Läs senare

Långt inne i det rosa flicklandet

Ibland är böcker som buljongtärningar, ett koncentrat i en enda liten kub. Ibland kan just detta vara fantastiskt men andra gånger kan det bli så mycket av en smak att i alla fall jag nästan storknar, skriver Pia Huss.

15 Maj 2002

I bland är böcker som buljongtärningar, ett koncentrat i en enda liten kub. Ibland kan just detta vara fantastiskt men andra gånger kan det bli så mycket av en smak att i alla fall jag nästan storknar. Ta somliga berättelser om flickor, ja då blir det så till den grad flickigt att det växer ut rosetter på läsaren. Eller tvärt om, ibland när det är pojkarnas tur, blir det så förbålt grabbigt att jag blir alldeles matt. För, i det verkliga livet utanför bokpärmarna, är det förhoppningsvis något mindre skillnad mellan flickors och pojkars världar. Ute i vardagen blir det hela liksom mer utspätt. Eller, även om skillnaderna finns, förmår somliga författare ändå skildra respektive tillvaro så att den blir del av ett större livssammanhang. Jag menar till exempel att när Rose Lagercrantz skriver om Metteborgs äventyr på lågstadiet så ingår Metteborg i ett större sammanhang där både flickor och pojkar är synliga som personligheter. Eller, när Astrid Lindgren gjorde Emil till sin huvudperson, så förpassade hon för den skull inte lilla Ida långt ut i berättelsenskulisser varmt och underhållande men det stannar därvid.”Jag heter Rosalie” är en god historia för stunden som sedan inte belastar minnet nämnvärt. Och kanske beror det just på det så enkönadeperspektivet.

Nellys hemligheter Längre kommer jag att minnas åttaåriga Nelly som samlar sina hemligheter och äventyr i en ljuslila dagbok prydd med rosenknoppar. En volym som utifrån ser ut som ännu en tjejbok. Men författaren Nina Matthis lyckas föra upp sin berättelse från det privat flickiga till ett större barndomsäventyr. Nelly har dessutom begåvats med en ensamstående mamma som skildras som en hel karaktär. Mor får till och med ha ett eget kärleksliv utan att varken Nelly eller författaren gör någon vidare affär av det. Nelly har ju fullt upp med sin egen tillvaro. Hon försöker till exempel på olika vis klara av sin nya lärare Gorillan, en amper tant som dock blir betydligt mänskligare den dag det skuttar in en hundvalp i hennes liv. Så tänker Nelly en del på sin tokstolle till pappa och på sin solstolle till förälskelse. Kalle Norberg heter han. Och så bekymrar Nellysig för Blomman, den skruttige gubbe hon bekantat sig med. Blomman har ingenstans att bo. Han bara går och går för att inte frysa ihjäl. Fast när Nelly bjuder hem honom blir han förstås varm, särskilt när han får bada hett skumbad. Ni hör att Nelly inte direkt är någon dussintjej. Och visst kan det låta lite väl mycket med all denna dådkraft och idérikedom. Men Nina Matthis förmår både skruva upp skratt och spänning samtidigt som hon bromsar den värsta speeden. Att Nelly blir vän med Blomman är inte bara gulligt och okomplicerat. Till sin hjälp att skapa en riktigt bra historia av ”Nellys hemligheter” har Nina Matthis illustratören Gunilla Kvarnström. I bilderna finns minst lika mycket skojfriskhet som i texten. Det svänger på bra helt enkelt. Inez och Sistan Gull Åkerblom är en riktig ringräv vad gäller kapitelböcker för mellanåldern. Men med bland andra böckerna om Inez riktar hon sig också till betydligt yngre åhörare. För det är ju i första hand högläsning det då blir fråga om. Om Inez kan man också läsa i ”Trolleri, Inez!”, ”Den långa vägen till mormor”, ”Vem smyger på Inez?” och ”Heja Inez!”. Alla hänger de ihop men kan också läsas fristående liksom den allra färskaste i raden ”Inez och Sistan”. Också Inez lever ensam med sin mamma – ingen ovanlighet i barnboksvärlden – och får nu äntligen sin stora önskan om en egen hund uppfylld. Inez har drömt om detta så länge och när det väl blev bestämt, ja sedan dess har Inez ägnat varje vaken minut åt tankar på framtida valplycka. Fast när Sistan väl kommer, ja då är nästan ingenting så ljuvligt som Inez drömt. Sistan är ju så MYCKET! Och ingenting är sig likt hemma, varken utanpå eller inuti. Och alla de starka känslor som det nya hundlivet rymmer väcker också andra frågor inom Inez. Hur blir till exempel framtiden om mamma och Martin flyttar ihop? Måste Inez då börja dela allt med Martins dotter Martina? Martina som Inez har så svårt att prata med? Oro och en hel del ilska och sorg skapar rena sjögången inom Inez. Men författaren Gull Åkerblom är bra på att göra svåra frågor begripliga. Och hon vet hur man ger läsaren tillförsikt. Kanske är det en av hemligheterna bakom att hennes böcker blivit så populära.

Vulkanexpeditionen Röd varningsflagg hissar jag dock för Marie Oskarssons ”Vulkanexpeditionen”. Om Gull Åkerblom visar prov på både enkelhet och djup så är ”Vulkanexpeditionen” det motsatta. Berättelsen är väl för all del inte särskilt komplicerad men irriterar genom att vara så platt. Det är hårda ord men här lägger jag ansvaret på de förlagsredaktörer som släppt igenom detta. Någon borde ha ropat hallå! och kanske givit konstruktiva förslag om hur bokens faktadel skulle kunnat utvecklats att bära på egen hand. För det är både roligt och intressant att lära sig så mycket om eldsprutande berg från bokens faktarutor. Men den text som beledsagar fakta och gör Jag heter Rosalie Men långt in i det rosarosiga flicklandet där man har Barbie på täcket och julklappsdrömmer om en halvgenomskinlig tröja med glitter, drar Ingrid Carlbergs ”Jag heter Rosalie”. ”Jag heter Rosalie” har ett lättsamt och medryckande språk och innehåller en rejäl dos humor. Rosalie är ingen mesig typ. Tvärtom, särskilt tydligt på Maria Thores illustrationer, sätter Rosalie sprätt på tillvaron och drar sig inte för att fånga presumtiva tjuvar med fisknät, ordna loppmarknad för att dryga ut fickpengarna och kavat axla rollen som tomte. Hennes tillvaro skildra anspråk på att bära som berättelse, den kunde vi absolut vara utan. Historien beskriver en familj på semester i Grekland. På semesterns sista dag klagar barnen över att föräldrarna bara latar sig på stranden medan de själva vill åka och undersöka öns vulkan. Rätt som det är lillasyster försvunnen. Rätt som det är bestämmer sig familjen för att leta upp henne. Rätt som det är kommer de på att hon nog på egen hand sökt sig till vulkanen. Rätt som det är. För så går det hela på, det mesta som sker tycks komma ur ett totalt känslovacum. Bara en sån sak som att lillasyster, knappt äldre än sju år, försvinner. Panik vore ingen egendomlig reaktion. Men icke så. Tyngdpunkten ligger istället på hur familjen hyr en jeep, hur kul det är med den turen, hur många fotografier far tar av allt de ser under sin väg till vulkanen och att mor blir så trött av att leta att hon måste sätta sig på en bar. Jag tar mig för pannan.

Kalle Vrånglebäck Så underbart att därefter än en gång få kliva in i Kalle och Loppas värld. Ingrid Sjöstrands böcker ”Kalle Vrånglebäck” och ”Loppas liv” kom under sextiotalets sista år. Nu har författaren plockat ut de bästa avsnitten och arbetat samman de båda böckerna till en brusande, bullrande och livsglittrande berättelse om två syskon som är precis som alla andra, fast ändå inte riktigt. Den nya volymen heter ”Kalle Vrånglebäck & Stålfia” och är en bok jag utan att blinka kan säga att den bör och ska finnas i varje bokhylla. Med en lyhördhet och en fingertoppskänsla för barnatankar och mänskliga reaktioner skildrar Ingrid Sjöstrand vardagen så att jag önskar boken aldrig ville ta slut. Till detta kommer att berättelsen rymmer ett mycket kärleksfullt men helt osentimentalt porträtt av en liten pojke med DAMP. Fast det begreppet existerar inte här. Kalle är liten under den tid då de så kallade ”bokstavsbarnen” ännu inte fått sina etiketter. Det som svallar och svänger och bullrar och bänger inuti Kalle, och från honom skvätter över på de övriga i familjen, det beskrivs klokt och medkännande. Så tänk er att Kalle just haft ett vredesutbrott och till på köpet lyckats välta ett stort skåp över ände. Nu sitter han och trummar som en besatt medan den övriga familjen försöker samla ihop sig tillräckligt för att äta frukost: ”Trumslagaren Kalle Vrånglebäck, säjer pappa. Vrånglebäcken är en bäck som rinner en bit ifrån huset där Kalle bor, och den är precis som Kalle: vrång och bullersam när det är stenar i vägen, men också som Kalle när han har trummat färdigt och kommer ner, småsjungande och svängande med kroppen och med ett litet glitter i ögonen som säjer att nu är vi förbi det besvärliga för längesen.”

Tarzan, Leo och några till Ännu en nyutgåva att glädjas åt är ”Tarzan, Leo och några till”. Det är förstås en samling av Ole Lund Kirkegaard där varje kapitel står för sig själv vilket är praktiskt om man har svårt att hålla ihop en längre bok som högläsning. Ole Lunds historier är kanske mer galna än ömsinta. Skrönorna skakar om läsaren men hur vådligt det än går till när till exempel farmor ger sig av på en åktur och lyckas riva omkull en ladugård. Eller vilka underbara möten som kommer till stånd när Mia och Frode ska försöka sig på att börja skolan. Ole Lund Kirkegaard står alltid på barnens sida. Och i hans böcker har visserligen pojkarna oftast huvudrollerna, men ändå är det inga riktiga grabbmiljöer som beskrivs. Istället målar Kirkegaard upp landskapen där de udda figurerna bo. De som kanske inte alltid är så vackra och goda men som i likhet med Blomman, uteliggaren Nelly lärde känna i ”Nellys hemligheter”, innerst inne alltid bär hoppet om en bättre tillvaro och en blommande sommaräng

PIA HUSS

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin