Läs senare

Maria Montessoris hemliga liv

07 Jun 2007

Maria Montessori blev mor till en världsberömd pedagogisk rörelse men också till en son. Deras relation blev emellertid okänd för världen fram till strax innan hennes död.
Barnet ni födde, som kom för att kalla er, var jag. Det barn som tiggde er att inte lämna det, var jag. Så citerar Maria Montessori Jesus i sin bok Barndomens gåta. ”Det var Messias! Det var Messias som kom för att väcka oss och lära oss älska” fortsätter hon och jag undrar vad hon tänkte när hon skrev de där raderna. Hon som ungefär trettiofem år tidigare hade övergivit sitt nyfödda barn. Sitt första och enda barn, en son som hon födde i lönndom och sedan förnekade sitt moderskap ända tills hon låg på sin dödsbädd.
Den kvinna som för världen är känd som en av barnens främsta företrädare, hon som startade Barnens parti, som såg barnens alla möjligheter och till och med det gudomliga i våra minsta. Hon vars metodologiska och pedagogiska upptäckter fortfarande i högsta grad påverkar vår syn på barn och barndom. Hon som anklagade och fördömde kallsinniga, giriga och grymma vuxnas svek av barnen. Hon stod aldrig upp för sitt eget barn!

I de biografier, böcker och artiklar som skrivits om Maria Montessori och hennes livsgärning nämns sällan detta faktiska trauma mer än på några rader. Pappan till barnet var hennes kollega i den skola som hon under en kort tid var rektor för. Han gifte sig aldrig med henne och det spekuleras i att mannens familj förbjöd honom, inte tyckte att Maria var fin nog. Kanske var det så. Och kanske var det där Marias kapacitet, egensinne, kämpaglöd och drivkraft nådde sin gräns. Hon som trots många hinder blev Italiens första kvinnliga läkare och bara några år senare också professor i antropologi. Hon som gick sin egen väg mot föräldrarnas och omgivningens vilja. Hon som föreläste och agiterade för kvinnans frigörelse och för en ny respektfull syn på barnen. Kanske klarade hon inte att vara en i kärlek sviken kvinna och ensamstående mor till ett barn avlat utom äktenskapet.
Eller så brydde hon sig inte om det, satsade på karriären och stod kallsinnig inför förlusten av det egna barnet, accepterande den som framgångens pris.
Det ligger knappast något värde i att spekulera i hur det egentligen var och inte heller i att fördöma hennes handlande. Däremot är det oerhört intressant att koppla hennes livsgärning och den utveckling hennes idéer tog till hennes egen personliga historia.

Hennes syn på barnet som en i det närmaste gudomlig varelse, skiljer sig inte bara från den dåtida omvärldens syn, den ställer också enorma krav och förväntningar på barnen. Det är barnen som ska leda oss vuxna. Barnen som ska visa vägen till den andlighet som vi förhärdade vuxna sedan länge tappat siktet på.
Maria Montessori var mycket intresserad av psykoanalysen och delade dess syn på den tidiga barndomens oerhörda betydelse för uppväxten liksom det omedvetnas starka inverkan på vårt agerande.
Hon konstaterar att de, som hon kallar, känsliga perioderna i barndomen, när barn kan absorbera och hantera en i det närmaste oändlig mängd intryck, kunskap och information, aldrig kommer tillbaka. För den som inte fångat tillfället kommer chansen aldrig tillbaka. Och för barn som under de tidiga åren drabbas av vuxna människors omedvetenhet eller svek, menar hon, kan det föra med sig såväl mindre avvikelser från ett normalt beteende som leda till allvarlig psykisk sjukdom.

Tanken att det aldrig är för sent för en lycklig barndom som en del nutida optimister ger uttryck för, ligger mycket långt ifrån Maria Montessoris bestämda föreställningar om barndomen. Hon går till och med så långt som att tala om arvssynden i sin ofta återkommande bibliska och starkt religiösa jämförelser och hänsyftningar. Om hon någonsin kopplade de psykoanalytiska insikterna till sitt eget liv, sin egen uppväxt och framför allt till sonens framkommer inte i hennes offentliga handlingar. Men de sätt som det omedvetna kan ta sig uttryck på enligt psykoanalytisk teori låtar sig också i praktiken tillämpas på Maria Montessori själv. Psykoanalytiskt definierade och nu för tiden välkända mänskliga försvarsmekanismer styrde hennes väg genom tillvaron.
Idealisering till exempel, är en sådan försvarsmekanism där målet är att hantera ett objekt för vilket man hyser kluvna känslor. Maria Montessoris nära på förgudligande av barnen stämmer bra in på den. Hon skiljer inte bara ut barn och vuxna som två olika sorters varelser, utan beskriver också barndomen som oskuldsfull och det ”sanna” barnet såsom strålande av förtjusning och outtröttligt, ivrigt och entusiastiskt. Det sanna barnet tackar nej till godis och belöningar, men ja till ordning, disciplin, rättvisa och värdighet samtidigt som det är glatt, uppriktigt och livligt, vänligt mot alla, beundrar det det ser och anpassar sig till allt.

Den vuxne däremot hyser förakt för barnet, är maktfullkomlig, bryr sig bara om sina ägodelar och vill egentligen helst vara ifred. ”Från den stund då barnet föds domineras den vuxnes sinne av tankar som: Akta så att barnet inte smutsar ner någonting och är till besvär!” skriver hon och konstaterar att ”Vad vi vill är att vara lediga från barnet och göra vad vi själva vill och inte behöva offra vår bekvämlighet”. Visserligen uttrycker hon ett ”vi”, men för omgivningen är hon när hon skriver en barnlös representant för kampen för barnens rättigheter. Att skriva ”vi” är bara ett retoriskt grepp och betyder i själva verket ”de andra”. De som också bestämmer ”… att det ’är bäst’ för barnet att skickas hemifrån, till och med till människor som inte har någon tillgivenhet för det och inte har någon anknytning till familjen”. Försvarsmekanismen projektion, det vill säga metoden att tillskriva andra de egenskaper hos sig själv som man inte vill kännas vid, är här i högsta grad aktiverad.
På samma vis kan man fundera över försvarsmekanismerna sublimering, det vill säga den omvandling som människans grundläggande drifter kan genomgå i riktning mot konstruktiv verksamhet och intellektualisering, där man distanserar sig emotionellt från något som väcker ångest och enbart förhåller sig intellektuellt till detta.

Verksam in i det sista med arbetet för barnens utveckling till självständiga individer med stora intellektuella färdigheter, avfärdade hon fantasier och symbolism som uttryck för ett sinne på flykt, kroppskontakt som respektlöshet och om kärlek talade hon hellre som ett intellektuellt begär – en förståndets kärlek som ger barnet förmågan att se och höra och på så sätt utvecklas, än som en jublande känslostorm.
Montessoris framhävande av förnuft, verklighet, och de fysiska rörelsernas betydelse för själens utveckling är också något som de fåtaliga kritikerna tagit fasta på. Klas Roth, på lärarhögskolan i Stockholm har i en skrift för tiotalet år sedan, kritiserat pedagogikens ensidiga inriktning på intellektuell utveckling.
Men Montessori har betydligt fler förespråkare än kritiker och hennes tankegångar återfinns såväl i rörelsens egna skolor som i andras. Koncentrationen på vardagliga sysselsättningar märks lite här och var, liksom betoningen av barnets rätt att slippa bli avbruten i sina aktiviteter. Synen på det kompetenta barnet och Montessoris tal om onödig hjälp passar väl samman. Barnens ”kan själv!” är ofta alldeles sant bara vi ger demchansen. Och det ser man också inte minst i Montessoriförskolor där tvååringar bakar bullar och balanserar brickor med ackuratess.
Men medan barnen i reggioinspirerade förskolor forskar, funderar, kånkar vattenhinkar, målar och dokumenterar så putsar Montessoribarnen silverbyttor och gympaskor och sitter på små mattor och tränar på självrättande material.
Och medan barnen i Walldorfförskolorna lyssnar till folksagor om modiga gossar och riddare med blanka svärd läser barnen i Montessoriskolor faktaböcker om sopbilen för att få en rejäl förankring i verkligheten.
Menden största skillnaden ligger i synen på leken. ”Stör inte lek pågår” uppfodrar fler och fler traditionella förskolor där man också mer och mer poängterar den fria lekens betydelse.
Barn i Montessoriskolor leker inte
– de arbetar. Dels därför att Maria Montessori tidigt konstaterade att barn föredrar arbetsredskap framför leksaker och arbete framför lek och dels menade att det var en fråga om respekt.

Vem eller vad hade fått henne att tro att lek inte är en utomordentlig viktig aktivitet värd all respekt? Var det hennes pappa, som inte ville veta av henne för att hon inte inordnade sig i den traditionella kvinnorollen? Att han till sist tog henne till nåder, efter att omvärlden givit henne sitt erkännande i samband med en succéartad examensföreläsning, ger en hint om vad som verkligen räknades i den familj där Maria växte upp.
Att utnyttja all sin kapacitet, all möjlig förmåga är för Maria Montessori det optimala. Bara undantagsvis talar hon om kramar och mys, om glada kiknande barnaskratt, om hissnande upptäcktsfärder, om nonsensrim eller andra till synes meningslösa men roliga och härliga sysselsättningar. Nej, för henne handlade det mest om belåtenheten och förnöjsamheten som inställer sig hos det barn som sorterat allt i rätt burk, rört sig smidigt som en panter och snutit sig så tyst att det knappt har hörts.
När nutida pedagoger talar om den fria lekens avgörande betydelse tycker jag mig höra en fnysning från graven i Norrvijk i Holland där Maria Montessori begravdes 1952 efter ett långt och minst sagt innehållsrikt liv.

Helene Lumholdt

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin