älskade jag och längtade till så fort jag fick veta att staden fanns. Där fanns allt det sköna, berättar hon.

När Ika Nord var fem år frågade hennes mamma om hon ville börja dansa. Hon tyckte att det lät alldeles underbart. Hemma lekte hon mest för sig själv, pysslade, ritade och klädde ut sig.

– Att klä ut sig, det är hela grejen, själva grunden. När man klär ut sig blir man någon annan, vågar vara någon annan, göra andra saker och tänka andra tankar.

Hon tittade på tv också.

– Jag älskade tv, den gav mig möjlighet att försvinna in i en annan värld.

Hon minns att hon brukade dansa framför tv-rutan. Och nu skulle hon få börja i dansskola. Det som började som ett roligt avbrott i tillvaron kom att bli hennes liv. Första årets lekdans fortsatte med lektioner en gång i veckan, tio år framöver. Tant Greta satt med en pälsboa över axlarna och spelade piano och dansfröken Mickan, Marika Wigart, ledde lektionerna. Hon var inte alls en sådan där stram balettfröken, som skällde om vristerna inte var tillräckligt sträckta.

– Nej, hon var en yvig och lustbejakande person. Jag tänker på det ofta, vad hennes inställning betydde för mig och på hur viktig lärarens inställning är för lärandet. Här om året fick jag reda på att hon hade dansat i Karl Gerhards revy-balett. Då trillade polletten ned hos mig. För henne var dansen en njutning. Det är så det fungerar. Om läraren har en äkta kärlek till sitt ämne blir man smittad och kan snöa in på vad som helst. Det bildas liksom ett magnetfält dit lärare och elev drivs, möts och gör en gemensam resa.

Ika Nords egna minnen från skol- och lekskoleåren är koncentrerade till händelser som bröt den grå vardagens tristess.

– Roliga timmen bar mig genom min skoltid. Från min tid i lekskolan, minns jag mest och bäst avbrotten i rutinerna. Den dagliga pianostunden när vi samlades och sjöng. Och när någon fyllde år och hela klanglådan bars fram. Då blev det riktigt tjohej. Vi gick i parad och den som fyllde år fick gå längst fram och slå på stora trumman. Det är de där förhöjningarna jag minns, när vardagen fick vingar.

Även om dansen direkt blev en självklarhet tog det tio år innan hon insåg att det var det hon skulle ägna sig åt.

– Jag var femton år när en kompis lockade med mig på ett dansläger på sommarlovet.

De fick dansa hela dagarna, jazz, klassiskt, karaktärsdanser, ja alla sorters dans.

– Innan dess var jag mest inne på att bli regissör. Jag ville jobba med film. Men på lägret blev det tydligt för mig att jag är som mest lycklig när jag får röra mig till musik.

Väl hemma igen försökte hon leva efter sin insikt och deltog i varenda danslektion som gavs i Halmstad, oavsett art och ålder på de andra deltagarna.

På gymnasiet fanns ingen danslinje så hon valde humanistisk linje. Hon har alltid varit förtjust i språk och i kommunikation.

– Jag läste franska, spanska och latin. Latinet gav en fantastisk aha-upplevelse! När man behärskar latinet, när man förstår grammatiken och hur språket är uppbyggt, så kan man plocka i sär och förstå i stort sett vilken text som helst. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på den upplevelsen.

Samma starka upplevelse av kommunikation och språklig konstruktion fick hon när hon efter gymnasiet for till Paris där hon studerade hos mimaren Etienne Decroux. Hans sätt att arbeta och tänka liknade på sätt och vis den klassiska balettens, med skillnaden att i mimen finns ingen musik. Den som mimar styrs i stället av den inre rörelsen. Decroux hade skapat ett system – en kroppens grammatik och ett rörelsernas alfabet. Allt gick ut på att kommunicera med sin kropp och att göra sig förstådd.Foto: Svenne Nordlöv– Det handlade om att bli begripen. Man lärde sig inte en stil, man lärde sig ett alfabet. När man kunde det kunde man ”skriva” vad man ville.

Ika Nord kände direkt att hon hade hamnat rätt.

– Det här var som handen i handsken för mig. Tanke och kropp i ett. Det var ett skådespeleri där man tar ansvar för det som blir sagt.

Hon blev kvar hos Decroux i nästan tre år. Tre stenhårda år av föreläsningar, kroppsliga övningar och spelande på gatorna.

Tillbaka i Sverige igen fick hon syn på en annons från SVT:s barnredaktion. De sökte programpresentatörer som kunde skriva egna manus. Hon sökte, blev antagen och uppskattad. Efter ett tag frågade de om hon ville ha en egen serie.

Hon tackade ja, men visste inte alls vad den skulle innehålla.

– Jag hade aldrig skrivit för barn, men jag hade skapat en figur. Hon hade fötts hemma vid matbordet. Hon pratade på ett särskilt sätt och var helt hämningslös. Jag tänkte att det kanske kunde funka att använda henne.

Det gjorde det. Ika i rutan, som programmet hette, sändes i tjugo avsnitt. Det följdes av Ikas tv-kalas, som följdes av rollen som katten Findus i tv:s julkalender och sedan andra uppdrag av olika slag. I filmen Låt den rätte komma in spelade hon Virginia och på Södra teatern spelade hon teater i regi av Carina Reich och Bogdan Szyber. I barnpjäsen Lill-Zlatan och morbror raring stod hon som regissör och när Killinggänget intog Dramaten med Drömmen om Herrön var det hennes koreografi de använde. Dessutom har hon varit en av de franska rösterna i dataspelet Star Trek, uppträtt med Göteborgssymfonikerna, med Marinkårens brassensemble, läst och tecknat Alfons på dvd, sjungit med Östen Warnebring i Los Angeles och varit gogodansare på en Marie Fredriksson-turné. Bland annat …

– Jag kan inte låta bli något. Jag fotar, skriver, syr och sjunger också. Vare sig man använder pennan, färgerna, rösten eller golvet så överlämnar man sig åt konsten. Att försvinna in i en syssla är underbart och så slipper jag mig själv för en stund.

Nu undervisar hon elever på gymnasiet och särskolegymnasiet i Halmstad i mim och rörelse samtidigt som hon ”repar” inför föreställningen Så gör prinsessor som ska på turné i Amerika. Med clownföreställningen Ika och Åke som spelas med TAKK, tecken som stöd, fortsätter hon att roa stora och små till tonerna av Prokofjev och Sjostakovitz.

Hon arbetar också med Baletto Skeletto, en föreställning som absolut inte passar för förskolebarn och som har premiär i Halmstad i april.

– Det är första gången på tjugo år som jag gör något som inte passar alla. Det blir en filosofisk mim- och dansföreställning, med levande musik och besvärjelser. Ett enormt kostymkalas, dockteater och striptease. Och en himla massa skelett!

Det här är Ika (Ulrika) Nord:

Ålder: 53 år

Gör: scenkonst

Yrke: artist, skådespelare, mimare, regissör

Bor: Stockholm

Familj: 1 man, 2 barn, 3 katter

Gör på fritiden: städar

Oanad talang: fickparkering

Senast lästa bok: läser konstant poeterna Edith Södergran och Wislawa Szymborska

Snart färdiglästa bok: Egenmäktigt förfarande, Lena Andersson

Rösta

Vad är det bästa som hänt på jobbet under 2017?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin