Ingår i temat
Arkitektur som utmanar
Läs senare

Långt bortom barackerna

När Kumla kommun byggde nytt fick pedagogerna tycka till på allvar om miljön. Hur funkar vardagen för stora och små, i ett hus där upptäckarglädjen ska stå i fokus? Häng med på förmiddagsvisning av förskolan Matildelund.

27 Jan 2011

Foto: Ulf Celander

Fönstren! Det är det första man ser när man närmar sig huset till fots. Glasöppningarna i förskolan Matildelund i Kumla är avlånga och fyrkantiga om vart-annat och sitter liksom slumpvis utspridda över fasaden. Som om den varmröda byggnaden lyder under andra lagar än de vanliga. Kanske barnens och pedagogernas lagar?Det är en helt vanlig fredagsförmiddag och förskolläraren Martina Löfholm svänger upp dörren till husets personalingång. Hon har sexton år i yrket och har sett den omtalade förskolan, som rymmer platser för åttio barn, växa fram från ritning till invigning.

Hon och två andra kollegor ute på andra förskolor i kommunen, har varit med i hela processen. De har fått delta i diskussioner om husets arkitektur och åka på studieresor och föra fram önskemål från arbetslagets referensgrupp direkt till kommunens bygg-representanter, och husets arkitekt, Jonas Kjellander.

– Det är verkligen ingen slump att jag ritat denna och flera andra förskolor, säger han själv.

– Det är min övertygelse att förskolorna är de allra viktigaste byggnaderna vi har, när det gäller att ”bygga för framtiden”, som man så ofta talar om. Det är i förskolan som de flesta barn tillbringar största delen av sina aktiva timmar under den ”formande” åldern 1–5 år.

– Och det är slående att man så sällan lägger ner rejäla resurser på miljön där samhällets medborgare formas för livet, att man tar till baracker och annat när man borde satsa de största resurserna man har.

Martina Löfholm ser glad och stolt ut när hon visar runt. Hon verkar känna huset som om det vore hennes eget hem. Pratar om ”wow-känslan” som fortfarande kan komma över henne om morgnarna. Som om resultatet nästan är för bra för att vara sant.

Hur ser en sådan förskola ut?

– Det här med matsalen var en av punkterna vi ville få igenom, säger hon och försvinner ut i ett stort och andlöst takhögt rum, med brant sluttande innertak, som slutar i en stor fönstervägg, som i sin tur vetter ut mot en vinterslumrande, kringbyggd innergård.

Mitt i rummet något som ser ut som en scen, vilket det på ett sätt också är. Ett podium med två trappsteg upp, där barnen kan showa loss med scenljus och ridådraperi.

Fast till vardags fungerar det som en upphöjning intill en serveringsdisk, i perfekt höjd för att de större barnen ska kunna ta för sig själva av maten när det dukats upp. På andra sidan disken blir arbetshöjden istället den rätta för personalen, när de behöver hjälpa till med att lasta på eller säga stopp. Balansträningen får också sitt när barnen med plasttallrikarna i hand får knalla stegen ner tillbaka till golvet. En ”multifunktion”, som så många andra av lösningarna här.

Men allra viktigast, menar Martina Löfholm, är den befriande funktionen som den gemensamma matsalen har för miljön i resten av huset.

–Tanken var att vi skulle slippa att ha en massa matbord och stolar ute i de olika avdelningarna.

– Nu har vi frigjort yta för lek och skapande, och dessutom utnyttjar vi det här rummet till annat mellan måltiderna, ett ställe där barnen till exempel kan arbeta med lera.

Vi tassar in till Vargavrån, den ena av Matildelunds två avdelningar, som båda rymmer varsin småbarns- och storbarnsgrupp, med bas i varsitt hörn av det fyrkantiga huset.

De korridorslösa passagerna i huset, som bara då och då avbryts av fönsterförsedda skjutdörrar, och där barnen och personalen kan röra sig nästan helt fritt, är på sitt sätt en förutsättning för förskolans arbetssätt.

På Matildelund arbetar man i storarbetslag, berättar Martina Löfholm. En lösning som på sitt sätt kom sig av ett slags nödtvång, när förskolan fick husera i en enda stor lokal i en grundskola innan det nya huset stod klart.

– Vi var liksom tvungna att samarbeta, det låter kanske hemskt, men det var väldigt nyttigt för oss, och vi upptäckte att vi kunde ta vara på varandras bra sidor på ett helt nytt sätt: om jag är väldigt bra på musik, då kan jag se till att alla de här barnen bjuds på massor av musik och sånger. En annan kanske är extraintresserad av språk eller matematik, och kan bidra med det till alla förskolans barn.

– Vi blir också lite mindre sårbara om någon är sjuk, det går snabbt att fördela om resurserna.

Personalen är visserligen uppdelad på de två avdelningarna, åtta på varje, men annars gäller att ”alla barn är allas barn”, berättar Martina Löfholm. Och stryker under att arbetsformen kräver en nästan ”överbyråkratisk planering”.

– Man måste sätta sig och prata igenom vem som ska göra exakt vad och när, göra noggranna scheman och bygga en struktur för oss vuxna, så att vi inte behöver strukturera upp barnens vardag så hårt.

– Det här är ju lite annorlunda än en vanlig förskola, säger hon plötsligt inne i sorlet bland ”storvargarna”, och det är inte svårt att förstå vad hon menar.

Det handlar om trappan, och det stora loftet som den leder till. En ovanlig rumslösning som finns i husets alla hörn, och får många studiebesökare att undra: ramlar inte barnen ner, blir det inte bara ett fasansfullt spring?

Förskolläraren Sanna Axelsson skyndar förbi med en flicka som har en lapp med ett nummer i sin hand. De knallar långsamt och eftertänksamt uppför trappan, steg för steg. Och när de når trappsteg nummer åtta tejpar de tillsammans fast siffran där.

– Det är det som är så härligt, att vi kan använda den här trappan till både lek och lärande, de liksom ”hoppar” in siffrorna, i både kroppen och minnet, säger Sanna Axelsson.

Uppe på loftet, där ”storvargarna” brukar ha sin samling, sitter det en pojke och leker. Kastar en snabb blick ända ut i matsalen, och som från så många andra utsiktspunkter i förskolan, behöver han inte avbryta det han sysslar med och springa iväg för att hålla koll. En demokratisk rättighet, menar husets arkitekt.

– Det är oerhört viktigt att det finns höjdskillnader i barnens miljö, förklarar Jonas Kjellander.

– Överblicken från loften, och från de djupa fönsternischerna där de kan ställa sig och se ut över omgivningen, skapar en trygghet och stärker deras självkänsla. Precis som oss vuxna vill barnen veta var de är, och få uppsikt över sitt ”vardagsrevir”.

Foto: ulf Celander– Man behöver bara ställa sig på knä för att förstå hur barnen ofta har det i de vanliga platta paviljongerna: hur ska man få en överblick och kunna greppa sitt sammanhang, om det bara står en massa möbler i vägen?

Vidare till huspassagen där pedagogernas vardag kanske är som slitsammast: i barnens entré, där mängder av grusiga och leriga kläder så här års ska tas på och av.

– Den mesta smutsen stannar där, säger Martina Löfholm och pekar på den stora gallermattan i groventrén.

För att underlätta hanteringen av överdragskläder och tjocka jackor sitter hängare med stora bläckfiskarmar fästade i väggen, med namnmärkta krokar för varje barn.

Och för att frigöra golvytan – och för att skodonen ska ha en chans att torka – träs stövlarna upp på pinnar en bit upp på väggen.

Inne på Vargavråns småbarnsavdelning är det öde och tyst: första sittningen i matsalen har just börjat.

Martina Löfholm sätter sig på huk för att komma ner i barnhöjd på avdelningens loft, och pekar på skolans kanske mest gåtfulla inslag; svalboet, som byggts innanför ett utskjutande litet yttertak utanför ett av fönstren.

En detalj som, berättar hon skrattande, fick skolans rektor Liselott Broman Huss att nästan gå i taket när arkitekten presenterade den under ett möte.

– Hon bor på landet, och har stor erfarenhet av svalor, och när Jonas gick igång och pratade om dessa svalor som skulle bygga bo så sa hon till sist: ”Men Jonas! De kommer ju att skita ner hela fasaden!”.

– Och då sa Jonas: ”vad gör väl lite skit på fasaden om barnen får se svalungar”.

Innan det är dags att gå vindlar fler fantastiska saker förbi på Matildelund. Som husets ”Camera obscura”. Ett helt mörkt rum med bara ett runt litet, litet hål för ljuset att komma in igenom, där man kan sätta en lins, så att världen utanför projiceras på väggen, upp och ner och spegelvänd.

Huset känns så genomtänkt och konstnärligt fantasifullt att det nästan är hisnande. Och då har vi nästan glömt egenskapen som gjort att det nyss fick en tung bransch-utmärkelse: det stora Ljuspriset, för sättet som arkitekten utnyttjat belysningen här.

– Ljuset och belysningen är inte bara en elektrisk installation utan ett också pedagogisk hjälpmedel, säger Jonas Kjellander.

– Ibland vill man att barnen ska reflektera över något som hängts upp på väggen: då kan man med en enkel knapptryckning styra ljuset dit. I nästa stund ska man fokusera på varandra i en ring på golvet, då skapar man en ”ljusbubbla” där.

– Och pedagogerna själva brukar vittna om att ljuset också påverkar ljudnivån: när man dämpar ljuset dämpar också barnen rösterna. Tre ljusfunktioner i varje rum, mer behövs inte, och med det kan man komma väldigt långt i en förskolebyggnad.

Finns det verkligen inget som är jobbigt med arkitekturen i den nya förskolan i Kumla?

– Lite spring uppmuntrar det ju till när det är fria ytor, man får tänka på hur man möblerar, man kan alltid ställa ut ett hinder i vägen, eller göra små lekvrår, säger förskolläraren Linda Hedlund.

Martina Löfholm säger också att ateljén blev ”lite för liten”. Och så skjutdörrarna då.

– På papperet ser det jättebra ut, men 1,5 till 2-åringar är jätteduktiga på att öppna dem, och när barnen är så små är det bra att veta var man har dem.

Annars ingenting. Alla säger att de fortfarande upptäcker nya egenskaper och möjligheter i detta hus. Fast det finns en sak till att tänka på.

– De kanske inte var rädda att tänka om i vår kommun, men sedan är frågan: om det ska byggas en förskola till, lägger man ner de här pengarna då, på att göra något liknande, eller går man tillbaka till det traditionella? säger Martina Löfholm.

Menar du att man nöjer sig med ett ”statusobjekt” och det andra får bli vid det vanliga?

– Det kan vara så, men hoppas förstås att det inte är det… Jag tycker ju att det vore underbart om alla barn och all personal hade möjlighet att få uppleva det som vi gör här.

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin