Läs senare

Leken lever utomhus 

Utomhusleken har en helt annan karaktär än inomhusleken. De starkare lekupplevelserna utomhus kräver en spännande fysisk miljö, det säger forskaren Fredrika Mårtensson som studerat hur barn leker utomhus. 

12 Apr 2005

 Förskolornas och skolornas utomhusmiljöer är kanske de offentliga rum som används allra mest och intensivast. Leken där är en efterföljare till tidigare generationers kvarterslekar där barnen steg för steg utforskade sina omgivningar, säger Fredrika Mårtensson. Hon är något så ovanligt som miljöpsykolog, och har vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp doktorerat på avhandlingen Landskapet i leken. 
  – I avhandlingen beskriver jag utomhuslekens karaktär och den fysiska miljöns funktion i barnens lek och samspel. Det gäller också att få syn på hur vi vuxna genom pedagogik och förhållningssätt bidrar till att utomhuslekens kultur får fotfäste bland barnen. 
   Avhandlingen riktar sig till alla dem som har inflytande över barns miljöer, inte minst till landskapsarkitekter. 
  – Jag vill visa arkitekterna vad det är för lek de skapar sina miljöer för. Ge dem som ska designa en aha-upplevelse som gör att de kommer ihåg ”så var det när jag var liten och upplevde farten och spänningen i utomhusleken”. Jag tror att den som inser vilken potential till dynamik och spänning det finns i utomhusleken inte längre ställer lekredskapen på rad. 
  Inför avhandlingen har Fredrika studerat många förskolegårdar och i avhandlingen finns leken på två gårdar noga redovisade med beskrivningar och illustrationer från videofilmer. 
  När barnen går ut och leker är det inte bara miljön till leken som förändras. Utomhus har barnen ett mer intensivt samspel med den fysiska omgivningen. De vuxna ger också barn större rörelsefrihet utomhus och låter dem på egen hand utforska miljön. –Att skapa kontakt med sin fysiska omgivning är en grundläggande drivkraft hos människan.Och att upptäcka hur saker känns och hur de fungerar är också grunden för olika kompetenser och lärandet i stort. 

När barnen går ut och leker är det inte bara miljön till leken som förändras. Utomhus har barnen ett mer intensivt samspel med den fysiska omgivningen. De vuxna ger också barn större rörelsefrihet utomhus och låter dem på egen hand utforska miljön. –Att skapa kontakt med sin fysiska omgivning är en grundläggande drivkraft hos människan.Och att upptäcka hur saker känns och hur de fungerar är också grunden för olika kompetenser och lärandet i stort. varandra och i relation till olika platser, det handlar mycket om att ta vara på de situationer som uppstår. Naturens mångtydighet gör att barnen själva kan bestämma hur miljön ska användas. 
   –Den mycket fysiska leken och de ofta kollektiva sammanhangen ger barnen starka lekupplevelser. Det syns på barnens kroppsspråk, ansiktsuttryck och märks på ljud de gör att det ofta är lek som är förknippad med välbefinnande och glädje. 
   När utomhusleken blir vad Fredrika kallar vidlyftig är det inte väldefinierat vilka barn som ingår i leken eller vilket tema de leker kring. Det är flexibla lekar där barn kan gå in i och ut ganska mycket som det passar dem. Dessutom kan ett sådant leksammanhang snabbt förflytta sig. Fredrika beskriver hur sådan lek kan uppstå genom några barns rörelser och – inom några få sekunder – samla så gott som alla förskolegårdens barn som rör sig tillsammans över miljön. 
   De yngsta barnen vågar inte alltid ge sig in i de mest fysiskt rörliga lekarna i utemiljön. –De tittar fascinerat på och iakttar noga vad de stora gör. Jag har sett små barn som länge studerat större barn och sedan – när de större gått därifrån – försökt göra samma sak. Det gör att de växer in i kulturen kring utomhusleken. 
   Det finns miljöer som särskilt väl lämpar sig för rörliga lekar där både små och stora barn deltar, till exempel större buskage som de kan springa runt och igenom. 
   Framförallt har förskolebarn i alla åldrar det gemensamt utomhus att de är oerhört fascinerade av att ”greja” med saker omkring dem. Material som sand, vatten, pinnar, jord – helst blandat – är oerhört fascinerande för barn under hela förskoletiden. Fredrika menar att det är de rika möjligheterna till sinnligt samspel i utomhusmiljön som gör att de kan släppa något på den egna kontrollen över situationen och ge sig in i mer vidlyftiga leksammanhang. 
   Förskolornas policy är att barnen skall leka utomhus varje dag. En enkätundersökning pekade på en genomsnittlig utevistelsetid på tre timmar per dag med i genomsnitt en utflykt per vecka. 

Fredrika menar att det i dag ofta är krympande utomhusmiljöer vid förskolorna som gett förskolorna sämre förutsättningarna till utomhusaktiviteter. 
   – Finns det ingen bra gård vill personalen kompensera barnen genom utflykter. Det är arbetskrävande och blir inte heller samma sak för dem som att leka på en egen gård. Vid utflykt är det svårt att ge barnen samma rörelsefrihet, det blir lätt mer organiserade aktiviteter och det krävs mycket tid för att de skall få det fotfäste i en ny miljö som är förutsättningen för den mer vidlyftiga utomhusleken. 
   –Det visar sig att förskolor med större ytor och en lummig karaktär på gården vistas mer tid utomhus än andra förskolor. 
   Frågan är då vad som är en bra utemiljö. –Man brukar säga att barn kan leka var somhelstmen det är inte riktigt sant, utomhusleken kräver kvalitet i miljön. Det behövs intressanta platser – med mycket löst material – och ytor mellan platserna. 
   Förutsättningarna för den riktigt spännande uteleken är en miljö som upplevs som början på den stora världen. Viktigt är därför att förskolegården inte är alltför liten. Den ska vara som ett landskap, men det har mindre betydelse om miljön har karaktären av natur eller är mer konstruerad. 
   Det ska också finnas löst material som till exempel pinnar, nedfallna löv och kottar – saker som man kan göra vad man vill med. 
   –Materialet är jätteviktigt. Genom god tillgång på material underlättas det sociala samspelet. Då behöver inga barn vara rädda att bli utan något att leka med. Det blir lättare att vistas sida vid sida, förhandla kring leken och komma överens. Barnen kan släppa lite på kontrollen och blir mer benägna att ge sig in i de mer vidlyftiga lekarnas turbulens. 
   För att den här kollektiva leken ska uppkomma behövs platser att dra sig undan till, gömma sig bakom eller försvinna genom, som upp i ett träd eller genom ett buskage. Intressanta former är backar – att springa eller kämpa uppför och röra sig nedför, ett stort träd att runda och en stor sten som bidrar till dramatik. 
   –Den som står på stenen har en speciell position, om det är som segrare eller prinsessa eller något annat är inte så viktigt. Det är i förhållandet till de där ”nere” som de kan använda sig av i leken och som bidrar till dess dynamik. 
   Fredrika har inte mycket till övers för de allra största fasta lekredskapen. Undantaget är gungor. 
   – Gungorna är väldigt attraktiva bland barn. De ger barnen en kroppslig sensation som de kan använda som ackompanjemang till exempelvis sång eller samvaro. Men till exempel vissa klätterställningar anser hon ofta motverkar sitt syfte. De kan ”låsa in leken” och gör leksammanhangen mindre öppna. Detta förstärks om lekredskapen omges av staket. 
   – Men man ser sällan en flexibel användning av klätterredskap. De möjligheter som står till buds är så tydliga att barnen gärna hakar upp sig om till exempel någon klättrar upp från ”fel” håll. ”Du går upp på fel ställe. Så ska man inte göra här”. 
   Därför blir det fler konflikter vid klätterredskap. I landskapsmiljö finns inte rätt och fel på samma sätt. 
   – I ett landskap med vegetation och terräng som de viktiga grundstrukturerna finns en mångtydighet som barnen kan använda mer fritt. Miljön kan kompletteras med lekredskap för att ge ändå fler lekmöjligheter. 

 Fredrikas undersökning visar att barnen inte alltid vistas så mycket på ytorna mellan olika intressanta platser. Men det går inte att ta bort dem. 
   – Springytorna behövs för dynamiken i leken, säger Fredrika. Ytorna förmedlar upplevelser av rymlighet och skapar incitament till rörelse. 
   Ett test på om en miljö är bra att leka i är om sexåringarna inte visar att de är färdiga med den och sitter och småpratar, utan att de fortfarande uppfattar gården som så spännande att de får lust att ”springa så fort de kan”. 
   –Det kan vara ett tecken på att miljön fungerar, säger Fredrika. 
   Omgivningen runt gården har också betydelse. På en av de gårdar Fredrika studerat ligger en äng och en skog bredvid förskolan. Barnen känner det som början på en stor spännande omvärld, fantiserar kring den och leker mer i kanten mot skogen och ängen. 
   Naturmiljön har så stor betydelse för lekarna att Fredrika formulerar det som att landskapet leker med barnen. – Barnen släpper på kontrollen och låter landskapet forma leken. 
   Det är inget självklart att personalen har inflytande över utemiljön. De flesta förskolegårdar verkar skötas av kommunens parkförvaltning eller motsvarande. 
   – Men traditionell parkskötsel är inget för förskolegården. Självklart borde personalen ha inflytande över utemiljön. Vad kan förskollärare göra? 
   – Personalen kan se till att få större inflytande över utemiljön. Den utgör en del av förskolans verksamhet – både som pedagogiskt rum och som ”frirum” för barnens lek och samvaro. 
   I dag har det också tillkommit en hälsoaspekt genom att barns fysiska aktivitet måste öka, något som är föremål för Fredrikas fortsatta forskning. 
   – Iutomhusleken utvecklar nämligen barn spontant en hög nivå av fysisk aktivitet. Utemiljön i förskolan har blivit central i ett hälsoförebyggande arbete, påpekar hon. 

Text: Per-Olof Eliasson 
Foto: Erland Andersson

 Fotnot/I vår kommer Fredrika Mårtensson ut med en liten skrift i serien Gröna fakta där hon beskriver hur en bra förskolegård kan se ut. Se Movium, www.movium.slu.se

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin