Läs senare

Man får aldrig släppa taget

Efter åtta års arbete med genus och jämställdhet känner sig personalen på Sörskogens förskola i Huddinge trygga i vad de gör. Men det gäller att fortsätta arbeta hårt och att hålla diskussionen vid liv för att inte falla tillbaka, säger det när Förskolan kommer på besök.

16 Feb 2010

 Anna och Julia tjuter av skratt när de jagar efter varandras lössvansar i det stora lekrummet. På en skumgummimatta vid väggen sitter tjejpubliken och tjoar vilt och hejar på: ”Heja Julia, heja Anna”. Det slutar oavgjort mellan de två sista, rödblossiga kämparna.
    Vi har två vinnare. Bra kämpat tjejer! Det är bra att kämpa! Vill ni köra en gång till? frågar förskolläraren Eva Ström Isaksson, som håller i en av tjejgrupperna på Sörskogens förskola i Huddinge, strax utanför Stockholm.
Dagens samtalstema har varit känslan ledsen och passet avrundas med att alla får hoppa från skumgummimattan ner på golvet i tur och ordning och skrika så högt de bara kan.
    I ett rum strax intill ligger en grupp pojkar med bara överkroppar utspridda på madrasser på golvet med kuddar och filtar. Bortsett från den avslappnande musiken, med svagt fågelkvitter och vågbrus, hörs inte ett knäpp. Persiennerna är nerdragna och på en stol brinner ett levande ljus. Det känns precis som att kliva in i ett litet minispa. Barnskötaren Kristin Bjerstedt sitter på golvet och masserar Elliots rygg. Efter en stund tassar Elliot upp från sin madrass och sätter sig bredvid kompisen Samuel och börjar massera hans rygg med mjuka, runda rörelser. Kristin Bjerstedt går vidare till Elliott nummer två i gruppen, som nöjer sig med handmassage. När Elliot nummer ett har masserat klart sin kompis smyger han tyst tillbaka till sin plats och kryper ner under filten.
    Det är viktigt att man frågar först om barnen vill ha massage, viskar Kristin Bjerstedt.
    I vanliga fall brukar hela flaskan med massageolja hinna gå åt, men i dag vill barnen bryta upp lite tidigare. Kanske för att vi från tidningen Förskolan är på plats.
    Barnen klär på sig och hjälps åt att plocka undan madrasserna. Madhi har svårt att få bukt med sin ut- och invända tröja. Elliott förklarar tålmodigt hur han ska göra: ”Du måste dra i den där, nej åt det andra hållet, så här”.
    Bra Elliott, vilken bra kompis du är, säger Kristin Bjerstedt.

När allt är undanstädat sätter sig pojkarna runt ett bord för att rita saker som man blir lugn av. Elliot ritar en lussebulle, han blir lugn av lussebullar säger han. Madhi ritar en spindel, fast han gillar inte spindlar. Elliott nummer två säger att han blir lugn av att titta på tv. Kristin Bjerstedt ställer frågor om hur det känns att vara lugn och hur det känns att få massage.
  – Skönt men lite kittligt, säger Madhi.
    En gång i veckan jobbar man med pojk- och flickgrupper på temat livskunskap. Tanken är att barnen ska få möjlighet att tala om olika känslor och få träna på det som de behöver utveckla mest för att stärkas som individer. För flickornas del handlar det framför allt om att våga ta för sig. Och för pojkarna om att komma ner i varv, vänta på sin tur och att ta hänsyn till andra.
  – Vi vet att vissa tycker att det är fel att dela upp barnen eftersom man verkligen gör skillnad på dem då. Men vi märker stor skillnad på hur barnen beter sig i grupperna och tycker att vi har goda argument för det vi gör, säger förskolechefen Leena Norder.
    I grupperna arbetar man bland annat med EQ-dockor och känslokort som samtalsstöd och läser sagor och målar känslor. För flickornas del är det tävlingsmoment i lekarna medan pojkarnas lekar fokuserar på samarbete, inomhus eller ute i skogen.
  – Det barnen gör i grupperna påverkar hur de beter sig mot varandra under resten av tiden här.
    Det märks bland annat på att flickor och pojkar leker bra med varandra och att barnen är duktiga på att hjälpa och visa respekt för varandra, säger Kristin Bjerstedt.
  – Det är viktigt att det är roligt för barnen. Vi utvärderar det vi gör hela tiden.
    Bortsett från den tydliga uppdelningen i pojk- och flickgrupper är arbetet med genus och jämställdhet ett förhållningssätt och därför inget som syns på ytan, berättar Maria Holmberg, tillförordnad biträdande förskolechef, när hon visar mig runt i de stora, ljusa lokalerna. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga märke till några små tecken. Som att pojkarna här med lika stort engagemang som flickorna drar runt på dockvagnar med bebisdockor. Och att Oscar, 4 år, gärna vill visa upp sina guldglittriga strumpbyxor när vi går förbi.
  – Innan vi bytte ut de rosa dockvagnarna mot blå var det inga pojkar som rörde dem. Däremot lekte de gärna med vagnarna ute på gården. Rosa är en otroligt laddad färg, säger Maria Holmberg.
  – Vissa kan nog uppleva det som rörigt när de kommer in här. Vi arbetar mycket med barnens inflytande och de kan fritt använda allt material som finns. Även de små, men då sitter vi med. Starka barn tar för sig mer och kan nog låta mer än andra, fortsätter hon.
    För att vidga spelfältet, så att så många barn som möjligt ska vilja ta för sig av allt som förskolan har att erbjuda, har personalen gjort en del utrensningar. Bort med barbiedockor, dinosaurier, de mest rosa-pluttinuttiga klänningarna, spel och böcker med stereotypa och förlegade budskap. In med mer kreativt och fantasieggande material som byggbitar, pyssel och lego. De flesta leksakerna finns trots allt kvar, som bilar och vanliga dockor. Det bortrensade finns sparat i en kartong som man kan visa upp för besökare och när man är ute och föreläser för andra.
  – Med barbiedockorna blev det bara klä på och klä av och dinosaurierna triggade till våldsamma lekar. Vi vet att barnen har tillgång till allt det där hemma ändå så här tycker vi att vi kan erbjuda något annat, säger Maria Holmberg.
    Vad barnen gör när de inte är här bryr vi oss inte om. Vi vill absolut inte rikta några pekpinnar mot föräldrarna. Däremot har vi diskuterat på föräldramöten om hur man tänker när man bjuder på kalas till exempel.

På Sörskogens förskola har man arbetat medvetet med genus och jämställdhet i över åtta år nu och personalen känner sig trygg med det man gör.
  – Men det är verkligen ingenting som man blir färdig med. Den ryggsäck, som vi alla bär med oss, med våra egna uppfattningar av hur flickor och pojkar ska vara, är inte lätt att göra sig av med, säger Maria Holmberg.
    När personal från andra förskolor säger att ”vi behandlar redan pojkar och flickor lika” drar jag automatiskt öronen åt mig. Så sa vi också förut, men inte längre. Vi lär oss något nytt och ser något nytt här varje dag.
    Hon berättar om vilken aha-upplevelse det blev när man bestämde sig för att dela upp barnen i pojk- och flickbord vid maten. För flickorna gick det utmärkt men vid pojkarnas bord blev det genast tjafs, bland annat eftersom ingen skickade maten vidare. Plötsligt fanns det inga flickor där som hjälpte till.
  – Vi är också mycket noga med hur vi bemöter barnen och att bekräfta dem som individer och inte för kläderna. Vi säger till exempel ”Hej, vad kul att se dig” eller ”Hej, vad du verkar glad i dag”, eller ”Hej, är du lite ledsen i dag?”. Kommer någon inrusande i Batmantröja med näven i luften säger vi inte ”Oj, vilken tuff tröja”. Slutar man uppmärksamma kläderna så blir det inte viktigt för barnen, säger Maria Holmberg.
  – Det handlar inte om att vi ska ändra på barnen eller skapa något tredje kön. Det vi vill är att alla barn ska få samma möjlighet att välja vad de vill och våga stå för sina val.
    För att uppmuntra barnen att våga testa nya saker och att umgås med andra än de vanliga kompisarna har man infört valstunder på eftermiddagarna. Varannan dag är det typiska flicksysslor som barnen får välja bland, som att sy, göra pärlplattor, vara i dockvrån eller rita och måla. Varannan dag är det typiska pojkaktiviteter, som att leka med bilar eller bygga med lego.
  – Barnen älskar att få välja. Dessutom är det en bra träning för dem att få sitta koncentrerat och jobba med en sak, säger Kristin Bjerstedt.
    Leena Norder och Maria Holmberg säger att de får mycket positiv respons för sitt arbete utifrån, från föräldrar och andra. Förskolan är inte profilerad som genusförskola men ryktet om hur man arbetar här har spridit sig i kommunen. Och för två år sedan fick Sörskogens förskola Huddinge kommuns jämställdhetspris. Så är Huddinge också en kommun som satsar stort på jämställdhet och genus. Till exempel genom att ordna en obligatorisk genusutbildning för alla skolledare.
  – Genus är absolut en fråga om ledarskap, säger Leena Norder. Det handlar om att tydliggöra att det här är viktigt och att styra, stärka och ge personalen möjlighet till utbildning och utveckling. Alla i arbetsgruppen ska vara med på tåget och få samma utbildning. Det räcker inte med att några i gruppen tar tag i genusarbetet eftersom det är ett förhållningssätt för hela förskolan.
  – Jämställdhet och allas lika värde är grunden i vår demokrati. Skulle någon ifrågasätta det vi gör kan vi alltid luta oss mot läroplanen.

Personalen på Sörskogen har gått systematiskt till väga i genusarbetet med gemensamma litteraturstudier, diskussioner och utbildning med en genuspedagog, som också ordnade en träff med föräldrarna. För tre år sedan åkte hela arbetslaget till Island på studieresa till många genusförskolors förebild, Hjalli i Island. En resa som blev ett riktigt lyft.
  – Vårt problem är att vi har kommit lika långt som de som brukar föreläsa i de här frågorna och därför kan det kännas svårt att komma vidare i utvecklingen. Nu föreläser vi faktiskt själva för andra i stället, säger Maria Holmberg.
  – Här jobbar vi hela tiden vidare med att uppmärksamma vårt förhållningssätt mot barnen och mot varandra. Och med att vara bra förebilder för barnen i det som vi gör. Ingen är perfekt men grodorna blir färre och mindre, säger hon.
Leena Norder tycker att det är ett problem att skillnaden på flickor och pojkar och hur man bemöter dem är ännu större i skolan.
  – Tjejerna i skolan är ännu mer könsmedvetna nu än tidigare. Därför är det oerhört viktigt att skolan hänger med och att det inte tar stopp efter förskolan och det grundjobb som vi gör här.

Sörskogens förskolas tips på hur man kan jobba med genus:

  • Börja med att utgå från dig själv. Tycker du till exempel att det är okej att en pojke går i rosa byxor och leker med dockor? Om inte, fundera på varför.
  • Fokusera på en viss situation i sänder, som bemötandet i hallen eller vid maten. Hur är tilltalet? Får alla lika mycket hjälp? Hur blir barnen sedda?
  • Att filma olika situationer är jättenyttigt.
  • Ge varandra ”feedback”. Man kan fråga ”vill du ha lite feedback av mig?” Man kan också visa att man reagerar på vad en kollega gör eller säger med en diskret liten knuff i sidan.
  • Tillåt att det blir lite rörigare. Att arbeta med genus och jämställdhet är något man gör för barnens bästa.
  • Se till att hela personalgruppen är delaktig och får samma möjligheter.

Rösta

Vad har du gett för nyhetslöfte?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin