Läs senare

Proffsig, personlig men aldrig privat

Hur handskas man med krävande föräldrar som ser förskolläraren som en allt i allo? Eller föräldern som bara glider undan och aldrig kommer på några möten?
Förskolan bad tre erfarna förskollärare berätta om sin syn på föräldrakontakter.

13 Aug 2010

Det är en strålande försommardag i Stockholm och vi har samlat en expertpanel vid bordet för att prata föräldrakontakter i förskolan. Jag ska medge meddetsamma att jag hade hoppats på åtminstone några kontroversiella historier om galet krävande föräldrar och hopplösa fall. Men jag inser snabbt hur naivt det var av mig. För på andra sidan bord-et sitter tre superproffs som arbetat många år i förskolan, konfronterat hundratals föräldrar och deltagit i massor av diskussioner om hur man bemöter föräldrar på ett professionellt sätt: förskollärarna Pia Karlström (PK) från Gävle, Stina Werlid (SW) från Göteborg och Ylva Söderström (YS) från Stockholm.Foto: Svenne NordlövAlla tre arbetar i kommunala förskolor men de språkliga förutsättningarna är olika vilket kan påverka kontaktskapandet. I Ylva Söderströms förskola har alla utom 3 av barnens föräldrar svenska som modersmål. I förskolan där Pia Karlström arbetar har 30 av 70 barn föräldrar med annat modersmål, fördelat på 12 språk och i Stina Werlids förskola har 18 av 60 barn föräldrar annat modersmål än svenska, fördelat på tio olika språk.

Hur gör ni för att skapa en bra relation till föräldrarna?

YS: Första mötet med föräldrarna handlar mycket om att landa i verkligheten. Många har en bild med sig från medierna med massa tyckande och tänkande, som inte stämmer med den verksamhet vi erbjuder. Då gäller det att visa vad vi gör och att berätta att de kan vara så delaktiga som de önskar.

PK: Grunden är gruppinskolningen när föräldrarna är med hela dagarna under en och en halv vecka. Då har vi möjlighet att visa vilka vi är, vad vi gör och att bygga en bra relation. Gruppinskolning är helt suver-änt tycker jag för då är både barnen och föräldrarna trygga när de lämnar över till oss. Den dagliga kontakten är också jätteviktig.

SW: Min roll är att skapa tillit till föräldrarna. Att visa att det här är en miljö där barnen får utvecklas och får stimulans. Den kontakten ska vara positiv. Hur bra vi lyckas vet jag inte riktigt. Vi gör enkäter och ställer frågor till föräldrarna men även om de säger att det är jättebra kan man inte veta vad de känner ändå. Det skulle man kanske kunna jobba på ännu mera.

PK: Och så vill man ju bygga upp en relation där föräldrarna kan säga ifrån när de tycker att något är tokigt eller om de undrar över något.

Och hur håller man relationen på ett professionellt plan?

PK: Vi brukar prata om tre P: vi måste vara professionella, vi kan vara personliga men vi får aldrig vara privata med föräldrar. Med personlig menar jag att jag kan säga att jag har också har upplevt som förälder att det kan vara så här. Att dela med sig av sin erfarenhet på ett sätt som är personligt men inte privat. Där går en egen gräns.

SW: Vissa kanske har behov av att prata mycket och kommer in på andra saker än barnet. Då gäller det att känna själv om man tycker att man kan bjuda på det eller om man tycker att här går gränsen och nu ska vi inte bli privata här. Det går också en gräns vid att lägga in egna värderingar, som ”hur kan du lämna honom så länge fast han är så liten?”.

PK: Det är en annan värld nu än för 15–20 år sedan och dagens föräldrar värderar andra saker än vad jag själv gjorde som småbarnsförälder. Vi ska inte ifrågasätta det. I dag jobbar nästan alla heltid, till exempel och det ställs ganska hårda krav på föräldrarna.

Vad pratar ni om med föräldrarna i den dagliga kontakten?

PK: Med små barn blir det mycket frågor om praktiska saker som mat och sömn. Då måste man fundera på om det egentligen är det som föräldrarna vill veta eller om de söker någon annan form av kontakt. Det kanske är något annat bakom.

Foto: Svenne NordlövYS: Det alla föräldrar egentligen vill veta är om man tycker om och ser deras barn. Det kan man visa genom att berätta om något som barnet har sagt eller gjort när vi höll på med en viss sak. I de momenten kan man passa på att berätta om vad vi gör i förskolan.

SW: Ibland går dagarna fort och då kanske man inte har något särskilt att berätta.

YS: Man får vara tydlig med att man inte alltid kan se allt. Men man kan alltid säga vad man har gjort under dagen.

SW: Vissa föräldrar är inte så pratglada, de kan vara blyga eller ha svårt för språket. Då får jag jobba för att öppna upp för kommunikation, till exempel genom att försöka observera deras barn extra noga under en tid för att få den ingången till samtal.

När berättar ni annars om verksamheten och ert uppdrag?

YS: Det handlar om att hitta olika ingångar som vid utvecklingssamtal och föräldramöten. Vi har två fixardagar per år, då barnen inte är med, och som ger ett bra tillfälle att mötas.

SW: Det hänger mycket på mig som pedagog att bjuda in föräldrarna till avdelningen och visa vad vi gör: ”titta här passar vi inte bara barn”. Ibland kan jag känna att jag har väldiga ambitioner men att föräldrarna inte är riktigt där. De har kanske andra tankar.

YS: Om en förälder till exempel är ekonom kan man visa något som vi gör på förskolan som har med det att göra: ”titta här, det är här det börjar det som du gör på jobbet”. Eller om en förälder är duktig på något annat kan man säga ”så här tänker vi”, ”hur gör du?”.

PK: Vi skickade vår utvärd-ering till föräldrarna, samma utvärdering som ligger till grund för kvalitetsredovisningen. Då kunde de föräldrar som ville det få mer insyn i vårt arbete.

Föräldrarna tyckte att det var intressant och fick en större förståelse för allt vi gör i förskolan.

SW: Vi måste nog hitta olika infallsvinklar. Det behöver ju inte bara vara dialog. Till exempel har vi en digital bildskärm med ett bildspel som rullar i hallarna där man kan se vad vi gör och som är jätteuppskattad.

Önskar ni att föräldrarna var mer delaktiga i förskolan?

SW: Ja, gärna lite mer än i dag. Å andra sidan tror jag att de gör så mycket de kan.

YS: Våra föräldrar är väldigt delaktiga och har mycket inflytande och jag tycker att det räcker som det är. Det är positivt att föräldrarna vill vara med men det kan störa verksamheten och tar tid från oss.

PK: Jag tror att vi skulle kunna utnyttja föräldrarna mer. Vi kanske kunde få komma till deras jobb eller att de följer med när vi ska ut och åka skridskor till exempel. Jag vet inte varför vi inte gör det, om det är för att vi tycker att det är lite jobbigt.

SW: Delaktighet kan ju vara att titta in på drop-in, men kanske inte att titta förbi och äta lunch. Där går gränsen.

Pratar ni mycket om föräldrakontakter med kollegorna i arbetslaget?

SW: Det är olika i olika arbetslag men man pratar mycket med sina kollegor så klart. Ibland kan man exempelvis be någon kollega att prata med en förälder som man har svårt att få kontakt med.

PK: Det är viktigt att det inte blir någon prestige då. Att man kan säga till en kollega att du är bättre på det här.

Skitsnack och skvaller då?

PK: Det är nog väldigt olika på olika förskolor. Jag tycker att vem som helst ska kunna komma in i personalrummet, även föräldrar, utan att man behöver byta samtalsämne. Vi har pratat mycket om var och när man får säga saker som man är frustrerad över. Ute bland kollegor och i barngruppen är det helt förbjudet, tycker jag. Tar man det i enrum finns inga tabun.

SW: Man har ett behov av att få prata med de närmsta i arbetslaget för att bearbeta tankar och förhållningssätt.

YS: För att kunna släppa tankarna och få ut det. Som personal kan man inte säga vad som helst på samma sätt som föräldrar ibland kan göra. Om en förälder slänger ur sig något kan jag ta upp det med kollegorna. Det kan vidga ens vyer. Man uppfattar saker olika och det är ett lärande som man inte ska förringa. Men rent skvaller är inte utvecklande.

Gör de ökade kraven på föräldrarna som ni pratade om, att föräldrarna själva har blivit mer krävande?

PK: De vill veta mycket mer och är mer intresserade. Och papporna är mycket mer delaktiga än tidigare. De kanske ifrågasätter och undrar över saker som vi inte är riktigt vana vid att förklara.

YS: Det är roligt och intressant att möta föräldrar som kan mycket och vill veta mycket. Det är då man blir professionell och pratar metoder, utveckling och lärande.

PK: Många åker runt på studiebesök innan de väljer förskola och väljer den de tycker verkar bäst. Förr tog man den som var närmast.

Foto: Svenne NordlövSW: Det första föräldrarna brukar fråga är vad vi har för inriktning. Många söker sig till Reggio Emilia, montessori eller Ur och Skur för att de vill veta vad deras barn går i för slags ”skola”.

YS: Barnen ska också vara duktiga och prestera och utvecklas. Ibland orkar barnen inte med alla aktiviteter som föräldrar erbjuder. De vill bara gå hem. Då brukar jag hålla med barnet: ”ja, gör det, gå hem och lek. Det har varit en rolig och händelserik dag”.

PK: Det räcker inte med att gå i förskola när man är fyra år. Man ska gå på engelska, dans och hockey.

Vad får ni för synpunkter på verksamheten?

PK: Det kan vara lite vad som helst, som att de vill att vi ska åka till badhuset. Då får man förklara varför vi inte gör de. Och ibland kan man faktiskt göra saker som de vill.

SW: Mat får vi mycket synpunkter på. Och att vi ska åka på mer teater. De vill att det ska hända mer.

YS: ”Varför kan inte ni göra på det här sättet när andra förskolor gör så?” och ” kan ni inte bara spontant dra i väg dit?”, ”när jag jobbade gjorde man så”. Det kan också vara mycket synpunkter på olika gruppindelningar.

Tror ni att föräldrar håller inne med kritik och synpunkter för att de inte vill vara jobbiga?

SW: Ja, jag tror att de har en väldig respekt för oss och vill inte kritisera. Jag har också träffat föräldrar som fortsätter att komma till mig med synpunkter fast deras barn har bytt avdelning för att de inte känner tillit till den nya förskolläraren.

YS: Som förälder måste man våga stå för sina åsikter. Det är en viktig del av föräldrarollen.

PK: Det är jättebra med synpunkter för då blir det en anledning för mig att förklara vad vi gör i förskolan. Det visar ju att föräldrarna är intresserade.

När kan det låsa sig i kommunikationen och hur löser ni det?

SW: Till exempel kan det vara något barn vars föräldrar jobbar väldigt mycket och har svårt att hålla tider. Man säger till om och om igen och till slut får man kanske låta någon annan ta över.

YS: Vi är alltid två när vi ska ta upp svåra frågor med föräldrarna, till exempel om vi misstänker våld inom familjen, sexuella övergrepp då vi överväger att göra en anmälan. Eller om en förälder är hotfull eller lynnig och ifrågasätter allt som har sagts och då vill man ha en kollega med som kan intyga vad som har sagts. Det kan också vara en större konflikt eller känsligare händelse som mobbning, då några barn har varit inblandade. Att kritisera ett föräldraskap är nog bland värsta du kan göra mot en människa. Då är du inne och tassar på den innersta kärnan och då gäller det att balansera väldigt snyggt: ”Jag vill inte sätta åt dig jag vill hitta en lösning”.

YS: Vi har ett fall där vi har försökt ta upp svåra frågor med en familj som känner sig kränkt av förskolepersonalen och som nu är inne på sin tredje kontaktperson. Det är ingen prestige i det och de får byta men vi förklarar att grundproblemet kvarstår. ”Jag kommer att säga samma sak som min kollega och jag har också anmälningsplikt.” Då är det viktigt att göra tydligt att vi är ett arbetslag. ”Det är inte mina privata tyckanden utan min yrkesroll som gör att jag måste ta upp det här.”

PK: Det är också svårt när man ser ett barn som inte följer med i utvecklingen. Vi ser ju ofta det tid-igare än föräldrarna. Då tycker jag att det är en bra ingång att säga att vi pedagoger behöver hjälp av en specialpedagog för att organisera verksamheten så att det ska bli bra för barnet. Inte att det är barnet som behöver hjälp.

SW: Det är väldigt svårt när föräldrar inte vill ha kontakt för att de har tappat förtroendet för personalen och känner sig kränkta eller missförstådda. Det har hänt även om det är ovanligt. Eller om man är oense om hur man ska arbeta. Då blir det jättejobbigt. Då får man gå vidare till chefen.

PK: Man måste alltid checka av med föräldrarna att det man har sagt har uppfattats på rätt sätt. Då kan man undvika onödiga missförstånd.

YS: Det är synd att säga att det är roligt men det är en spännande utmaning att klara av de svåra bitarna. Det är ofta de samtalen som man kommer ihåg efteråt.

Vems ansvar är det att kommunikationen fungerar?

SW: Det är vårt ansvar.

PK: Ja.

YS: I alla fall är det vi som måste ta initiativet och göra vad vi kan för att det ska funka.

Väntar ni ibland för länge med att ta upp svåra saker?

PK: Ja, det tror jag absolut. För att man är rädd för de här samtalen kanske, för föräldrarnas reaktion. Det är otroligt viktigt att ta sådana här saker tidigt, hur man lägger orden och att man har en plan för hur föräldrarna kan gå vidare.

PK: Att få höra ”varför har ni inte sagt något” är jättehemskt. Det vill man inte.

SW: Man vill ju ha grunder för det man säger så att det inte bara är tyckande. Alla barn är ju olika och det blir ju farligt om vi bedömer barnen tidigt och sätter låtsasdia-gnoser.

YS: Det är viktigt att man stannar vid det som händer i förskolan. ”Vi upplever och ser det här och har försökt med olika vägar men når inte fram”. Att man blottar sitt eget tillkortakommande och frågar föräldrarna hur de ser på saken.

PK: Har man lagt grunden med en bra inskolning så blir det inte lika svårt.

SW: Jag tänker också på de här stökiga, bråkiga barnen som kanske puttas mycket och har svårt att vara med andra men som inte har en diagnos. Då är det viktigt i den dagliga kontakten att inte ta upp det jobbiga varje dag, som föräldrarna redan vet, utan att försöka ta något positivt. Det är bättre att gå undan med föräldern då och då och prata igen-om om hur man jobbar och vad man ska göra för att det ska bli bättre.

Är det så att föräldrar som uppfattas som trevliga kan få mer uppmärksamhet av personalen än de ”besvärliga”?

SW: Jo, så kan det vara.

YS: Jag tror att det är så i hela samhället.

PK: Det blir ju en utmaning att nå de som inte är så lätta.

Nämn några typiska irritationsmoment.

PK: Det här med kläder till exempel. För oss är det så självklart att vi går ut och att man ska ha kläder för det. Det måste vi vara bra på att förklara. Får barnen ändå inte med sig kläder så får ju vi se till att de har något att ta på sig.

YS: Nej, jag håller inte med om det. Att vi ska ha grejor tycker jag är curling.

PK: Barnet ska ju inte behöva lida för att vi inte har fått fram det här till föräldern.

YS: Föräldrarna i vår förskola talar svenska utan problem men de tycker ibland att det där kan någon annan ordna. Då kan man inte ställa upp på det. Det står inte i läroplanen att vi ska curla föräldrarna och hålla med kläder och det måste vara grundinställningen även om det kan finnas undantag.

PK: Det är en väldigt svår balansgång tycker jag.

YS: Ja, men det är föräldrarnas ansvar. I skolan är det ingen som fixar sådant. Jag tycker att det måste vara en tuffare linje där.

PK: Med tider för hämtning och lämn-ing är det så att man vet att vissa alltid kommer senare så då räknar man med det. Man orkar inte lägga energi på det.

YS: Det är viktigt att fundera på varför det är viktigt med tiderna. Blir barnet ledset eller far illa så måste man ta upp det och då har man en helt annan ingång i samtalet. Det argumentet förstår de flesta.

Hur har ni lärt er det ni kan om kommunikation och bemötande?

YS: Man lär sig av varandra och av egen erfarenhet.

PK: Och lyssnar på kollegor och stjäl deras repliker.

SW: Mentorskap kan vara ett bra sätt när man är ny.

PK: Sedan gäller det att man i personalgruppen jobbar med olika värderingsfrågor.

Vilka är de roligaste föräldrakontakterna?

PK: När man känner att man får kontakt och feedback och delar varandras värld lite mer.

YS: När barnen visar föräldrarna och berättar om vad vi har gjort och de blir engagerade i barnens vardag. Då blir de också engagerade i verksamheten.

SW: Och de spontana samtalen. Här och nu.

Och era föräldramöten. Är ni nöjda med dem?

SW: Det känns lite gammalt som det är nu, att det ska vara föräldramöten varje termin. Jag tror att vi har lite svårt ibland att tänka om.

YS: Vad vill man åstadkomma med mötet? Det måste ha ett syfte.

PK: Föräldrar kan ha glädje av att få möta varandra och få prata vardagsbekymmer, som ett slags forum. Vi kanske skulle hålla oss mer i bakgrunden. Jag tror att många föräldrar i dag är ganska ensamma.

SW: Man måste våga tänka om lite. Det kan vara föreläsningar eller annat. Vi har prövat att ha diskussionsforum om olika vardagsproblem. Det var jätteuppskattat.

YS: Alla arbetar ju så jag tänker på tiden som föräldrar har. Jag tycker inte att föräldramötet är så superviktigt. Det finns andra sätt att ses.

Till sist, om vi blickar några år framåt. Hur kommer det att se ut med föräldrakontakterna då?

SW: Jag tror att förskolan är på väg upp nu när legitimationskravet kommer. Att lärandet blir mer tydligt.

YS: Och med den nya läroplanen.

PK: Det blir nog mer respekt för förskol-an som institution. Att förskolan inte är till för att föräldrarna ska kunna jobba utan att den är till för barnen. En del föräldrar ser ju det, men vet de inte riktigt vad vi gör så förstår de kanske inte det.

SW: Samtidigt hoppas jag att föräldrarna förstår att de är oerhört viktiga för sina barn och att de inte undviker att vara hemma med sina barn då och då av rädsla för att de ska missa något i förskolan.

YS: Förskolan är ingen isolerad ö utan en del av samhället som påverkas av allt som händer omkring oss, till exempel med ekonomin. Samtidigt sker utveckling väldigt snabbt i dag så det som förut tog väldigt lång tid kan gå fort nu. Kommer förskolan att bli mer som förskolorna i Spanien och Frankrike? Blir den mer skollik med en barnomsorg som ligger utanför? Det är läskigt men samtidigt spännande att tänka framåt.

SW: I dag jobbar folk så olika tider och behöver omsorg på olika tider.

YS: Kanske kommer privata aktörer att ta över det när kommunerna inte har råd. Finns det pengar att tjäna kan man satsa på att erbjuda service: ”Vi tar tvätten också. Och glöm inte att ta med dig matkassen när du går”.

Foto: Svenne Nordlöv

Vid runda bordet:

 

Namn: Pia Karlström

Ålder: 51 år

År i yrket: 30

Arbetsplats: Förskola i Gävle för barn i åldern 1–5 som inte är uppdelad på avdelningar utan i grupper efter ålder och intressen.

 

Namn: Stina Werlid

Ålder: 48 år

År i yrket: 20

Arbetsplats: Förskola i Härlanda, Göteborg på en avdelning med barn i åldern 1–3 år.

 

Namn: Ylva Söderström

Ålder: 52 år

År i yrket: 29

Arbetsplats: Förskola på Södermalm i Stockholm på en avdelning med barn i åldern 1–5 år.

Alla artiklar i temat Samarbeta med föräldrar (7)

Rösta

Vad har du gett för nyhetslöfte?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin