Ingår i temat
Kön spelar roll
Läs senare

Lilla ponnyn leker med pirater

Ta inte bort utan lägg till. Den devisen försöker förskolan Hjalmar leva efter i sitt jämställdhetsarbete.

14 Aug 2013

Foto: Anders G WarneDet är valstund i förskolan Hjalmar i Stockholm. Tre–femåringarna samlas i en halvcirkel runt Susanne Eriksson, som sitter på knä på golvet. Framför henne ligger fyra travar med kort, de föreställer olika lekmiljöer i förskolan. Nu ska barnen, i en viss turordning, välja vilket rum de vill vara i.
Axel pekar på ett fantasikort. Tintin står näst på tur, han gör samma val. Märtha bryter mönstret och lägger vantarna på ett blå rummet-kort men därefter blir det tabberas på fantasikorten.

Ett barn blir uppenbart besviket när de korten tar slut.

– En annan gång är det din tur att välja först – vi turas ju om, vet du, säger Susanne Eriksson.Foto: Anders G WarneFör en valstund, sitt namn till trots, handlar inte om att välja fritt. I stället handlar den om lekträning där barnen ska vara tillsammans med de kompisar och i de rum som de kanske inte själva hade valt.

– Ibland delar vi ut korten, vilka som ska vara med varandra och var de ska leka. Så gör vi till exempel om vi har märkt en antydan till hierarkier i gruppen och vill bryta dem, säger Susanne Eriksson.

Axel, Tintin och de andra ”vinnarna” i dagens valstund beger sig till rummet för fantasi. Där springer de runt en stund innan de ger sig hän i leken. Tillsammans bygger de ett fort av kuddar och sedan behöver de laga mat och handlar ketchup och andra basvaror i ”affären” som står i ett hörn.

Att rummet blev så populärt är lite av en gåta. Egentligen skiljer det sig inte från de andra, förutom till ytan. Alla rum i förskolan är likartade och har samma upplägg: de är könsneutrala. Och könsneutral enligt Hjalmar betyder inte att undvika färger, material eller leksaker som riktar sig till eller förknippas med ett visst kön. I stället gäller mottot ”blanda hej vilt” för att visa att allt är till för alla. I varje rum finns något som går att bygga ihop, något man kan leka ”hem” med och en mängd olika leksaker. Barbie-dockor samsas med lego och piratskepp, bilar trängs med småfigurer och dinosaurier minglar med pastellfärgade plastponnyer bara för att det ska vara naturligt att blanda dem i leken.

I förskolan har de ”på allvar” arbetat medvetet med jämställdhet sedan 2006 och de får regelbunden fortbildning genom konsulten Kristina Henkel.

När de för flera år sedan gjorde om sina lokaler började de med att göra en ritning av sina utrymmen. Sedan observerade de hur de användes, såg olika mönster, tänkte till och slutligen möblerade de om och flyttade saker mellan rummen. Det var då de kom fram till ”gott och blandat”-konceptet.

Däremot lutar de sig aldrig tillbaka och känner sig nöjda.

– Man måste hela tiden vara medveten, hålla koll och uppdatera, säger förskolechefen Eva-Lis Lundberg.

Nyligen, till exempel, upptäckte de att ett av rummen bara användes för lego-bygge och att endast pojkar vistades där. Vad gjorde pedagogerna? Jo, de flyttade raskt in en leksaksspis och ett gäng dockor i rummet. Vips, så satt flickorna där. Men de lekte inte med dockorna – de byggde med lego. Pojkarna, i sin tur, nyupptäckte dockorna och började använda dem i legoleken.

Linda Nilsson säger att leken utvecklas när man tillför något nytt. På Hjalmar finns gott om ”dinosaurie-barn” och hon berättar om hur de under en valstund introducerades för pastellfärgade leksaksponnyer. I början var de avvaktande och fundersamma – men efter en stund blev hästarna vänner till dinosaurien och skyddade den mot andra elakare urtidsdjur. Därefter fortsatte barnen att använda sig av hästarna i leken, de blev några slags hjältedjur och beskyddare. Leken blev roligare.

– Det är så leken utvecklas, blir till riktig lek när de för in något annat. Annars finns det inte så mycket mer att göra med dinosaurien än att den hoppar runt och låter: wroaw, wroaw, säger Susanne Eriksson och bjuder på en imitation av en dinosaur.

Foto: Anders G Warne

”Ta inte bort utan lägg till” är alltså ett ledmotiv för pedagogerna. Med det är inte sagt att det alltid är enkelt. Det gäller att våga, att pröva sig fram – och att lära av misstagen.

Linda Nilsson berättar om för något år sedan när det av någon anledning blev väldigt inne för en grupp pojkar att bära polis-tröja. Med plaggen följde ett visst sätt att föra sig, pojkarna ville bestämma och de domderade över de andra barnen.

– Det blev en väldigt stark hierarki som var jobbig för de flesta inblandade. Vi var tvungna att bryta den på något sätt, säger Linda Nilsson.

Lösningen blev ett poliströjestopp. Pedagogerna vädjade till föräldrarna att pojkarna inte skulle bära plagget i förskolan. De flesta av föräldrarna välkomnade stoppet, de hade också märkt av grupperingarna och nu kunde de säga till barnen att förskolan hade bestämt att tröjorna inte fick vara på. Men en del föräldrar blev jätteupprörda.

– Det blev ett himlans hallå … I slutändan fick vi stopp på hierarkin men frågan är om det var värt det, säger Eva-Lis Lundberg.

Susanne Eriksson skakar på huvudet.

– Nej, det blev inte bra. En pojke var inte med i ”poliströjegänget” utan hade jumpern för att han tyckte den var så fin. Han kunde ju inte heller få ha den i förskolan eftersom det måste vara samma regler för alla.

– Så skulle vi inte göra i dag, säger Linda Nilsson. I stället för att dramatisera – vilket var det vi gjorde – skulle vi avdramatisera. Köpa in poliströjor till vartenda barn på avdelningen, arbeta med ett polistema, gå på studiebesök på en polisstation …

Alltså – lägga till i stället för att ta bort och förbjuda.

De återkommer flera gånger till ett gemensamt förhållningssätt som grundar sig i likabehandlingsplanen. Den har alla pedagoger diskuterat fram tillsammans och den tar upp förhållningsätt gentemot barnen men även pedagogerna emellan.

Till exempel ger man inte värderande kommentarer om utseende, klädsel eller saker som barnen har gjort. De säger inte ”vilken fin, ny tröja” eller vad ”söt du blev när du klippte dig”. I stället säger de ”vilka stora prickar det är på jumpern” eller ”vad lätt det måste vara att få på sig cykelhjälmen nu”.Foto: Anders G Warne– Då kan jag ju inte hojta till Linda att ”vad snygg du är i din nya frisyr”. Vi måste tänka på att uppträda likadant mot varandra som vi gör mot barnen, annars förstörs alltihop, säger Susanne Eriksson.

– Vi ber även föräldrarna bemöta barnen på samma sätt. Men det är ju jätteviktigt att vi förklarar varför vi gör det, så de inte tycker att vi är konstiga. Det verkar underligt om ett barn är jätteglad för sin nya fina tröja och vi gör en stor affär av att den är randig, säger Eva-Lis Lundberg.

Det tar tid att lära sig inte vara värderande och det är fortfarande svårt, tycker Susanne Eriksson. Man måste pröva sig fram. Hon berättar om att hon i början i stället för att säga att en teckning var fin sa saker som ”den har du ritat med dina starka armar” varpå barnet förvirrat svarar att kritan inte alls var särskilt tung.

Men stämningen i personalgruppen är sådan att det är okej att påminna varandra om någon glömmer sig eller något inte verkar genomtänkt. Säga: hur tänkte du där?

Däremot behöver förstås inte alla tycka likadant om allting och ibland blir det diskussioner.

Ett exempel på en sådan är användningen av ordet hen. Inför förskolans julfirande, när barnen skulle sjunga för föräldrarna, funderade man på att byta ut ”han” mot ”hen” i sången En sockerbagare. Efter många diskussioner blev det till slut en omröstning i personalen där ”Nej – sidan” vann. Linda Nilsson har en teori om varför:

– Det här var inte så lång tid efter ett avsnitt av Solsidan sändes – ett teveprogram som många föräldrar följer och där de skämtade om en genusförskola där alla barnen tilltalades med hen och där de satt och sjöng just Sockerbagarsången. Det blev lite för mycket ploj, föräldrarna kanske skulle tro att vi drev med dem.

Annars upplever de inte att föräldrar provoceras av genusarbete. Det finns en medvetenhet bland dagens föräldrar och en del har sökt plats på Hjalmar just för jämställdhetsarbetets skull.

– Föräldrar säger ofta att ”det här är första förskolan där vi har fått ett vettigt svar när vi frågar om hur ni arbetar med jämställdhet och genus”, säger Eva-Lis Lundberg.Foto: Anders G WarneOch ändå är inte svaret så märkvärdigt. Det de säger är att de har hittat metoder som funkar, att de gör sitt bästa och att de hela tiden försöker bli bättre.

I förskolan arbetar tre män. Eva-Lis Lundberg har märkt att detta faktum ofta väcker positiva reaktioner hos ”nya” föräldrar: ”Åh – har ni tre män hos er!”. Däremot brukar inte föräldrarna utveckla varför de tycker att det är så bra.

– Att tre kollegor är män är inget som man går runt och tänker på. Alla som arbetar här har precis samma förväntningar på sig och alla gör samma saker.

Vis av erfarenheten kan hon ändå se att det är speciellt att vara manlig förskollärare. Dels har de ofta oklara men höga förväntningar på sig från föräldrar just på grund av det faktum att de är killar. Dels riskerar de att drabbas när pedofildebatter tar fart.

– För några år sedan pågick just en sådan häftig debatt och i personalen kände vi oss tvungna att diskutera hur vi skulle förhålla oss till den. Behövde våra manliga kollegor ”skyddas”? Skulle de få sköta öppningar och stängningar, byta blöjor – vara ensamma med barnen? Vågar vi lita på att föräldrarna litar på oss pedagoger? Ganska snabbt kom vi fram till att det vore dumt att förutsätta något annat eller låta sig påverkas, säger Susanne Eriksson.

– Och det har aldrig någonsin, under alla år, varit någon förälder som har framfört någon som helst oro gällande det, säger Eva-Lis Lundberg.

Trots det medvetna jämställdhetsarbetet är de hela tiden noga med att poängtera att de inte ser sig om en ”genusförskola” utan en förskola som jobbar med natur, teknik, språk – ja, allt det där som finns i läroplanen – men att genusarbetet genomsyrar verksamheten. Men som vilket kunskapsområde som helst behövs utbildning och påfyllning.

De tycker inte frågan om vilken som är den största mest påtagliga vinsten med jämställdhetsarbetet är helt lätt att svara på. Men det lutar åt att det är att stämningen i barngruppen som blivit så mycket bättre sedan hierarkierna försvann. Dels är det mindre konflikter, de hänger ofta ihop med hierarki, dels väljer barnen efter vad de har lust att göra och inte efter vem de vill vara med. Summan av kardemumman: alla leker med alla och de leker vad de vill.

Rösta

Jobbar du fast du är sjuk?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin