Läs senare

Kojbygge en del av barns identitet

För barn är en koja en hemlig plats där de kan
gömma sig, vara ifred och hävda sin äganderätt.

11 Jan 2005

Sara, Isabella, Vendela och Else går på förskolan Holken i centrala Lund. De fyra flickorna har flera kojor tillsammans. Bland det bästa med Holkens gård
    – sett ur barnens perspektiv
    – är att det finns massor av sammanhängande snår och buskage. Planteringarna finns utmed staketet runt hela förskoletomten. Därinne, mellan staketet och buskarna, finns fullt av upptrampade stigar. På baksidan av huset finns Holkens grillplats och där känns miljön än mer förtätad och vild.
    –Du ser trädet där borta, säger Sara och pekar på en avlövad syrén med många tätväxande stammar som liksom strålar upp ur marken. Det är vår koja. På sommaren kan man gömma sig där. Där kan dom inte se en. Vi sitter där och kastar löv på dom som går förbi.
    –Det bästa med en koja är att man kan gömma sig bra, säger Sara och ger sig in i snåret, klättrar upp och glider via en gren ut på en bänk som står bredvid den stora sandlådan.
    –Det är en genväg! utbrister hon triumferande
 
 Flickorna springer iväg och hamnar vid nästa koja. Den finns inne bland några buskar som växer så att de bildar små rum. Därinne bland löv och knotiga grenar har de gjort ett kök med hjälp av en gul plastback. På plastbacken finns två hinkar och ett rött äpple.
    – På sommaren blir det små, små hål mellan löven så man kan kika ut, berättar Sara. I koja nummer tre finns en grop där flickorna brukar gömma saker. Den fjärde kojan har en böjd gren som är ingång och där kryper man in. I den femte kojan finns en bakväg där man kan smita ut om någon som kommit på att flickorna är i kojan har ställt sig vid huvudingången.
    –Om en människa hittar en i en koja kan man springa till en annan, upplyser Sara.
    – Är det viktigt att kojor är hemliga? undrar jag.
    –Det är VÄLDIGT viktigt, svarar Sara direkt.
    – Brukar ni bygga kojor? frågar jag efter besök i den tionde eller elfte kojan.
    – Vi bygger inte kojor, svarar Else. Vi bara hittar dom

När vuxna tänker på kojor tänker vi ofta på hammare och spik, golv, väggar och tak, något som uppenbarligen också går igen i vårt vuxna språk. Koja är lika med konstruktion och bygge. Men om man ber barn visa sina kojor tar de en med till platser som man som vuxen kanske inte ens skulle upptäcka.
  Nyligen lade Maria Kylin, landskapsarkitekt och forskare vid institutionen för landskapsplanering på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp, fram en doktorsavhandling om barns egna platser och hur de kan göras synliga i samhällsplaneringen. Enligt Maria Kylin är barns platser liktydigt med deras kojor. En koja är en plats som barn känner är deras egen, som är hemlig och som avgränsar dem från omvärlden.
  Kojor kan betyda olika saker för olika människor och i olika sammanhang. Det kan till exempel ha med ett fantasitillstånd att göra. Då handlar det mer om en metafor för kojan, en slags mental koja, som är lika med känslan av att vara ifred. Som när man sitter och läser och upplever sig vara helt innesluten i en egen värld.

  Ett barn kan till exempel springa och ställa sig mellan två grenar och säga att det är en koja
    – och det är det ju förvisso också. I sin fantasi föreställer sig barnet att utrymmet mellan grenarna är ett hemligt rum. Det blir som en metafor för kojan. Men det Maria Kylin intresserat sig för i sin forskning är kojan som en synlig, fysisk plats. En koja är enligt hennes definition en fysisk plats som barn har manipulerat, det vill säga en plats som de själva gjort någonting med.
  Vissa forskare menar att den verkliga kojåldern infinner när barn är i 7  –10-årsåldern. Då utvidgar barnet sin mentala och fysiska sfär genom att söka sig ut i den större världen, det vill säga längre bort från hemmet och familjen som dittills varit barnets trygga bas. Barnet börjar erövra och utforska sin fysiska omgivning. Då blir kojan viktig.
    – Kojbygget blir en del i barnets bygge av sin egen identitet, säger Maria Kylin

  En koja är en hemlig plats som har tydliga gränser mot omvärlden. Där kan barnet hävda sin äganderätt och bestämma vem som får vara där och inte. I kojan kan man vara ensam när man så vill men också bjuda in andra som känns trygga att vara med. Tillsammans med dem kan man prova sitt sätt att vara.
    – Kojan är speciell på det sättet att den på en och samma gång både är en privat och en social plats, säger Maria Kylin. Det är som när barn testar sin identitet genom att prova kläder, säger hon vidare. Hur ser jag ut när jag är helt klädd i gult? Vem blir jag i nallekostym?`
    – Barnen testar sig själva på samma sätt med hjälp av utemiljön: Hur funkar det här hörnet? Vem kan jag vara tillsammans med där? Blir jag mer som Tarzan om jag sitter på den där grenen? Känner jag mig glad här? Vart vill jag gå när jag känner mig ledsen?

  Det finns forskning som visar att barn som upplever att de har egna platser också har lättare för att känna sig trygga och tillfreds när de är ensamma. Leken förändras också när barn har miljöer där de kan bygga kojor. Leken blir inte hierarkisk utan mer inriktad på samarbete. Den som kan samtala och komma överens hävdar sig bättre än den som bråkar och slåss.
    –Det visar hur viktigt kojbygget är, säger Maria Kylin.
  Hon tror att kojbygget är lika viktigt för små barn som för de lite äldre, fast på ett annat sätt. Förskolebarn ägnar sig mycket åt kojbyggen. Inomhus skapar de ideligen egna kojor i hörnor och under bord.

  Vissa kojforskare menar att pojkars och flickors kojor skiljer sig åt. Pojkar bygger medan flickor inreder. Det håller inte Maria med om. Hon menar snarare att pojkar och flickor gör samma sak men att de redan i tidig ålder förstått att det är skillnad på könsrollerna, vilket visar sig i deras språk.
  Flickor säger att de städar och gör fint när de gör en koja, medan pojkar säger att de bygger. En flicka som Maria mötte i Eslöv, där hon gjort sin studie om kojor, sa till exempel att hon städade och gjorde fint när hon med häcksax klippte fram stora rum i ett buskage.

  Maria Kylin har sett i sin forskning att flickors kojor oftare är mer öppna lösningar än pojkars kojor som är mer slutna. Flickor har oftare en förgård, en liten plats utanför kojan. Där kan det till exempel finnas ett ställe att laga mat på, eller fällor som ska hålla inkräktare borta, eller snören till en sinnrik ringsignal att använda för den som vill annonsera sin ankomst. Men hon är noga med att påpeka att likheterna är större än olikheterna mellan pojkars och flickors kojor.

Maria Kylin definierar i sin avhandling tre olika typer av kojor: trädkojan, buskkojan och kojan som är gjord av löst material, till exempel stenar och pinnar. Gränsen mot omvärlden är alltid viktig. I träd skapas gränsen automatisk genom höjden. I trädkojan
    – som är de äldres kojor   – markerar golvet kojan.
  I en koja av löst material är markeringen av väggarna viktig. De skapar gränsen. Det kan räcka med två pinnar på marken, en ring av stenar eller bara ett ritat streck i marken. Kojor av löst material behöver alltid någonting att förankras i, som en stor sten eller ett träd. Det visar hur viktig själva platsen är   – en koja kan inte skapas var som helst.

  Kojor i buskar och snår röjer barnen fram. Inne i snåren utvidgar de rummet och förser det med gångar. Snår, sly och buskage liksom perennplanteringar är perfekta kojplatser. För förskolebarn är det definitivt buskar och snår som gäller, hävdar Maria Kylin,.
  Det första som sker i ett kojbygge, oavsett vilken typ av koja det är, är att barnet hittar en bra plats att göra kojan på. Det ska vara hemligt men tryggt och för små barn gärna ligga nära huset.
  När barn börjar samla stenar och pinnar och annat material och lägger på hög någonstans ska man vara observant   – då är något på gång! Varför har barnen valt just den platsen? Om man verkligen bryr sig om att ta reda på det har man också fått säkra fingervisningar om vad som är en bra plats för barn!

  Det är betydelsefullt att man förstår att sammanhanget är viktigt, det vill säga hur lekredskap, gångstigar, hus, staket och planteringar förhåller sig till och hänger samman med varandra. Ett isolerat buskage på en asfaltsplan blir definitivt ingen kojplats.
  En annan sak som är viktig är skalan. Barn är små. Ett snår, högt gräs, sly eller en solrosplantering blir för barn till en skog, ja till och med små enkla måbärsplanteringar längs huset upplevs som stora.

På förskolan Holken, där Sara, Isabella, Else och Vendela har alla sina kojor, finns knappast några planteringar som är särskilt märkvärdiga för ögat. Men de är alldeles ypperliga för barnen.
  Där finns exempelvis många syrénbuskage. Gammaldags syréner har ett växtsätt som är tacksamt för barns lek men de tar lång tid på sig att växa upp. Lättare är det att plantera pil. Olika slag av växten try är också bra, enligt Maria.
  Man kan också låta barnen ta med sig kuddar och tyger ut på gården   – med ett täcke och en burk klädnypor kan det hända mycket! Vuxna har ofta ett behov av kontroll. Vi är visuella, vi är esteter. Det är väl i och för sig okej att vi vill att det ska se snyggt och städat ut, men för barnen spelar det ingen roll. För dem är det viktigt att de kan leka på samma plats och få lov att lämna sina spår som talar om att just de har varit där.
    – Låt det vara ostädat ute, åtminstone i någon del av gården. Låt det slya igen och klipp för allt i världen inte ner buskage! Förse gården med löst material, som till exempel brädor, eller ett lass träkubb. Det är som godis för barnen   – som skatter!

  Barn berättar inte hur det ser ut på ett visst ställe. Prydlighet lägger de inte märke till. Barn berättar däremot vad de kan använda en viss plats till. Det är det som är det viktiga.

TITTI OLSSON

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin