Läs senare

Ingen kan motstå ballonger och vatten 

Ballonger, bollar och såpbubblor lockade ettåringarna att närma sig förskolans miljö, förskollärarna och de andra barnen. Dokumentationen och möjligheten att reflektera över den var avgörande under inskolningen, anser Maria Hallsenius och Anna Eriksson. 

16 Aug 2005

 Barnen på ettårsavdelningen Grodan kommer in från gården. Ebba går raka vägen till vattenrummet och sätter på kranen i det låga handfatet. En liten stund leker hon med två blå fiskar innan hon går ut i det stora rummet och visar förskollärare Maria Hallsenius att det är vått på golvet. Ville, som är ganska ny på avdelningen, närmar sig omgivningen lite mer observerande, men hittar två bilar somhan bär på. I rummets myshörna lägger sig två barn tillrätta med var sin bilderbok. I lekrummet prövar en flicka bollar i en väggfast ränna. 

  För tre år sedan gjordes en stor förändring på förskolan Sunnanäng i Hässelby utanför Stockholm. Fyra 1–5-årsavdelningar blev fem åldersindelade. 
– Vi var några som var intresserade av Reggio Emilias tankesätt. Det stämde bra för oss, men var svårt att genomföra i 1–5-grupp. Det var bland annat svårt att ha materialet framme. Dessutom var det eviga inskolningar varje höst. En stressande period både för barn och vuxna. Systemet med åldersindeladeavdelningar har många fördelar och det går att bygga en historia med familjerna, säger Maria. 

  För ett år sedan skulle Maria och hennes förskollärarkollega Anna Eriksson för första gången arbeta på ettårsavdelningen. I augusti började inskolningen av 12 nya barn. Barnen delades in i två grupper. När den första gruppen hade gått en vecka, började nästa. Eftersom de var fyra pedagoger kunde de dela upp sig. I vecka två var den första gruppen mycket ute på gården de få timmar som den nya gruppen var inomhus. 
– Vi trodde att det skulle bli jobbigt att börja arbeta med ettåringar när vi var vana vid femåringar. Men så har det inte varit. Hela året har varit en förundran över barnen och vad de kan, säger Maria. 

  Nästan alla barn var sina föräldrars första barn. Anna och Maria tänkte tillbaka på hur de själva som föräldrar hade upplevt sin första inskolning. 
  –Det är en stor separation och jag var själv osäker första gången. Vi pratade mycket om hur vi skulle bemöta föräldrarna. Att charma barnen är lätt, men man måste jobba för att få föräldrarnas förtroende. Vi vet ju att trygga föräldrar ger trygga barn, säger Anna. 
  Under en gruppinskolning finns inte möjlighet till samma personliga kontakt med varje förälder som under en ”traditionell” inskolning. Anna och Maria funderade över hur de skulle bygga upp förtroendet, något som är extra viktigt med små barn. De diskuterade också vad lärprocessen är. Kanske att lämna mamma eller att imitera en kompis. 
– Vi litade på barnen och väntade in dem. Den tilltron smittade föräldrarna, säger Anna. Inskolningen var fri vad beträffar tider och hur den gick till. Men pedagogerna hade en lista som de bockade av. Det är mycket information på en gång och lätt att glömma något, påpekar hon. 

  Första dagen samlade de föräldrarna i det stora matrummet. Dörren till lekrummet stod öppen och där inne fanns massor av ballonger och bollar, resten av materialet hade plockats undan. Barnskötare Nanne Motander och Tessan Junisäter som är assistent försökte locka in barnen. 
– Vår tanke var att ballongerna och bollarna skulle bli en länk mellan barn och pedagoger och mellan barn och barn. Föräldrar och barn kunde hela tiden kommunicera genom den öppna dörren, säger Maria. 

  Några började genast att leka med ballongerna. Andra släppte inte föräldern, men stod gärna och tittade på när de andra lekte. Det visade sig att de virvlande ballongerna var lättare att ta till sig än bollarna, som kan göra ont att få på sig. 
  Ett barn, som inte var intresserad av ballongerna, upptäckte vid ett blöjbyte att det fanns kranar på låg höjd i vattenrummet. Det blev nyckeln att släppa mamma. När hon fick på kranen släppte hon taget om nappen och började bada den. Upptäckten inspirerade fler barn, berättar Anna. 
– Vatten och ballonger är universellt. De flesta barn älskar att leka med vatten. Vissa kan stå i timmar och ösa. Det blir ingången till annat material, säger Maria. 

Barnen blev först trygga med de två rummen. Efterhand vågade de upptäcka mer och se att det till exempel finns en ”titt-ut-hörna” bakom ett tygstycke i en bokhylla. Pedagogerna fanns hela tiden med, men stod medvetet tillbaka och lät barnen upptäcka och inspireras av varandra. 
– Vi pratade med föräldrarna om vikten av att inte forcera. Vill någon stå med nappen imunnen och bara titta på så ska den få göra det. Alla barn har sina strategier för hur de vill närma sig oss, de andra barnen och miljön, säger Anna. 

  Under den andra veckan var barnen ute på gården mycket. Eftersom miljön var bekant var det lättare att separera utomhus, berättar Maria. På gården möttes barnen av såpbubblor. 
  Såpbubblorna lockade också vissa barn att utforska gården. På ett ställe finns en liten slänt, som för en ettåring är väldigt stor. När barnen jagade bubblorna glömde de bort att det var läskigt och plötsligt hade de erövrat en ny del. 
  Allt barnen gjorde under inskolningen dokumenterades. På eftermiddagarna printades bilderna ut och sattes upp i tamburen. De blev en mötesplats för föräldrarna som stannade upp och samtalade och reflekterade tillsammans med sina barn. 

  Dokumentationen och reflektionstiden var A ochOför att komma vidare, poängterar Anna och Maria. När de få timmarna på förmiddagen var över satte de sig vid datorn och återupplevde förmiddagen tillsammans. Barnens strategier och hur de tog till sig materialet, pedagogerna och varandra blev tydliga. 

De filmade även mat och vila, som ofta är traumatiskt för föräldrarna, så att de kunde se att barnen faktiskt både satt vid borden och åt och att de sov middag. 
– Vi tillät barnen att ha sina egenheter, sin vagn eller flaska. Men efter ett tag ville alla sova på madrasser. I dag sover alla 16 på madrasser – utan välling. Vi är lika förundrade som föräldrarna över hur barn fungerar i grupp och hur otroliga de är på att lära sig olika situationer. Rutinerna anammades fort och har blivit otroligt viktiga, säger Anna. 

  Inskolningen av de första tolv barnen tog tre veckor. Men egentligen tog det ett drygt halvår innan de blev riktigt trygga, menar Anna och Maria. Det var stor variation när föräldrarna kunde börja gå ifrån. Och Anna och Maria var noga med att inte lägga några värderingar på hur barnen förhöll sig. Att inte vilja närma sig det nya var också okej. Föräldrarna uppmanades att inte jämföra. 
– Sedan kommer de klassiska bakslagen. Barnen blir sjuka och börjar förstå att föräldrarna ska vara borta länge, säger Maria. 
  När någon är ledsen och tidigt står och väntar är det viktigt att tillåta det och sätta ord på det ”Är du ledsen? Längtar du efter mamma?” påpekar Anna. 
  I början var de ”böcker” föräldrarna gjort om familjen under inskolningen och som hänger på en låg hylla extra viktiga 

  När gruppen började hade pedagogerna inte bestämt vilka ansvarsbarn de skulle ha, utan väntade in för att se vem de tydde sig till. Vid uppföljningssamtalen frågade de föräldrarna om de tyckte att det var bra med en viss vuxen. Annars gick det bra att byta. 
  För att skapa ett forum utöver föräldramötena delades föräldrarna in i basgrupper; fem familjer plus en pedagog. Tanken är att de ska bli en grupp där man kan ta upp saker som till exempel gränssättning och nappanvändning. Första ansvaret var att ordna föräldrafika. På ett föräldramöte satt de i basgrupperna och diskuterade infektioner och smitta. Ett aktuellt ämne på en ettårsavdelning. 
– Med första barnet är det lätt att tro att det bara är att gå tillbaka och jobba som innan. Kanske har man nytt arbete och så är barnet sjukt hela tiden. Då kan det vara skönt att dela med sig och utbyta erfarenheter. Vi skulle kunna säga dessa saker, men det underlättar att prata med andra i samma situation, säger Maria. 
– Om vi bygger upp basgrupper kan föräldrarna förhoppningsvis ha riktigt givande diskussioner när de lärt känna varandra om några år, säger Anna 

  Nu är det snart dags att flytta till tvåårsavdelningen. På flyttfesten, en viktig ritual, tar avdelningarna med sig sina traditioner och viktigt material till den nya avdelningen. 

Karin Björkman 

Sunnanängs förskola är en av fyra i Framtidsfolket AB. För tre år sedan gjorde förskolan om och fyra 1–5-årsavdelningar blev fem åldershomogena avdelningar. Grupperna byter avdelning varje höst.

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin