Ingår i temat
Barnsyn då och nu
Läs senare

Miljön gör barnen delaktiga

reportageLyssna! Var lyhörd! Så skapas trygghet och mod i galaxen Vintergatan. Varför inte med lite kaos?

12 Okt 2016

Foto: Ola Torkelsson

Förskollärarna Cecilia ”Cilla” Åkesson och Els-Marie Hallin sitter i personalrummet på Vintergatans förskola i Kristianstad. De skrattar högt när de säg­er att de liksom de flesta här har jobbat på föräldrakooperativet ”i tusen år”. De är överens om att det är viktigt att ställa frågor till både barn och vuxna, i stället för att prata på, och att alltid reflektera över vad man precis gjorde. Kunde det ha gjorts på något annat sätt?
– Det gör att man aldrig känner sig fär­dig, man blir hela tiden utmanad av barnen, säger Els-Marie Hallin.

Hon och Cilla Åkesson, som även är förskolechefer på 25 procent var, pratar om vikten av att skapa trygghet. De menar att de på Vintergatan är duktiga på att vara engagerade i alla familjer.

– När de riktigt små barnen kommer till oss vill vi att föräldrarna ska berätta jättemycket för oss. Det handlar om att vi vill veta saker som vi kan knyta till barnen sen, att vi kan sitta och ha ett samtal med barnet och en liten, liten detalj som mamma eller pappa har berättat om, kan bli en nyckel till ett samtal där barnet känner att ”De bryr sig om mig”. Då blir det på riktigt och då handlar det om att man får förtroende för varandra. Lyhördheten för det enskilda barnets behov, säger Cilla Åkesson.

Hon poängterar att alla barn är olika, att pedagogerna måste se vad varje människa behöver. Det måste få vara spretigt på Vintergatan, inte minst när det gäller uttryckssätt. Här finns två avdelningar, en för de yngre barnen och en för de äldre, Lilla- och Stora björn. I många rum är både väggar och tak fyllda av färgglad konst och dokumentation. Miljön ska inte vara som hemma hos barnen, den ska vara spännande och utmanande. På Lilla björn har alla barn varsin vägg, ungefär så stor som en dörr. När de är så stora att de kan hantera färg målar de sin vägg i valfri kulör. Allt som barnen gör hamnar där, i barnhöjd eller vuxenhöjd, beroende på vad det är. Nu i början av terminen handlar mycket om att bekräfta barnen. Det kan vara ”Min första dag” eller sommarbilder. Dokumentationen är ett sätt att gå vidare, ett sätt att ständigt utvärdera och då gäller det att hjälpa varandra, om en pedagog inte har hunnit skriva om det nya barnet, kan någon annan skapa en aktivitet för att ge kollegan tid och utrymme.

Foto: Ola Torkelsson– Föräldrarna måste veta vad vi gör och varför vi gör det. Det måste vi i dokumentation och i vårt dagliga prat förmedla till dem. Det gäller också att se sig själv, att utmana varandra som pedagoger. Vi tittar på varandra, filmar varandra. Hur gör vi egentligen? Jag sitter inte inne med någon sanning, jag tolkar det jag ser och är med om. Det är det som är så bra med ett arbetslag. Det innebär många olika tolk-ningar. Det bästa är när en förälder läser dokumentationen och säger: ”Jag kan riktigt se det framför mig”. Då har vi nog tolkat situationen rätt, förklarar Cilla Åkesson som lägger till att tiden på förskolan faktiskt är utbildning.

Lågmäld och drömsk bakgrundsmusik puttrar på i bakgrunden när förskollärarna Katarina Wikström och Pernilla Mårtensson rullar ut ett stort avlångt papper på golvet. De ställer fram en burk med silverfärg och en med glansig guldfärg. För stunden andas hela rummet mindfulness, som på en spa-anläggning, inte minst då de två pedagogerna bär vita skyddskläder och barnen har på sig svarta kimonoliknande kläder med vita cirklar med röda symboler på. Alla går de barfota när valet står mellan att måla med pensel eller med svamp. Men vad får man egentligen för färg när man blandar guld och silver? De enas om att det skulle kunna kallas för ljusguld. ”Axel sa nåt jätteklokt sist: Varför ska vi börja i mitten av papperet? Jo, så att vi inte behöver gå på färgen”, säger Katarina Wikström och betraktar konstverket som växer och växer. Till slut är hela det, kanske tre meter långa papperet täckt med färg, den ljusguldiga blandningen lyser som på de där mimartisterna som brukar stå stilla, så stilla, vid olika stora sevärdheter jorden runt. Katarina Wikström berättar om när de för några år sedan klädde in ett helt rum på Lilla björn, både väggar och golv, i papp. Under ett halvår turades alla på förskolan om att gå in där med pulverfärg, raklödder, potatismjöl och ännu mer färg.

Att våga släppa taget som pedagog, att ge barnet lite space – det kan vara lite läskigt – men det är värt det, tycker hon, lite kaos är jättehäftigt. Det kan vara att prata om respekt på morgonsamlingen och slänga ut en fråga: ”När sa du förlåt senast?”.

– Det är att lita på dem, att visa att de klarar av det. De ska räcka upp handen, men ibland kan det förstås bli så att många pratar samtidigt och då får jag som pedagog känna efter om jag kan hantera det. Annars får vi börja om från början: ”Jag vill höra, jag är jättenyfiken på att höra era svar”, säger Katarina Wikström som menar att det handlar om hur personalen förhåller sig till barnen och till varandra.

För henne handlar det om barnsyn, eller snarare människosyn. Alla är lika värda. Barnen måste se att de vuxna respekterar varandra.

– Ser vi inte på varandra på ett bra sätt så ser vi inte på barnen på ett bra sätt heller. Det gäller att lyssna, att man inte tar över utan låter dem prata, menar Katarina Wikström.

I rummet bredvid breder en stor tågbana av trä ut sig, men Alice, hon har byggt en båt. Hanna Wihlborg, också hon förskollärare, berättar om hur de på Vintergatan hela tiden jobbar med små grupper, förutom på morgonsamlingen. Hon ser det som viktigt att det finns en pedagog närvarande i rummet, om inte annat för att det annars skulle kunna bli så att ett eller två barn tar över mer, exempelvis när tågbanan ska byggas.

– Varje barn har den där inneboende kraften, vi ska bara hjälpa till och lyfta. Vi jobbar med det hela tiden, genom att vi är tydliga mot barnen. Vi lyssnar och är engagerade. Det gäller att se varje barn och små grupper är ett sätt. Här ska de vara trygga och när de slutar här ska de vara starka individer, säger Hanna Wihlborg.

De små grupperna ska också ge barnen mer tid, om de vill jobba med något, måla, leka med vatten ute eller bygga om den där tågbanan, kan de välja att göra det i fem minuter eller i en hel timme. Els-Marie Hallin beskriver det som en ständig dialog med barnen, om hur dagen, veckan, månaden och årstiderna på förskolan ser ut, vad som ska göras. Barnen ska vara med från början, deras tankar ska bli synliga.

– Det behöver inte vara mitt sätt som är det rätta. Vill ett barn inte vara med på samlingen kan de sitta utanför med någon av oss pedagoger, tills det känns bra. Vill man inte måla måste man inte. Vill man göra lila tomtar till jul får man göra det. Det är likadant med mat, alla gillar olika, säger Els-Marie Hallin.

Axel, som visste att det var bra att börja måla i mitten, är på väg ut. Han är barfota och är måttligt sugen på att ta på sig strumpor, men han lyser upp när han får veta att det den här varma sensommar­dagen räcker fint med ”foppisar”. Men det är klart, om man ska vara i den vatten­lekiga sandlådan hos Els-Marie, då får man nog ha stövlar!

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin