Ingår i temat
Förskoleklassen
Läs senare

På tur utan surr

Under den tysta promenaden får förskoleklassbarn i Burseryd utveckla sina sinnen. Dessutom får de en chans att varva ned.

15 Mar 2015

Foto: Mats Samuelsson

Näsan!
Nja, det är inte riktigt ett sinne. Förskolläraren Ann-Marie Svensson får guida Moa rätt med en följdfråga.

– Vad gör vi med näsan?

– Luktar! svarar Moa.

Nio barn från Bureskolans förskoleklass och årskurs ett har samlats på intilliggande Växthusets förskola. Barnen får samsas med sex stycken femåringar i ett litet fyrkantigt rum för en genomgång av våra sinnen innan det är dags för att ge sig ut på en promenad. Inte vilken spatsertur som helst, utan en så kallad tyst promenad där barnen får en chans att skärpa alla sinnen. Ann-Marie Svensson, som är lärare i förskoleklassen, och förskolläraren Ann-Marie ”Titti” Petersson håller upp ett laminerat aktivitetskort med symboler för de olika sinnena.

– Alla de sinnena har vi med oss när vi beger oss ut i skogen, avslutar Ann-Marie Svensson efter en liten genomgång.

Förskollärarna vänder sig mot en egenritad karta över närområdet. Titti Petersson pekar ut rundan och stannar till med fingret när en väg korsas av en annan.

– Där måste vi titta oss för så att det inte kommer några bilar, säger hon.

Efter att ha blivit tilldelade varsin förutbestämd plats i ett led får barnen lämna det lilla rummet. Utanför förskolan möter de en vindstilla, grå dag i småländska Burseryd som ligger i Gislaveds kommun. Kvicksilvret har krupit ned mot nollstrecket, men luften är frisk och sikten klar.

– Då knäpper vi igen, säger Titti Petersson och gör en dragkedjeliknande gest framför munnen.

Alla tystnar. Femton barn står nu uppradade i ett led med Titti Petersson längst fram och kollegan Ann-Marie Svensson längst bak. Första halvan utgörs av femåringar i gul väst, bakom dem står sex- och sjuåringarna. När gruppen svänger höger ute på gatan och marscherar fram likt en liten armé är det främst det skavande ljudet av galon mot galon som hörs när byxben nuddar varandra. Ingen säger någonting. Precis som kartan visade kommer gruppen till en liten vägkorsning. Titti Petersson gör en stoppgest med handflatan vänd mot barnen, blickar ut åt de olika riktningarna och fortsätter fram när inga bilar syns.

Vid sporthallen ersätts asfalten av grusunderlag, vilket gör stor skillnad för ljudnivån. Fågelkvitter tränger sig ändå igenom ljudbarriären och Titti Petersson får stanna upp, föra handen kuperad mot örat som för att visa att ”nu ska ni lyssna noga”. Efter att ha kikat efter var fåglarna sitter marscherar vi vidare. Så småningom går vi på mjukare, sandig mark – ett elljusspår. I jämförelse med det stenigare underlaget känns det som att varje steg sjunker ned lite i marken. Inom kort uppenbarar sig en liten gran med ett rött band knutet i en gren. Gruppen viker av och går upp för den lilla kullen. Bullret från ett flygplan överröstar ljudet av grenar och löv som knäcks och prasslar under fötterna. Men barnen är fortsatt tysta. Ingen har ens yttrat tillstymmelsen av ett ord.

Uppe på kullen delar förskollärarna ut sittunderlag och barnen slår sig ned med ett visst mellanrum dem emellan för att undvika prat. Några sitter helt still, ser filosoferande ut. Kanske är det inte mer komplicerat än att de tittar ut över den lilla sjön. Eller så får ljudet av ännu ett flygplan dem att drömma sig bort högt upp i skyn. Andra barn leker sittandes med pinnar och löv. Känner, luktar och bryter sönder. Långt bort i bakgrunden hörs en hund skälla. En bil som kör på en väg en bit ifrån hörs susa förbi. Det är en påtagligt fridfull stund.

– Aj!

Lina sticker sig på en gren och kan inte hålla inne den tillfälliga smärtan. Det är inget högljutt skrik, utan mer ett dämpat konstaterande av att det gjorde ont. Sedan är hon knäpptyst igen, precis som kamraterna.

Efter ett tag börjar däremot två pojkar viska några ord till varandra. Det märks att de blir mer rastlösa vartefter tiden går. De tittar upp med generade, skyldiga blickar och försöker viska så tyst de kan.

Efter drygt tio minuter reser vi oss. Barnen trampar nedför kullen och inordnar sig i samma led som sist. Lina bakom Elsa, Konrad bakom Lina följda av Isak och Alva. Barnen har full koll på vem som ska stå vid vem. Leja stoltserade innan promenaden med att hon har plats tretton i ledet. Ann-Marie Svensson gör tummen upp till kollegan för att markera att marschen kan fortsätta. Efter en stund närmar vi oss en liten porlande bäck. Ett fascinerande ljud, flera av barnen gör som Titti Petersson och böjer sig ned för att höra lite bättre hur det låter när det mörka vattnet rinner mot insjöns mynning.Foto: Mats Samuelsson
Till slut anländer gruppen till en slänt vid ett villaområde. Barnen sätter sig i en ring och tittar på förskollärarna.

– Nu är tysta promenaden slut. Vad duktiga ni var! säger Titti Petersson efter att återigen ha gjort en dragkedjeliknande gest framför munnen, denna gång åt andra hållet än vid promenadens start.

Barnen börjar inte babbla, vilket kanske hade varit väntat. De är fortsättningsvis tysta när Ann-Marie Svensson tar ordet.

– Nu ska ni få berätta. Vad är det ni har sett, hört, känt och luktat där uppe på kullen? Hur såg sjön ut, hur såg träden ut?

Alice sitter i ringens ena ände och får börja.

– Jag hörde flygplan. Jag såg en fågel.

Kände du någon lukt? undrar Ann-Marie Svensson medan Titti Petersson antecknar vad Alice säger.

– Jag luktade på kottar.

– Hur luktade de då?

– Konstigt.

Julia berättar om en annan upplevelse.

– Löven prasslade för det var is på dem. Jag hörde ett flygplan också men jag såg det aldrig.

Ann-Marie Svensson undrar varför hon inte lyckades se det.

– Jag tror faktiskt att det var bakom molnen.

Varje barn får berätta vad de upplevde, ordet går ringen runt och alla lyssnar på sina kamrater. Flera saker är barnen överens om att ha sett och hört. Fåglar, flygplan, löv, kottar. Några säger sig ha upplevt saker ingen annan lagt märke till. William hörde en gräsklippare, Maja hörde en hackspett hacka på ett träd och Lina såg en katt. Theonor säger att han hörde och till och med såg lite utav en helikopter. Det gjorde inte Isak.

– Jag tittade på vattnet, då såg jag att det var något fint. Jag tror att det var is.

När alla fått säga sitt tar Titti Petersson fram en ståltermos och stålmuggar åt alla barn. Det är dags för Tysta promenaden-dricka.

– Nu får ni lukta på drickan. Vad kan det vara för lukt och smak? frågar Ann-Marie Svensson.

Någon tror att det är kaffe när termosen åker fram, Theonor lutar åt att det skulle kunna vara kaffe latte. Julia är en av de första att serveras den varma drycken. Hon tycker att det luktar äpple och kanel.

– Varmt och gott! säger hon efter att ha tagit en klunk.

Drycken för Antons tankar till kokhet äppelpaj och snart är alla överens om att det är någon sorts äppeldricka med smak av kanel, vilket de har alldeles rätt i. Uppvärmd äppeljuice spetsad med kanel är det rätta svaret. Förskollärarna berömmer gruppen för hur duktiga de varit under dagen. Alla lyckades (nästan) vara tysta under hela promenaden och ingen avbröt någon kamrat vid efterföljande reflektioner.

– Det är lite vår tanke att lyssna på var och en. Att alla är viktiga att lyssna på, för det finns ju inget rätt och fel, säger Titti Petersson som passar på att dricka en kåsa med kaffe medan barnen tuggar i sig äppelhalvor.Foto: Mats Samuelsson
Tysta promenaden är ett initiativ av Ekbackens förskola, ortens kommunala förskola där de yngre barnen går innan de hamnar på Växthusets förskola i fyraårsåldern. Förskollärarna gjorde ett studiebesök på den Reggio Emilia-inspirerade förskolan Trollet i Kalmar för några år sedan.

– Där hade de tysta promenaden som aktivitet. Vi blev så inspirerade av detta och ville pröva det med en gång, säger Elisabeth Scheler, förskollärare på Ekbackens förskola.

Hon drog i gång aktiviteten 2011 tillsammans med en kollega och sedan dess har den spridit sig till områdets familjedaghem, Växthusets förskola, Bureskolans förskoleklass och upp i årskurs ett. Nästan varje vecka året runt får små grupper av barn gå promenaden. Någon enstaka gång har de fått ställa in på grund av ösregn, men annars promeneras det i det tysta året runt. Lite skönare kanske det är på sommarhalvåret medger förskollärarna, när solen värmer ansiktet. Då händer det också att barnen har med sig papper och pennor och sitter och ritar vad de upplever uppe på kullen. Förskollärarna tycker det är bra att det passar i stort sett alla åldrar, det blir en kontinuerlig aktivitet som barnen känner igen när de går vidare till nästa åldersgrupp. De yngsta som går rundan är bara två år. Det är förstås inte lika enkelt att få dem att vara tysta, men barnen lyckas förvånansvärt bra.

– Det händer att något barn säger något, det är ingen stor grej. De första gångerna är det alltid någon som glömmer. Sedan räcker det att någon annan påminner dem och sedan har de fullt upp tänka på att de ska vara tysta. De är fantastiska, säger Elisabeth Scheler.

Det som annars skiljer sig i åldrarna är vad de ser. De yngre barnen har ofta mer fantasi och kan ha sett allt möjligt, som när Elisabeth Schelers grupp hade jobbat med tema Kolmården. Plötsligt såg barnen lejon och tigrar i skogen. Fantasin finns förstås hos de äldre barnen också, om det verkligen var en helikopter i skyn i dag kan till exempel diskuteras. Sexåringarna kan också ha djupare tankar.

– Det har vi märkt på sommaren när de sitter och tittar på molnen och kan se figurer i molnen. En gång var det någon som tänkte på någon som har gått bort också, säger Ann-Marie Svensson.

Förskollärarna tycker att det är ett utmärkt sätt för barnen att använda sina sinnen. Att få chans att verkligen varva ned och fokusera på att lyssna på vad som finns kring dem, titta efter små detaljer, lukta, känna och även smaka den speciella drycken de får. Eftersom respektive barn åtminstone får gå promenaden ett par gånger per termin under hela förskoletiden sätter sig kunskapen.

– Vi poängterar sinnena varenda gång, nu har de ju full koll på vilka sinnen vi har, säger Ann-Marie Svensson om sin sexårsgrupp.Illustration: Thomas Fröhling

När det gäller själva lärandet innefattar aktiviteten natur, språk och även matematik eftersom barnen måste räkna och hålla koll på vilken plats de har i ledet. I förskoleklassens läroplan handlar det exempelvis om att främja elevernas harmoniska utveckling, visa respekt för vår gemensamma miljö och att eleverna får utveckla sin möjlighet att kommunicera. I förskolans läroplan är det bland annat att barnen ska försöka förstå andras perspektiv och utveckla talspråket.

Men att främja barnens sinnen ger så mycket mer, tycker förskollärarna.

– Det meditativa. Att uppleva med sinnena, att uppleva det här avstressade, njuta av naturen. Få ett lugn. Jag tror många barn behöver det och man kan kanske inte skapa sig det själv, så då får vi hjälpa till, säger Elisabeth Scheler.

Förskollärarna sticker inte under stolen med att det är en rätt okej stund för dem också.

– Det är så skönt när man kommer tillbaka till skolan. Man har en viss ro i kroppen, säger Ann-Marie Svensson.

Innan vi traskar tillbaka för lunch får barnen leka av sig. Utforska spindeltråd och en mygga som ser ut att ha klarat kylan. På hemvägen får de sedan prata på som vanligt medan de räknar lyktstolpar längs elljusspåret, men aktiviteten är inte riktigt över för det. Efter att grupperna skiljt sig åt samlar Titti Petersson femåringarna vid en bordsbänk utanför förskolan. Hon tar fram de anteckningar hon gjorde när barnen berättade om deras upplevelser. Hon upprepar vad de sagt och låter dem fylla i om hon missat att skriva ned något.

– Var det något mer som du vill säga Elsa? frågar Titti Petersson.

– Jag såg lite av flygplanet. Jag hörde en bil och en lastbil. Och så hörde jag en häst! svarar Elsa exalterat.

Lova såg även en svan berättar hon nu. Och en groda.

– Skriver man ”en groda” så? undrar Lova som tittar på pappret när Titti Petersson fyller på i anteckningarna.

– Ja, men nu skriver jag lite slarvigt, får Lova till svar.

När vi sedan kliver över tröskeln in i förskolan luktar det nybakt. Barnen tar av sig ytterkläderna och går för att äta lunch med gruppen som var kvar på avdelningen och bakade i stället. De barnen ska nu få höra om helikoptrar, flygplan, fåglar och kottar. Kanske kommer de att uppleva samma sak när det är deras tur att gå ut.

Alla artiklar i temat Förskoleklassen (25)

Rösta

Vad är det bästa som hänt på jobbet under 2017?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin