Läs senare

På väg mot något nytt

Pedagogerna på Björkängens förskola i Borås har tagit första
steget mot en förändring i sitt sätt att arbeta och tänka.
- Var det ska sluta vet vi inte. Men vi svetsas samman och har roligt på vägen, säger förskollärare Helena Elliot

15 Maj 2002

D et kom ett brev till redaktionen: ”Vår förskola ska börja med ett projekt under våren. Vi har sökt och fått EU-bidrag från Växtkraft Mål 3 och kommer att arbeta Reggio Emilia-inspirerat. Ofta beskriver era artiklar redan ”färdiga” förskolor – kanske vore det något att en gång följa en utvecklingsprocess?” Absolut Någon vecka senare sitter förskollärarna Helena Elliot och Gerlinde Wawatschek i ”bunkern”, personalrummet på Björkängens förskola, i utkanten av Borås och berättar om projektet. Om den spännande resa som ska leda fram till ett arbetssätt med Reggio Emilias förhållningssätt och pedagogiska filosofi i botten. –Människosynen, respekten för olikheter, pedagogens lyssnande, frågande förhållningssätt – vi skulle verkligen vilja låta det genomsyra den pedagogiska verksamheten, säger Gerlinde. Men hur gör man? Första steget är taget: att få igång en dialog och reflektion i personalgruppen. När Björkängens förskola startades för tre år sedan anställdes åtta förskollärare och barnskötare från olika håll. Alla med olika erfarenheter, kompetenser och intressen. Ledningens tanke var att de skulle arbeta i ett enda stort arbetslag över gränserna i de två hemvisterna Vitsippan och Blåsippan.
–Men tiden var inte mogen. Hittills har vi mest ägnat oss åt att göra i ordning lokalerna, ta emot barnen och jobba ihop oss. Vi har en tvärgrupp för fyra–femåringarna, men annars samarbetar vi inte så mycket, säger Helena.

Tanken bakom tvärgruppenär att de större barnen inte ska komma i kläm, eftersom förskolan har många små barn som tar mycket tid. Mellan halv tio och halv två varje dag är fyra–femåringarna i ateljén tillsammans med två förskollärare, en från varje hemvist.
–Ateljén är själva hjärtat i verksamheten hos oss, vi är jätteglada för den. Vi arbetar mycket med teman och projekt, men vi gör det traditionellt: sätter igång processen, inspirerar barnen att bli intresserade, men styr upp vilka aktiviteter de ska göra, säger Gerlinde.
–De får upplevelser, men hur får vi dem att själva utforska och bli nyfikna? Var kommer deras egna tankar och funderingar in? Det skulle jag vilja komma åt. Gnistan att sätta igång ett förändringsprojekt tändes när Helena fick veta att man kan söka pengar från EUs Växtkraft Mål 3 för att utveckla vardagsarbetet – samtidigt som en annan av pedagogerna, Birgitta Westlund Nurkkala, blev intresserad av det pedagogiska arbetet i Reggio Emilias förskolor. Gerlinde var inte sen att haka på; hon har följt och fascinerats av detta arbete sedan mitten av 80-talet, men inte vetat hur man ska genomföra det. Efter diskussioner med resten av arbetslaget fick de med sin områdesansvariga på idén. I skrivelsen till EU formulerades visionen: ”vi vill arbeta med en pedagogik som ständigt förnyas och utvecklas med barnens behov som utgångspunkt och i takt med det moderna samhällets snabba förändring. Vi vill förena verkligheten, fanta sin och vetenskapen i en helhetssyn på barns lärande, med betoning på nyfikenhet och forskande. Dessa tankar löper som en röd tråd genom vår läroplan.” Pengarna beviljades, och Gerlinde och Birgitta gick den projektledarutbildning som är en förutsättning för EU-bidraget. –En förändring bygger på allas delaktighet. Det gäller att alla ser samma verklighet och samma mål. Utbildningen lärde oss en metod hur man ska gå tillväga för att komma dit, säger Gerlinde.

Under senvintern hardet blivit ganska många träffar på kvällstid. Alla har läst samma litteratur, diskuterat och pratat ihop sig: bland annat Karin Wallins ”Flygande mattor och forskande barn”, Birgitta Kennedys ”Glasfåglar i molnen” och Birgitta Knutsdotter-Olofssons ”De små mästarna”.
–Det gäller att hitta litteratur som beskriver svenska förhållanden. Vi vill inte översätta eller apa efter något som startade i Italien för 50 år sedan, vi måste hitta vårt eget sätt och anpassa det till vår verklighet, säger Helena. Vid en av träffarna gjordes en verklighetsbeskrivning: de satt två och två, och skrev sakligt ner vad Björkängens förskola är. Så detaljerat som möjligt, utan tanke på om det var något de ville förändra eller inte. Ett axplock ur en lista på 21 punkter: • stora barngrupper • stora och nya lokaler • stor rotation i barngrupperna • ingen föräldrasamverkan • samarbete över gränserna –Vi diskuterade de olika punkterna tills vi blev överens: den här verkligheten ser vi faktiskt, berättar Gerlinde.

Vid nästa träffsammanställdes listorna, och efter diskussioner sorterades det som inte hörde till arbetssättet bort. För varje punkt som blev kvar enades man om en fråga eller en problemformulering. Exempel: • Problemet är att vi har stora barngrupper – vi ser inte det enskilda barnet, det är svårt att dela barngruppen och att genomföra den pedagogiska verksamheten. • Problemet är feldisponerade och outnyttjade lokaler. • Problemet är att många barn flyttar ut från området och nya inskolas, vilket påverkar vår pedagogiska verksamhets kontinuitet. • Frågan är hur vår föräldrasamverkan ska se ut. • Frågan är hur samarbete mellan hemvisterna utvecklas.
–På så sätt analyserade vi verkligheten och funderade över hur vi ska kunna synliggöra den pedagogiska verksamheten. Nästa steg blir att göra en målbeskrivning, säger Gerlinde. Den stora vinsten så här långt är att varje medarbetare på Björkängens förskola har reflekterat över sitt eget handlingssätt och förhållningssätt. Viljan att förändra har förankrats i var och en. De känner redan att de utvecklats som pedagoger, att de blivit bättre på att visa och sätta ord på vad de gör, säger Gerlinde: –Vi är inne i lärandeprocessen. Att tycka och tänka olika berikar. Utveckling kräver konfrontationer, och vi har fått skärpa vår argumentation. Även misstag ger erfarenhet, man går en väg och konstaterar att det inte gick så bra. Reflektionen över det gör att vi väljer en annan väg.

Genom Reggio Emilia Instituteti Stockholm fick Björkängens förskola tips på en handledare, som kan hjälpa pedagogerna vidare i sina pedagogiska diskussioner och reflektioner: förskolläraren Birgitta Kennedy från förskolan Trollet i Kalmar. En heldag och tre halvdagar ingår i hennes handledaruppdrag.
–En fördel med projektet är att vi får någon att bolla tankar med, som kan ge oss nya infallsvinklar. Vi behöver få hjälp att få det sättet att förhålla oss till varandra. Förändringen sker inte över en natt, det är en pågende process för alltid, säger Gerlinde. Senare i vår ska alla från Björkängens förskola åka på studiebesök till Trollet för att se hur de förändrat sin pedagogiska miljö, och få höra hur man kan jobba rent praktiskt och konkret.
–De är ju medvetna om svårigheterna man kan möta på vägen. Vi hoppas få inspirerande, kreativa mål under studiebesöket, säger Helena. Det är viktigt att föräldrarna tidigt får känna sig delaktiga i förändringsprocessen, och Birgitta Kennedy skulle kommit på ett föräldramöte redan i mars. Men hon fick förhinder och ska komma på ett i början av hösten istället.
–Att föräldrarna är delaktiga och har insyn är en förutsättning för förändring. Det är ju deras barn det handlar om. Vi kan inte ställa kravet att de ska fråga, vi måste bjuda in dem och synliggöra ”vi vill arbeta så här”, säger Gerlinde. Var det hela kommer att sluta är det ingen som vet, och det är heller inte så viktigt, säger Helena: –Bara att vi gör något åt vår situation är bra. Var och en vågar säga vad den tänker, diskussionerna berikar och utvecklingen är igång.
–Vi vill gärna komma igång med dokumentation. Och utveckla en portfoliometodik som inte blir ett fotoalbum för föräldrarna, utan verkligen beskriver varje enskilt barns utveckling och lärande, säger Gerlinde. Det första blir nog att förändra innemiljön, tror hon. Till exempel vill de gärna att allt material ska vara tillgängligt placerat, för barnens självständighets skull. Men ännu vet de inte hur det praktiskt ska gå till. –Vi har inga visioner om att Björkängen ska se ut som förskolorna i Reggio Emilia. Men jag tror vi har förutsättningar att skapa något, säger Gerlinde

ANNIKA CLAESDOTTER

Växtkraft Mål 3 är ett EU-program för kompetensutveckling, och gäller fram till 2006. Kontakta Europeiska socialfonden, ESF, som har regionkontor över hela landet. Där kan man få information och hjälp hur man ska gå tillväga för att söka pengar för verksamhetsanalys och kompetensutveckling. Regionerna har olika mycket pengar som man kan ansöka om. På ESF-rådets hemsida www.esf.se finns uppgifter om adresser, ansökningar, projektexempel och annat

Förskollärarna i Boråshar 1,5 timmar planeringstid/vecka. Det nya skolutvecklingsavtalet ger dem fem timmar. Under vintern/våren har de åtta pedagogerna träffats var 14:e dag, från klockan 17 till 19.30.

Rösta

Vad är det bästa som hänt på jobbet under 2017?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin