Läs senare

Leken livsviktig för social kompetens

Att som barn få leka med andra barn och känna sig önskad och efterfrågad som lekkamrat, att få vara med i gemenskapen för att man är just den man är.
– Det är en del av den goda barndomen, tycker Kari Pape, förskollärare, magister i förskolepedagogik och författare i Oslo.

28 Apr 2002

–Förskollärarens viktigaste uppgift är att se till att barnen får uppleva det. Att barnen får leka och utveckla social kompetens i samspel med andra är själva essensen i förskolan. Men alla barn leker inte. Per sitter ensam och bygger Lego i timmar utan att ta kontakt med någon, eller att någon frågar om han vill vara med. Nora vill gärna leka men hon vill alltid bestämma och ha det på sitt sätt, så de andra avvisar henne. Hans tar allting på blodigt allvar, han kan varken skoja eller fantisera utan tittar nästan frågande på dem som leker. Anna vill hela tiden vara med de vuxna.
–Ändå lutar vi oss ofta tillbaka under den fria leken, tycker att allt ser fridfullt ut och säger nöjt att ”barnen leker så fint”. Det är samma sak som att ge upp, säger Kari. ”Leken har en central ställning i utvecklingen av barns sociala kompetens. Att vara med och leka kräver god förmåga att umgås med andra
– och samtidigt bidrar leken till att den förmågan stärks”, skriver Kari Pape i sin bok ”Social kompetens i förskolan”.
–Men vilka sociala erfarenheter gör de barn som inte är med och leker? Vilken självbild får de? Vi vuxna måste vara aktiva och vilja att alla barn ska delta i leken, så att de lär sig leka innan de kommer till skolan. Sedan är det mycket svårare för dem.

En bra början äratt observera den fria leken med nya ögon, ta pulsen på den och fundera över vad som verkligen händer, säger Kari. När hon och hennes kolleger hade ett projekt om leken och utveckling av social kompetens i förskolan utgick de från en rad frågor: •Vad gör barnen som leker tillsammans? Vem bestämmer? Är det alltid samma barn som bestämmer? Vad lär de sig? Vad lär sig de som alltid låter andra bestämma? •Är barnen bra på att låta andra vara med i leken, eller avvisar de ofta andra? Vilka motiv har de för att avvisa? Är det alltid samma barn som blir avvisade? •Vad gör barnen under den fria leken? Leker de rollekar? Sitter de mest med lugna bordsaktiviteter? •Vem deltar i leken med andra barn? Är det i stort sett alltid samma barn som leker? •Är det någon som nästan alltid leker ensam? Vem är mest tillsammans med de vuxna
– och varför?
–Och framför allt: Är det alltid samma barn som inte är med i leken, samma barn som blir avvisat? Då måste vi vuxna ingripa. Men alltför ofta tänker eller säger vi ”Det är inte konstigt att inte Emma får vara med, som hon uppför sig. Det är hennes eget fel, när hon är sådan är det klart att ingen vill vara med henne”, säger Kari:
–Det är vårt jobb att få Emma att göra de nödvändiga erfarenheterna så att hon får vara med i leken! Om inte vi är intresserade blir det ingen utveckling.

Vuxna kan aldriglära barn att leka, betonar hon:
–Det är bara barn som kan leka på barns villkor och gå in i den djupa leken. Visst kan vi vuxna gå in i barns lek
– men det blir på våra premisser. Vi vill alltid ha kontroll, omedvetet eller medvetet. I det ögonblick vi använder leken som pedagogiskt redskap är leken inte längre en lek på barnens villkor. När barn och vuxna leker rymdskepp under matbordet så är barnen verkligen på väg till månen, de tappar tid och rum och är på månen när de landar. Det är inte den vuxne
– särskilt inte när hon säger ”Nu måste vi sluta, vi ska duka nu”.
–Vad är barnens premisser? Jo, de är barn. Jag tror inte vi vet så mycket om leken som vi tror, och det kan kanske vara lika bra. Det är något som är svårt för oss att ge dem, något de måste få av andra barn. Vuxna kan bara se till att ge dem möjligheter att leka genom att gå in i leken i vissa situationer. Detta är en process som tar tid, påpekar Kari.
–Ofta tänker vi ”Vad kan vi göra här och nu?” Men frågan besvaras över tid. Att försöka lära barn förstå lekens spelregler är en minst lika viktig uppgift som att ha föräldrasamtal eller möte med stödteamet inne på kontoret, tycker hon:
–Den som engagerar sig i barnens lek ska inte behöva ta telefon eller rycka in och lösa konflikter.

Man tar lättför givet att barn har en näst intill medfödd förmåga att vara lekfulla, men det stämmer inte för alla barn: Hans, till exempel, tog sig själv på alltför stort allvar i förhållande till andra barn
– och till vad som fanns omkring honom. Han hade svårt att förstå leksignalerna, han hade liksom hoppat över det där att ett mjölkpaket som man kör med i luften kan symbolisera ett flygplan. Han hade svårt att gå in i leken och låtsas vara någon annan, svårt att släppa kontrollen, vara spontan och hänge sig åt ögonblicket. Eftersom barn föredrar lekkamrater som är på gott humör och har humor blev Hans lätt stående på sidolinjen, säger Kari.
–Det är jätteviktigt att vi vuxna skapar ett klimat där det finns utrymme för humor och bus. Att vi själva skojar och släpper loss lite, inte håller på och gnäller om ”Söla inte! Sitt fint!”. Att vi vågar vara en annan typ av vuxen, en som går in i en roll och vågar låtsasro över golvet när barnen leker att det är ett hav fullt av hajar. Känslan i ett rum har en väldig inverkan på leken, menar hon:
–När man kommer in i ett rum märker man direkt om där är tillåtet att skratta. Men även i ett sådant rum kan det finnas någon som varenda dag sitter ensam vid ett bord och trär pärlor eller lägger pussel, medan andra barn runt omkring leker för fullt. Någon som inte tar för sig utan går omkring nästan osynlig, som inte söker kontakt med andra barn
– och heller inte blir inbjuden att vara med i leken Så var detför Per. Han tjatade aldrig om något, bad aldrig om hjälp, krävde i stort sett ingenting av de vuxna och ställde aldrig till bråk.
–För att ett barn ska kunna fungera i det sociala samspelet med andra, och få vänner, måste det kunna hävda sig självt. Det har med självrespekt, självkänsla och självbild att göra. För att tackla detta måste de vuxna börja med att fråga sig själva om de är tillräckligt bra på att få igång Per
– eller om det faktiskt bara är skönt att inte alla barn kräver lika mycket, säger Kari.
–Vi måste medvetandegöra oss själva för att kunna reagera och bli aktiva vuxna som visar handlingskraft. Vi ser gärna enkla lösningar på problem, avfärdar det med att ”Per har så svårt att ta kontakt”. Men det är så sammansatt. När ett barn inte leker och inte vågar fråga om det får vara med kan det finnas en förälder eller ett syskon i bakgrunden som brukar agera som ”ställföreträdare”:
–Per hade en två år äldre syster som alltid svarade för honom: ”Nej, Per dricker bara ett glas mjölk.” ”Nej, Per brukar aldrig vilja göra sånt.” I leken var hon fullt upptagen med andra barn och då blev Per helt ensam. I Karis förskola började de med att sätta Per och hans syster i olika rum vid maten och att hela tiden vända sig direkt till Per med frågor.

Osynliga barn måstesynliggöras; säger vi andra barns namn tio gånger om dagen behöver vi säga Pers namn trettio gånger, säger Kari.
–Vi använde till exempel samlingen för att lyfta fram saker som Per gjort och kunde, och såg till att han fick attraktiva roller i organiserade lekar. Det tog ett år för oss att få Per mer självhävdande. Men han fick en vän till slut. Vännen var faktiskt Hans. När de vuxna såg att Per och Hans började finna varandra backade de aktivt upp den spirande vänskapen. Lät dem sitta bredvid varandra, valde att ta just de två med när de skulle göra olika ärenden. De uppmanade också föräldrarna att låta pojkarna leka på fritiden.
–Nästan all vänskap börjar med lek, och att ha en vän i förskolan är viktigt. Att ha någon som man kan dela allt med. När barn verkligen är vänner känner de sig så trygga att de också har plats för andra i leken. Nora ville gärna leka med de andra barnen, men hon kunde inte lekens regler. Hon skulle alltid ha sin vilja igenom och saknade känsla för att de andra barnen inte ville samma sak. Därför ville ingen leka med henne, hur mycket hon än försökte närma sig.
–Nora måste lära sig hur man beter sig
– och hon lärde sig genom att en vuxen var ersättning som lekkamrat under en period. Den vuxne såg till att inte Nora fick be stämma allting när de lekte eller spelade spel. Det är annars lätt hänt:
–Vuxna ger en annan respons än vad barn gör. Vi kan låta femåringen fuska i fiaspel för att vara ”snäll”
– men det är en björntjänst. Ska man ge Nora hjälp till självhjälp måste den vuxne bjuda henne motstånd. Annars lär hon sig ingenting.

Vuxna blir sällanavvisade när de vill vara med i leken, säger Kari. Om någon är ledsen för att hon inte får vara med och leka kan man lösa det genom att säga: ”Får vi vara med?”
–Men man måste se på situationen. Ibland går det inte att vara fler barn i en lek och då måste man respektera det. Barn måste också tåla att få nej
– det är när det blir ett mönster som man måste sätta upp ett mål: det här året ska vi göra det möjligt för Nora att delta i leken. Karis erfarenhet är att barn i första hand vill leka med andra barn, och att de tycker mest om att den vuxne är en tydlig vuxen
– om än gärna lekfull. Så när Anna, fem år, började i förskolan blev Kari och hennes kolleger förbryllade: hon visade inget intresse alls för de andra barnen utan drogs hela tiden till de vuxna. Anna var för tidigt född, hade varit mycket sjuk och var van vid att vuxna ”pjåskade” med henne. Hon hade aldrig upplevt hur mångfaldig leken tillsammans med barn är, säger Kari.
–En förskollärare gjorde en jätteinsats för att få Anna intresserad av att leka med andra barn. Han deltog alltid i leken för då var Anna också med
– och efter trekvarts år sa hon plötsligt ”Gå du bara, jag kan leka ensam.”

Förskollärarens uppgift äratt göra det bra för alla barn att vara barn här och nu. Det är särskilt viktigt för de barn som kanske har det jobbigt hemma, och som kommer till förskolan med ”snormustasch neråt och chokladmustasch uppåt”, säger Kari.
–Men de barn som får mest hemma blir ofta bäst mottagna i förskolan och de blir också populära bland barnen. Vi måste fundera över hur vi vuxna beter oss i förhållande till dem som ingen vill leka med. Säger vi ”Ååååh, där är du!” med ljus, glad röst när de kommer? Eller säger kroppsspråk och blick ”Här kommer den jäkla skitungen”? Den bästa rustningen inför framtiden är att barnen får en bra självbild och en känsla av att någon väntar på dem och vill ha dem med i leken. Många barn har aldrig fått uppleva känslan av att någon reagerar med ”Jippih, här kommer du!”:
–Det är en kollektiv uppgift för oss att ta hand om de barnen. Vi vuxna måste också visa socialt beteende, och ska vi komma någonstans måste vi ha föräldrarna med oss. Vuxna är viktiga förebilder för hur barnen beter sig mot varandra. Man tänker kanske inte på det i förhållande till lek, men det är i barnens möjligheter att få delta i leken som det visar sig, menar Kari.
–Vi behöver tänka efter vad det verkligen innebär att vara förebild. Hur beter jag mig mot andra vuxna? Pratar jag med alla? Visar jag att jag har plats för alla? Bryr jag mig om alla, eller bryr jag mig mer om någon? Man måste också prata med barnen om hur det är att inte få vara med i leken. Lära dem att använda hjärtat och tänka på konsekvenserna när de säger nej till någon, säger Kari.
–Det är vuxna som måste sätta ord på allt detta. Leken är en välsignelse för de flesta barn. Vi ska låta den bli det för alla

text ANNIKA CLAESDOTTER
foto JOHAN HEDENSTRÖM

Kari Papes bok heter Social kompetens i förskolan

– att bygga broar mellan teori och praktik (Liber).

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin