Ingår i temat
Drama
Läs senare

Plats på sten!

DramaDramatik i mängder, det är vardagsmat för mackapärerna i Stenby förskola. De har stenkul från morgon till kväll.

Plats på sten!
Låtsas laga mat! Sandra Nordin bjuder på aktivitetskort Foto: Per Groth

Oliver kliver ut på stenen som utgör scenen i skogsbrynet utanför Stenby förskola i Eskilstuna. Han har en röd lösnäsa och sparkar några gånger i luften. Charaden är plättlätt, tycker publiken som utgörs av 5 till 6-åringar på avdelningen Mackapären:

– Mucklan spelar fotboll!

Det är Mariams tur. Hon går bakom det stora orangeröda skynket som är fastknutet i två träd, väljer bland rekvisitan och fastnar för en grön konformad hatt. Därefter drar hon ett aktivitetskort föreställande en streckfigur som gör någonting. Iklädd hatten går hon ut på stenen, sträcker ut armarna framför sig och tittar intresserat på något hon låtsas hålla i händerna. Publiken klurar:

Stopp, skriker publiken när katten Findus (Emma Åberh) inte kan hålla tungan rätt i mun. Foto: Per Groth

– Findus kör bil? Findus tittar på paddan?

Inte riktigt rätt, men nära.

– Findus läser bok! kommer någon på och applåderna skallar.

Förskollärarna Sandra Nordin och Emma Åberg har tillverkat aktivitetskort­en till charaderna. Under året har de arbetat med barnböckerna om Pettson och Findus och de mesta de gör till vardags är också kopplat till temat. Rekvisitan – hundöron, lösnäsa, grävlingsmössa, Findus hatt med mera – skapades till ett sagoäventyr de arbetade med under våren och nu används de till dramaövningar.

Att säga att Stenby förskola arbetar mycket med drama är en underdrift. En av förskolans profiler är drama och äventyrsinspirerad pedagogik. De genomför minst ett – oftast fler – sagoäventyr per termin, jobbar med handdockor, gör filmer och arbetar med dramaövningar, oftast ute i skogen. Förskollärarna kallar pedagogiken för äventyrsinspirerad dramapedagogik. De började på Stenby samtidigt för åtta år sedan och gick då en kurs som hölls av en dramapedagog förskolan samarbetade med. Därefter läste de äventyrspedagogik på distans – en utbildning de rekommenderar till alla.

Vissa barn får aldrig ta den platsen och därför måste man ge dem den.

– Sedan har vi plockat russinen ur kakorna och gjort vår egen grej av det, säger Emma Åberg.

Hon sätter på sig Findushatten, äntrar stenen och därmed går ridån upp för det som kallas forumteater. Melvin tar på röda näsan och spelar Mucklan. Sandra Nordin läser en egenhändigt skriven berättelse högt och de båda skådespelarna agerar efter den. Den kan närmast beskrivas som en tragedi; den självupptagne Findus lägger rabarber på en imaginär boll som Mucklan inte får röra.

– Bara katter får leka med min boll, gapar Findus.

Förståeligt nog ser Mucklan bedrövad ut. Som tur är sätter publiken stopp på eländet genom att skrika just ”stopp”:

– Mucklan är ju ledsen! Hur kan vi lösa det? Låt Mucklan låna bollen! Eller ännu bättre – bolla med varandra.

Findus och Mucklan testar förslaget och den tjuriga katten inser att det är roligare att leka två.

Foto: Per Groth

– Det är ensamt och tråkigt att leka själv, konstaterar någon innan Sandra Nordin läser en ny berättelse medan tre av barnen agerar.

Det går som på räls, aktörerna går in i sina roller och publiken ropar stopp och kommer med vettiga invändningar. Men så har det inte alltid varit, övning ger färdighet.

– Första gången vi körde forumteater kom det inget stopp alls, säger Sandra Nordin.

– Och därefter stoppade de hela tiden, fyller Emma Åberg i.

– Sedan dröjde det ett bra tag innan de kom med egna lösningar, fortsätter Sandra Nordin.

De pratar lite sådär, som Bill och Bull, i symbios men utan att avbryta varandra. De säger att man ska jobba med forum­teater i korta stunder och att man måste vara lyhörd, det funkar inte om publiken är trött och okoncentrerad. Men när man väl har fått kläm på forumteater är det ett effektivt och lättarbetat redskap för att till exempel bearbeta eller motverka konflikter.

– Det går inte alltid att lösa konflikter på riktigt, där och då de sker. Ibland är det svårt för barnen när de är mitt uppe i det, det är lättare att förstå efteråt och om de ser det utifrån. Vi försöker vara medvetna, tänker ofta att det där måste vi ta upp senare och då är forumteater bra, säger Sandra Nordin.

Om forumteater:

Genom ett kort specialskrivet stycke får en aktiv publik påverka skådespelarnas sätt att agera och därmed också händelseutvecklingen. Aktörerna agerar efter uppläsarens berättelse och när publiken tycker något är fel skriker den: Stopp! Därefter tar publiken över berättelsen, diskuterar fram en lösning och ger förslag på ett annat scenario som aktörerna spelar upp.

Förutom att forumteater väcker empati ges barnet möjlighet att påverka och får bekräftelse. I förlängningen lär sig barnet att det kan påverka sitt eget liv och därmed sin omgivning och förstår att det har möjlighet att förändra.

Källa: Sandra Nordin och Emma Åberg

Som exempel nämns ett tidigare ”du är inte min kompis”-problem. På forumteatern spelade de upp ett snarlikt scenario fast det utspelade sig på hönsgården hem­ma hos Pettson.

– Då greppade barnen direkt, det ledde till en aha-upplevelse: ”Det här är ju likadant som hos oss”, säger Emma Åberg.

En av vinsterna med dramaövningar är att det är lättare att leva sig in i hur det är att vara någon annan, vilket är bra för empatin. Andra vinster är att man tränar och utvecklar alla sinnen, att man för en stund kan känna att allt är möjligt. Man gör saker som man annars inte skulle ha vågat, man får ta plats och känna sig sedd.

– Att få uttrycka sig, visa känslor – det är stort för många. Det är bra även för barn som inte har språket, det är lätt att vara med, säger Sandra Nordin.

De båda förskollärarna menar att processen är viktigast, inte uppvisningen eller avslutningen. De jobbar mycket med rekvisita men den behöver inte vara påkostad, den används mest som symbol och för att bygga upp stämning. I skogen använder de sig av naturlig rekvisita. Inför den sista dramaövningen går mackapär­erna till en stenbumling. Man ska inte låta sig luras av dess ordinära utseende – det är nämligen ”Här är jag”-stenen. Ett i taget hoppar barnen upp och hojtar ”Här är jag!”. Publiken ropar ”Vem är du?” och barnet säger sitt namn. Eller den hen känner sig som just i dag, som Superman eller Pippi. Publiken jublar och applåderar.

Förskollärarna beskriver det som en kanonövning som funkar även för de yngsta, ibland kan dramaövningarna bli för abstrakta för dem.

– Tanken med övningen är att våga stå i centrum, göra sin röst hörd, ta plats. Vissa barn får aldrig ta den platsen och därför måste man ge dem den, säger Emma Åberg.

Det är inte självklart att våga, för många är det en process att gå igenom:

– Från att första gången sätta en tå på stenen, nästa gång kliva upp och viska sitt namn, till att så småningom hoppa upp, sträcka händerna i luften och hojta – det är härligt att se den utvecklingen, säger Sandra Nordin.

Lika härligt är det nog för Lydia som står och skiner på stenen. Härligt att våga ta plats och till på köpet vara bejublad och hyllad: ”Här är jag!”

Rösta

Hur tänker ni kring giftfritt i verksamheten?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin