Läs senare

Med sagan som tema 

Tomtegården ligger djupt inne i skogen. Här har barnen mött Tomtefar och Tomtemor. I Rinnbackens förskola är lokala sagor och sägner tema. 

12 Okt 2005

 Det mullrande ljudet från den stora bastrumman får barnen som lekt i olika delar av förskolan att hämta sina egna trummor och bära eller rulla in dem till samlingen. Fler och fler faller in i rytmen. Det dånar rejält när barn och vuxna svänger loss. En flicka börjar spontant att slå ett extra mellanslag på knäna. Tempot ökar för att avslutas i ett virvlande crescendo. 
   Nu börjar trummorna tala. Två klapp på trumman, två på knäna. De fyra ettåringarna betraktar kamraterna, trummar lite och följer det som händer. Adam, ett år, tassar fram till stora trumman. Plötsligt följer alla honom. 
  Tillsammans räknar de med hjälp av trummorna hur många som är närvarande. En i taget slår barnet ett slag på sin trumma, ställer sig upp och säger sin siffra. 
   Samlingsmomenten, som består av sånger, rörelsesånger och ramsor, glider över i varandra. Plötsligt landar en räv på bastrumman. En av de yngsta famnar den förtjust. 
   – Ska vi hälsa på i Tomtegården? undrar förskollärare Lasse Sandqvist. Barnen föser undan trummorna, bildar ring och sjunger en egenkomponerad text till ”Opp och ut och gå” som handlar om Tomtefar som är arg och ryter som en varg och Tomtemor som är stark, i henne godhet bor. Sången handlar om sagan som varit tema under våren och som på olika sätt finns i verksamheten. Tomtegården, en liten stolpbod, ligger långt bort i skogen. Där var barnen på besök för några dagar sedan. När Tomtemor kom och hälsade på i storsamlingen bjöd hon hem barngruppen till sig. De for dit och sjöng sina sånger och ramsade för henne. 

Ända sedan starten för ungefär femton år sedan har Rinnbackens förskola i Magnskog utanför Arvika haft sagan och speciellt lokala sagor som tema. I samma veva startade bildpedagogen Carin Söderlind-Eriksson en fortbildningsserie och pedagogerna kom i kontakt med Västanå teater. En av medlemmarna berättade att de hittat mycket material i Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala, dit pedagogerna begav sig för att söka efter lokala sagor, sägner, skrock och skrömt. 
   – Vi var den första förskolan som var där, berättar Lasse. 
   Med sig hem fick de kopior av en omfångsrik skatt som de öst ur under åren. En kulturskatt att bevara och föra vidare. Eftersom det mesta var handskrivet eller inspelat på dialekt från 1930- och 40-talen fick de hjälp av hembygdsföreningen att tyda dem. Många berättelser känner man igen från andra folksagor. Den första sagan som vi arbetade med ”Katten som gick till Byttorp” är till exempel ganska lik ”Folkmusikanterna från Bremen”, berättar Lasse. 
   Många sagor handlar om gott och ont och tar upp etiska frågeställningar. När sagan om Tomtegården spelades upp i teaterrummet fick barnen mycket att fundera över. Tomtegubben skulle sko hästen. Gumman skulle hålla i den, men gjorde det så dåligt att han fick sig en spark. Gubben blev så arg att han slog gumman med hammaren i huvudet. Men Tomtemor gav honom minsann ett varningens ord: Hon tog hästskon och ”böjde den som om den var av mjukaste deg”. 
   – Barnen kom med förslag på lösningar och spelade upp dem i olika tappningar. Någon tyckte till exempel att Tomtefar skulle bjuda på picknick och säga förlåt. 
   Många av platserna i sagorna finns på riktigt. Genom åren har barngrupperna besökt bland annat ”Grottan i Gylterudsberget” och stället där ”Röbergsfrua” höll till. Grottan går att krypa in i, berättar Lasse och visar ett fotografi när en barngrupp klämt sig in genom den trånga mynningen. Tomtegården är förresten närmaste granne med Gylterudsberget. I berget bor tomtarnas goda grannar jättarna Bergdösen och Bergkulla. 
   Ofta börjar temat med en dramatisering. Den första upplevelsen ska vara stark. Temat rör sig sedan mellan sagor, sägner och historiska personligheter som levt i bygden. Allting har en lokal förankring, berättar Lasse. På förskolan finns till exempel spår från temat om den lokale konstnären Alfred Ekstam och ”sagotanten” Ester Bond som bodde i torpet Rinntorp uppe på berget. I hennes hus brukade många konstnärer från Rackstagruppen samlas. 
   Det var inte svårt att göra historien om Ester Bond levande eftersom huset ligger inom gångavstånd. I höstas, när de de började arbeta med Alfred Ekstam, kom han på besök hos Ester i torpet. Men eftersom vi inte hann med den konstnärliga biten, fick han komma på besök i förskolan vid ett senare tillfälle. Räven som dök upp under dagens samling är en förbindelselänk mellan konstnären och tomtehuset, förklarar Lasse. 

I tamburen kan man se fotografier från besöket och hur barnen målar av honom och hans palett i ateljén (i själva verket dog han under en cykeltur för 75 år sedan). 
   Och tänk samtidigt som Alfred besökte förskolan kom även Tomtefar. De intressanta mötena finns dokumenterade på anslagstavlan i tamburen. 
   Den blyge konstnären inspirerade en grupp barn att jobba med känslor. De gjorde en liten föreställning och bjöd in alla till teaterrummet. – Menmer ochmer gör vi så att de får spela upp för varandra. 
   Barnen använde också material från Rackstamuséet i Arvika och tittade på Alfreds självporträtt som finns i en pärm. Därefter gjorde de egna självporträtt, med ett foto som förlaga, som nu sitter i de egna pärmarna. Självporträtten av lera står på en hylla i hallen. Pedagogerna har också fotograferat av självporträtten och använt projektorn till datorn så att de kan presentera dem för varandra. 
   –Det är jättebra träning. 
  Sagor och sägner från bygden intresserar även andra. Det har hänt att äldre personer som sett förskolans utställningar kommit och känt igen sagor som de hörts berättas som barn, berättar Lasse. 
   Temat växer sig starkare under året. Det vävs in i all verksamhet. I dramagrupper gör barnen ”Vad-hände-sen-sagor”. De vuxna skapar egna texter till gamla melodier och hämtar ord från barnens sagor till nya rim och ramsor. En ramsa skapad av barnens egna ord blir mer intressant för dem. På det sättet kan barnens teaterstycken leva kvar länge. 
   – Även ettåringarna går och gnolar på sångerna. När barnet leker temat vet vi att det lever i huset. 
   Men det gäller för pedagogerna att skynda långsamt och se vad barnen fastnar för, påpekar Lasse. 
   – Förr sparade barnens alster i en hög som ställdes ut när temat var slut. Nu sätts allt kontinuerligt upp på väggarna. Barnen ser samma dag vad de gjort. Det är också bra för oss vuxna. Vi står ofta framför väggen och pratar, säger Lasse. 

Trummorna har en viktig och levande pedagogisk roll i Rinnbackens förskola. För tio år sedan var två pedagoger på fortbildning och prövade för första gången djembétrummor. 
   –De var helt lyriska när de kom tillbaka. Och som tur var lyssnande vi på dem. Nyfikenheten tog överhanden och hela personalgruppen åkte till kursgården Bendoula för att pröva på. 
   De gick ytterligare en kurs och lärde sig att bygga trummor. Att få ägna sig åt något en hel helg var underbart, minns Lasse. Rytmerna, känslorna, gemenskapen och välbefinnandet ville pedagogerna att barnen också skulle få vara med om. 
   Numer tillverkar alla barn sin egen trumma av ett kraftigt papprör och skinn så fort som möjligt. På en vägg hänger alla personligt dekorerade trummor. 
   – Vi brukar kalla trumman för den fjärde pedagogen. Den har gett oss så mycket. I Reggio Emilia är barnet, pedagogen och rummet de tre första pedagogerna. För oss har trumman blivit ett så starkt redskap att vi brukar kalla den den fjärde pedagogen. 
   Trumman förstärker berättandet och går rakt in i hjärtat. Även om man är trött är det svårt att värja sig och inte ryckas med av rytmen som gör en glad. 

Att det tar tid att tillverka en trumma är positivt, anser Lasse. Barn är vana vid att allt ska gå snabbt. Här är det många moment och tar flera dagar. 
   I början var det svårt för de vuxna att trumma och sjunga samtidigt. Nu svänger det skönt när alla trummar, sjunger och rör sig tillsammans. 
   – I början vågade vi inte släppa kontrollen. Nu kan alla sitta och småspela innan samlingen och hänga på varandra. Känslan för hur länge vi kan hålla på innan samlingen är olika. I bland fungerar det bättre och vi kan improvisera länge. 
  – Trummorna ger en väldig gruppkänsla. De som annars hörs och syns väldigt mycket måste lyssna in de andra. De tystlåtna får också ett språk. Både den högljudde och den tystlåtna får lära sig att samspela. 
   Även de yngsta barnen kan vara med. Även om man inte kan prata kan man trumma. Det är ingen tillfällighet att barnen gärna hänger över trumman, menar Lasse. Det vibrerar och rytmen känns i kroppen. 

Karin Björkman 

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin