Läs senare

Prisas för sitt jobb med sexåringarna

Lustfyllt och meningsfullt är ledorden för Annika Andréasson och Birgit Allard, som är årets Ulla-Britta Bruun stipendiater. De vill att barnens inlärning ska ske i ett naturligt sammanhang, utifrån varje barns egna intressen.

04 Dec 2014

Foto: Anders G Warne

Grunden för Annika Andréasson och Birgit Allards arbetssätt lades i början på 90- talet. Då genomfördes ett forskningsprojekt Att skriva med sexåringar i Birgit Allards grupp på deltidsförskolan, som sexårsverksamheten hette då. Tanken var att låta barnens lek och lärande gå hand i hand och utgå från barnens egna intressen.– Den idén är fortfarande grunden för vårt bemötande mot barnen. Det var så roligt att se hur engagerade barnen blev, och hur snabbt de lärde sig, berättar Birgit Allard.

När projektet avslutades jobbade Birgit Allard vidare enligt samma grundidé. 2004 blev hon och Annika Andréasson kollegor och sedan dess har de ytterligare förfinat metoden. Då Birgit Allard gick i pension för något år sedan har Annika Andréasson fortsatt i samma spår med sin nya kollega på Grevegårdsskolan i en av Göteborgs socialt utsatta förorter. Emellanåt får de besök av Birgit Allard och de lärarstudenter hon föreläst för på Göteborgs universitet.

– Signifikant är att det är sällan alla barn gör samma sak samtidigt. I stället jobbar vi med några enstaka barn åt gången och utgår från vad de visat intresse för. Sen kommer det ofta fler och fler som blir intresserade, berättar Birgit Allard.

Grunden i förhållningssättet är att de vuxna visar barnen att deras idéer är välkomna. Det behövs också en tydlig struktur och de har en tydlig lekmiljö med rejäla lekstationer och aktivitetsskyltar. På samlingen försöker de inspirera barnen till nya lekar och projekt. Ofta läser något av barnen upp en saga de skrivit eller visar upp någon sak som de haft med sig och vill berätta om.

– Att tala i monologform är skriftspråksförberedande så de får prata på en stund om sin sak. När de berättat får de andra ställa frågor om just det, berättar Annika Andréasson.

Efter samlingen tar varje barn sin namnlapp och sätter upp vid skylten för den lekstation där de vill leka. När någon berättat om något de haft med sig eller gjort brukar de ofta få hålla kurs för de andra. De har bland annat haft kurser i parkour, att göra Lisebergsåkband, att knyta skorna, räkna till hundra och att trolla. Efteråt får barnen prata om hur det blev på kursen. Gjorde alla på samma sätt? Blev det som du tänkt dig? Vad lärde du dig?

Lekstunden inne är rejält tilltagen. Efter morgonsamlingen leker de i minst en timme, ofta längre, och bryter inte för raster. När barnen vill får de själva byta lek. Då städar de efter sig så det ska bli inbjudande för nästa barn som kommer, flyttar sin namnlapp till en annan lekstation och går vidare. Några veckor in på höstterminen brukar rutinen ha satt sig. Eftersom barnen blir hyfsat självgående kan lärarna ägna sig åt några få barn åt gången under en stor del av lekstunden. Då får de möjlighet att verkligen spinna vidare på de ämnen barnen tar upp.

– Mycket handlar om att gripa tillfället. Sedan måste vi som vuxna visa intresse och hjälpa till att få in nya utmaningar i leken för att föra den vidare och få in lärandet, säger Annika Andréasson.

En lek som levde i flera månader började med att ett av barnen ritat en glass. Annika bad barnet att klippa ut glassen så den skulle bli lättare att äta. När de mumsat på glassen en stund frågade hon om inte barnet ville klistra upp den på ett stort papper, så de kunde göra en skylt. Jo, det lät roligt. Ganska snart kom fler barn och leken växte. Efter ett par dagar hade de gjort två stora affischer med olika glassar som barnen fick ge namn och prissätta.

När glasskyltarna var klara kom de på att de ville ha glasskiosk och en av lekstationerna i lokalen gjordes om till kiosk. De gjorde strutar av papper och använde legobitar som glass. Kassaapparat och pengar fanns också. Birgit Allard ordnade glasskopor och de satte fram ett bord och stolar som uteservering. Ett barn utsågs till kypare med penna bakom örat och en bok att skriva upp beställningar i. Snart ville barnen även servera nyttigare alternativ så menyn utökades med sallader och diverse annat.

– Vi ser till att skriftspråkandet kommer in naturligt. Barnen skriver jättemycket hos oss men vi har ingen traditionell undervisning med en genomgång av en bokstav i taget utan bokstavsinlärningen sker alltid i ett sammanhang, säger Birgit Allard.

När barnen börjat tröttna på uteserveringen och leken behövde ny näring kom de på att de skulle skriva ner recepten på rätterna. Och i slutet av terminen hade de skrivit och illustrerat en kokbok tillsammans.

När metoden var ny för Annika Andréasson kändes det ovant. Eftersom det handlar om att fånga barnet i stunden går det inte göra någon noggrann planering. Hur skulle de vara säkra på att alla barn fick med sig allt de ska enligt läroplanen?

– Jag var nog ganska ifrågasättande i början men ju fler klasser jag följde, desto tydligare såg jag hur mycket barnen utvecklades under ett år, säger hon.

För att vara säkra ser de till att dokumentera noga. De noterar även datum då barnen gjorde eller visade något särskilt.

– En del barn tar ju för sig medan andra inte märks lika mycket, de är lätta att missa om man inte är observant. Med dokumentationen kan vi gå igenom och se om det är något barn vi behöver locka in på ett visst område, säger Birgit Allard.

Precis som Annika Andréasson var osäker i början upplever de även att föräldrar kan vara fundersamma inför deras metod. Men själva ser de bara fördelar och frampå våren brukar föräldrarna ha märkt hur mycket deras barn har utvecklats.

– Barn i den här åldern vill leka och det är i leken de ska lära sig saker. En undervisning som enbart bygger på lektionspass med vuxenstyrda lekar passar inte sexåringen. De behöver få lära sig söka kunskap utifrån vad de själva är nyfikna på, säger Birgit Allard.

De menar att mycket också handlar om att våga släppa ansvar till barnen.

– Det är lätt att tänka att vi ska lära barnen det mesta. Men vi måste våga gå lite åt sidan och låta dem försöka klara olika uppgifter på egen hand. Då ger man dem initiativ och gör dem delaktiga, säger Annika Andréasson.

Ulla-Britta Bruuns stipendium

Stipendiet är på 30 000 kronor. Annika Andréasson och Birgit Allard planerar att använda pengarna för att skriva en bok om sitt arbetssätt, eftersom de vill sprida det till fler som arbetar med sexåringars lärande.

Ulla-Britta Bruuns stipendium administreras av tidningen Förskolan och Lärarförbundet. Ulla-Britta Bruuns minnesfond inrättades för att hedra Ulla-Britta Bruun (1924–1985) som bland annat var landets första pedagogkonsult. Hon var också redaktör för Förskolan i början på 60-talet, och fram till sin bortgång recensionsredaktör för tidningen. Läs mer om stipendiet på sidan 2 i detta nummer.

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin