Läs senare

Projekt eller tema? 

 Tema är ett arbete utan slut. Ett projekt är tidsbegränsat, anser pedagogerna på enheten Trollet i Kalmar som arbetat med gemensamt tema i fem år. 

19 Feb 2006

 Dt är viktigt att diskutera vad begreppen tema och projekt innebär, anser BirgittaKennedy, pedagogista på Trollet i Kalmar. För ungefär sex år sedan hade enheten en diskussion om vilket begrepp de skulle använda, berättar hon. 
  – Vi valde att ha kvar ”tema” och att formulera vad vi anser att det står för. 
  Birgitta har funderat, läst i uppslagsböcker och kommit fram till att tema handlar om att arbeta processinriktat. Att ge barn möjlighet att arbeta i processer som hänger ihop. 
  Många hon diskuterat med har, för att markera att det handlar om ett nytt sätt att arbeta, valt att byta begrepp. Men det kan finnas en fara i att ta till sig nya begrepp utan att göra dem till sina, anser hon. 
  –Det är lätt att säga att man arbetar i projekt, men inte frågar sig vad skillnaden mellan tema och projekt är. Det kan vara samma sak. Begreppen måste diskuteras. 
  – Vi ser begreppet tema som något utan slut, en röd tråd som sedan kan brytas ner i mindre projekt. Ett projekt är tidsbegränsat och har ett slut. 

För ungefär fem år sedan började enheten med gemensamt tema. Sedan dess har de på olika sätt arbetat med Kalmar och ”Hur bygger barn världen?”. 
  Först var det svårt att veta hur vi skulle närma oss staden ur barnens perspektiv och arbetet blev lite trevande, berättar Birgitta. De började med en ”uppstartsdag” och gick bland annat en guidad tur i de gamla delarna och pratade om vad som var viktigt för de vuxna. 
  –Det styrde lite fel. Diskussionerna kom att handla om hur vi skulle arbeta med tvååringar och slottet. 
  Det var svårt att frigöra sig från det gamla sättet att arbeta med staden då de vuxna tog barnen på promenader och presenterade slottet, Ölandsbron och domkyrkan, menar hon. 
  – När vi började med det gemensamma temat var vi nyfikna på vad i staden som skulle kunna fascinera barnen. Det var inte så lätt i början. 

Pedagogerna på tvåårsavdelningen gick promenader och hade svårt att hitta något. Efter ett tag upptäckte de att barnen hela tiden ville gå samma runda och springa till tre stora stenar uppe vid vattentornet. Pedagogernas dilemma släppte och arbetet växte fram. Barnen klättrade, hoppade och upptäckte mönster. 
  – När barnen fick styra promenaderna och pedagogerna lyssnade till vad de fastnade för såg de att det var stenarna som var tvååringarnas mötemed Kalmar. 
  –Det tog ett tag att se att småbarnen upptäcker förskolan och det som finns precis utanför. För ettåringarna handlar det om att träda in i förskolan. Nu upptäcker barn och pedagoger staden tillsammans. 
  Begreppet ”att följa barnen”, som används inom Reggio Emilia-filosofin, kan göra pedagoger osäkra på hur de ska förhålla sig, påpekar Birgitta. 
  – När vi startade med gemensamt tema bad vi föräldrarna att efter sommaren ta med en bild som hade anknytning till staden. Några barn hade med sig bilder från sina hemländer. Vi diskuterade hur vi skulle göra. Skulle temat hamna i Syrien? 
  Men pedagogerna ville att barnen skulle upptäcka andra sidor av Kalmar. De kunde använda barnens upplevelser utan att släppa tråden. 
  – Vi vill att pedagogerna, barnen och föräldrarna ska upptäcka staden på nya sätt för att vi tror att det är viktigt för barnen att få de upplevelserna. 

Det gemensamma temat har lyft de pedagogiska diskussionerna och skapat en plattform. –Man kan tänka olika om att ha gemensamt tema. För oss har det haft stor betydelse. Det har gjort oss till en enhet och inte elva separata avdelningar. Vi har samma grundfråga och kan inspirera varandra. 
   Men projekten är väldigt olika, påpekar Birgitta. Det är inte självklart att en utomstående skulle se att det är ett gemensamt tema. Frågeställningarna är viktiga och håller ihop de pedagogiska diskussionerna. 
   – Ibland spretar det för mycket. Förra året hade vi, eftersom Trollet skulle rivas, begreppet förändring som underrubrik. Det blev för stort. Just nu arbetar alla utlokaliserade avdelningar med ”Så här är min förskola. Hur är din?”. 

Mötet med barngruppen är komplext och många saker påverkar hur arbetet blir. Pedagogerna har skapat många verktyg för att driva projekten. Birgitta har funderat och gjort en lista över dem. 
   – Sist jag räknade fann jag 35. Det handlar bland annat om organisationen kring möten, reflektionstid, hur vi använder våra personalmöten i anslutning till projekten, vilken barngrupp du har, vad föräldrar kan bidra med, fortbildning, handledning, litteratur och vad och hur vi dokumenterar. – Som enskild pedagog eller arbetslag ser man inte alltid den mängd faktorer som påverkar om vi kan möta barnen här och nu. Som pedagogista kan jag bidra till att vi får syn på det. Det handlar om att göra sig medveten om att inget sker av en slump. 
   Och verktygen utvecklas hela tiden. Det är viktigt att de goda idéerna blir en tillgång för alla. 
   – För att få syn på det vi gjort måste vi stanna upp och göra tillbakablickar. När vi kommit på något bra gäller det att hålla kvar det. Alla får pröva. 
   – Jag tror att om man ska bli en reflekterande pedagog måste man få möjlighet att lyfta upp det vardagliga arbetet och få syn på hur komplext det är. Tyvärr befinner sig många i en verklighet där det inte är möjligt. 

På Trollet har varje avdelning en pedagog som ansvarar för att dokumentationen blir gjord. Enheten har valt att i första hand dokumentera projekten, berättar Birgitta. När höstterminen startar har avdelningarna en cirka åtta veckor lång undersökningsperiod. Dokumentationsgruppen träffas varje fredag och hjälper varandra att hitta spår efter projekt, det som barnen är intresserade av, på avdelningarna. 
   Den digitala tekniken är viktig när man återkopplar, påpekar Birgitta. Att barn får tillgång till bilder som komplement till det vi skrivit leder till helt andra samtal. –Du kanske inte får så många ord från de yngsta, men deras glädje visar att du är på rätt väg. Om barnen själva fotograferar blir det ytterligare ett tillägg. 
   Projektpärmarna är viktiga. Här finns bland annat reflektionsprotokoll, enskilda observationer och så kallade ”associationsscheman” som ger en överblick över vad barn och pedagoger uppfattat att de gjort. – Ska man arbeta med tema – längre processer – måste man, för att veta vad nästa steg ska bli, ha koll på vad som hände igår. Annars är det risk att man hamnar i en massa aktiviteter som inte utgår från det barnen brottas med. 
   – Pärmarna är också viktiga för att komma bort från att dokumentation är liktydigt med att sätta upp saker på väggarna. De gör att vi kan gå tillbaka sex år och följa processerna på de flesta avdelningarna. 
  När Birgitta sammanfattar dokumentationen och utvärderar läsårets arbete försöker hon dra slutsatser och se de strategier som fungerat. 
  – Vi försöker förvalta det vi kommer på, men skulle kunna göra mycket mer. Jag önskar att vi kunde ha ännu mer utbyte med förskolor i landet. 

Eftersom enheten de senaste två åren har varit med om stora förändringar har pedagogerna känt att de måste koppla ihop de processer de är med om och barnens situation. 
   Först byggdes Ringdansen om. I höstas revs Trollet och det nya huset är under uppbyggnad. Under tiden är avdelningarna utlokaliserade på olika ställen. Alla följer nybyggnationen. –Det skulle kunna vara jättejobbigt att riva och vara utlokaliserad. Men det är kul och har varit mer traumatiskt för oss vuxna än för barnen. Vi hade en ritualkväll då vi tog avsked. 
   Erfarenheterna från Ringdansens ombyggnad var att barnen var mycket engagerade. Samma sak blev det för Trollets barn. I våras var de med och tömde förskolan. De äldre barnen pratade om vad de mindes och gick runt i huset. När höstterminen startade visste alla att förskolan skulle rivas, berättar Birgitta. 

Tvåårsavdelningen Solstrålen, som just nu är inhyst i Ringdansens ateljé, besöker byggplatsen en gång i veckan. Barnen följer rivoch byggprocessen med mycket stort intresse. Det är kul att få vara med om ett tema som verkligen är barnens, tycker förskollärare Anna Gustavsson. 
   –Det märks hur intresserade de är. Även de somganska nyss fyllt två år. 
   Processen ger mycket att prata om. Barnen vill gärna gå till byggarbetsplatsen ofta och många föräldrar har fått ta en sväng förbi på väg hem. Barnen har också fått en relation till maskinerna och byggarbetarna. De funderar mycket på dem och vad de äter, berättar Anna. En gång tyckte någon att de såg ledsna ut och behövde gå hem och vila. 
  I deras egen bok ”Vem ska laga Trollet?” kan läsaren i text och bild följa barnens upplevelser och funderingar. 
  – När vi är där är det totalt fokus på barnens tankar. En antecknar och en fotograferar. Vi vill verkligen att det ska bli barnens bok. När vi kommer tillbaka försöker vi gå igenom bilderna direkt. 
  Boken är viktig och barnen sitter ofta och läser för varandra och föräldrarna. Avdelningen är nu inne på andra delen som handlar om att bygga nytt. 
  Temat är med hela dagen. På avdelningen finns till exempel en arbetsplats med material somanvänds på byggarbetsplatsen. På en bräda har bågar av ståltråd spänts och barnen bygger, med hjälp av ett fotografi, sin egen modell av Trollet i lera. De har börjat med golvet. Gubbar är jätteviktigt, berättar Anna. 
  –Det handlar om vad man som pedagog ger för förutsättningar. Ger vi dem möjlighet att förstå vad de varit med om? säger Birgitta. 
  –Det är hela tiden en balans mellan hur aktiv man ska vara som pedagog och hur mycket man ska vänta på att de ska komma på själva, säger Anna. 

Karin Björkman 

Birgitta Kennedys pedagogistaroll innebär att hon ansvarar, leder, planerar och utvecklar det pedagogiska arbetet på enheten Trollets elva avdelningar.

Pedagogistautbildningen som ges vid Reggio Emilia Institutet är en ledarutbildning för pedagoger. Syftet är att utveckla en organisation som bygger på reflektion och dokumentation.

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin