Läs senare

Mindre krav, mer glädje

KrönikaFörskolläraren Erik Stenkula fund­erar kring julhajpen, vikten av att använda rätt namn och glädjen i att våga misslyckas.

av Erik Stenkula
07 Dec 2016
07 Dec 2016


erik_stenkula”Man bör kalla
saker och ting vid deras rätta namn”, sa Olof Palme när han fördömde bombningarna i Hanoi julen 1972. Han hade naturligtvis sitt syfte i en allvarlig tid. I mindre seriösa sammanhang kan det ha sitt syfte att göra precis tvärtom – jag som förskollärare såg iallafall en komisk öppning i det. Vad det kan inbjuda till om någon inte kallar sina barn vid deras ”rätta” namn.
För många jular sedan hade jag nämligen en väl­kammad skara muslimska bröder från Elfenbenskusten i min barngrupp. Förnamnen de tre hade i sina pass var så långa att de fyllde en kortsida på ett A4. Ändå var det självklart de namnen vi ropade när det var dags för morgonmöte. Så klart.

Deras mamma hade en smidigare metod, när hon kom för att hämta under sen eftermiddag:

– Doddo, Nonno, Lollo!

Måhända var det för det råkade vara juletid. Jag var tankspridd av stress. Jag kunde iallafall inte riktigt svara för vad som brast i min skalle. Mamman och jag var ju väl bekanta med varandra. På något omedvetet sätt tordes jag räcka fram handen och utbrista:

– Det är jag som är Ko-ko.

Jag blir obehagligt yr av att tvingas börja gruva mig för julklappar. Det är som om varenda rackare som firar denna högtid, har en förväntan på något som är så fantastiskt att det är omöjligt att uppfylla. Alla var de än bor i landet, vill ha mig till bords exakt klockan fyra när Kalle Anka är slut.

Dessutom är det som om vårt annars så outtömliga projekterande arbetssätt på min förskola övriga året, bara stannar av. Är 24 december verkligen så magisk?

Varifrån kommer annars idén om alla dessa garntomtar som genast proppar igen allting? Hur skulle vi på ett bra sätt kunna kombinera denna rödskimrande tradition med de projekt vi gräver ner oss i?

Jag bläddrar nervöst igenom läroplanen, men hittar inget vid min första anblick som jag kan använda. Och vår husgud Loris Malaguzzi, du har väl bara firat Norénjular där nere i din barndoms Reggio Emilia i Italien? För på avdelningen Prästkragen tar barnen sig an de pappersremsor som kommer ur dokumentförstöraren. De leker med remsorna i sandlådan, smakar på dem, låter dem rinna mellan fingrarna. Hur lurar man en tomte på dem? Blir det bäst om även han kommer ut i strimlad form? Och Nyponros­ens barn som har forskat kring att ösa och hälla hela året – ska tomten sitta på muggen där plötsligt för att få barnen att stanna upp?

Om Olof Palme ännu varit utbildningsminister och besökt oss på Junibacken, kanske han först skulle mumla något om att här ser ut som ett bombnedslag, men sedan uttrycka: ”Här har glädjen triumferat. Eftervärldens dom kommer falla mjukt på dem som bär ansvaret – för här är det så pass högt till tak att du får misslyckas”. Bara målet är att bli ditt bästa jag.

Rösta

Vad har du gett för nyhetslöfte?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin