Läs senare

Inget måste att göra lika

KrönikaKanske är vi ibland väl snabba på att döma verksamheter som går i en annan riktning än den man själv har valt, funderar förskolläraren Marie Eriksson.

av Marie Eriksson
11 Jan 2017
11 Jan 2017
Marie Eriksson
Foto: Emelie Asplund

Utveckling, vad betyder egentligen det? Kanske innebär det att veckla ut eller att trassla upp genom att hitta små trådar att dra i för att komma vidare. Finns det dessutom ett rätt eller fel håll att utvecklas mot? Vem bestämmer i så fall vad som är rätt håll?

I mitt yrkesliv har jag stött på en rad skilda pedagogiska vägval som vilar på olika teoretiska utgångspunkter och övertygelser. Vägval som ligger till grund för hur förskolor utformar sin verksamhet och varför vi gör som vi gör.

Enligt skollagen ska förskolan vara likvärdig och erbjuda alla barn en förskoleverksamhet av hög kvalitet. Jag tänker att likvärdighet inte alls behöver innebära lika eller att alla måste springa åt samma håll. Men vi behöver alla synliggöra vår pedagogiska idé och vad den vilar på för grunder så att vi inte hamnar i att bara göra. Dessutom förväntas vi genom analys skapa medvetenhet om vilka effekter vi uppnår med vårt görande. Begreppet analys är inte helt lätt att definiera men det kan bland annat röra sig om att upptäcka mönster och att titta på helhet och delar liksom likheter och skillnader. Jag har funderat en del kring det här med skillnader och då främst skillnader i perspektiv. För mig känns det som om fokus på olikheter har vässats till i den utvidgade kollegiala mötesplats som finns i sociala medier. Det får mig att fundera på vad som skulle hända om vi kompletterade det med att söka efter och analysera våra likheter.

Kanske är det så att vi ibland är lite väl snabba med att döma någon annans perspektiv och verksamhetsidé för att den skiljer sig från vår egen. Men det krävs mer än att glutta in genom det lilla nyckelhål som sociala medier är för att på allvar förstå någon annans pedagogiska utgångspunkt. Att vi bejakar olikheter betyder inte att vi ska stagnera och oreflekterat bli kvar i det vi redan gör, men jag vill slå ett slag för lyssnandet. Att vi lyssnar på varandras tankar likväl som på barnens. En fråga jag ständigt ställer mig är ”Lyssnar jag för att kunna svara eller lyssnar jag för att försöka förstå?” Och om sanningen ska fram så har jag lite att jobba med där. Jag har en önskan om att vi inte ska använda teoretisk grund och olika vägval för att slå dem i huvudet på andra, utan att vi använder olikheterna som en möjlighet för oss alla att utvecklas. Om vi inte tycker lika så behöver vi inte börja med att döma och ifrågasätta utan i stället använda det för att titta på oss själva med lite nya ögon. Handen på hjärtat – är vi intresserade av varandras perspektiv och ställer nyfikna frågor eller vill vi slå våra egna övertygelser i huvudet på andra?

Jag tänker på förskoleutveckling som en bred och slingrig väg med många små avstickare, en väg som ser olika ut för oss alla. Men om vi med genuin nyfikenhet reflekterar kring likheter i perspektiv liksom olikheter så kan vi arbeta med varandra och inte emot varandra på den vindlande vägen mot det som vi faktiskt har gemensamt: att utveckla förskolans verksamhet.

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin