Ingår i temat
Vila på vetenskapen
Läs senare

Ränderna går aldrig ur

Den vetenskapliga grunden är Polkagrisens ryggrad. Samtidigt är den något att luta sig emot och det som gör arbetet mer spännande.

11 Okt 2015

Foto: Tomas Magnusson
 
Ett stenkast från Gränna hamn och Vätterns vilda vatten ligger några rödmålade trälängor. En liten röd- och vitrandig gris ler från en skylt precis innanför grinden, Polkagrisens förskola står det ovanför. På förskolegården finns många gräsplättar, en liten kulle, sandlådor och lekstationer – bland annat en lokalbuss i trä och en liten mack som erbjuder både bensin och biogas.
Inne i byggnaden blandas dofterna av nybakat bröd, kycklingbuljong och färskt trä. I köket ligger limporna på rad och i grytan bubblar kycklingsoppa; förskolans kock lagar all mat från grunden varje dag. Trädoften, i sin tur, kommer från nya brädor i tak och väggar. För tillfället är förskolan lika hantverkartät som den är personaltät och i många rum råder renoveringskaos på grund av ombyggnationen.

Men vad gör det när själva verksamheten vilar tryggt på vetenskaplig grund?

Polkagrisen är en av två förskolor i kommunen som deltagit i professor Tomas Kroksmarks projekt Modellskola, att arbeta syste­matiskt och medvetet med att grunda verksamheten i egen vetenskaplig kompetens och i egen didaktisk forskning. Projektet startade för fem år sedan och innebär att nästan all pedagogisk personal har studerat på Högskolan i Jönköping och skrivit C-uppsatser, undantaget fyra som skriver D-uppsats. Tre av dem finns på Polkagrisens förskola.

Birgitta von Arx är klar med sin magisteruppsats, en aktionsforskningsstudie om att utveckla och utmana de yngsta barnens språkmiljö. Det är precis det hon håller på med nu när hon leder en musiksamling med en grupp 1–2,5-åringar. Ramsor som Fem små apor hoppade i sängen – med tillhörande rörelser – avlöses av sånger där barnen sjunger, med kropp eller mun och ackompanjerar på maracas och ukulele.

– Nu kanske du tänker att det inte är något speciellt med musiksamling, att det gör väl alla, säger förskolechefen Eva Nordh, som har basat för enheten ungefär ett år.

– Och det är förstås sant. Men genom ett forskningsbaserat arbetssätt kan man dessutom svara på varför man gör det, fortsätter hon.

Birgitta von Arx lutar sig alltså mot forskning som visar att musik och musicerande är bra för språkutvecklingen och att sånger och ramsor är en bra ingång när man ska lära sig ett språk.

– Genom aktionsforskningsstudien – som hela arbetslaget var involverad i – kom vi fram till en rad olika åtgärder för att stimulera de yngsta barnens språkutveckling, till exempel tänka på att samtala med hela meningar, initiera till dialog, ha många böcker, låta böckerna ligga framme för att de små barnen själva ska få läsa på sitt sätt, säger hon.

Det forskningsbaserade arbetssättet – den vetenskapliga grunden – är ryggraden i allt det man gör i förskolan och blir samtid­igt något att luta sig emot.

– Man kan inte säga att så är det. Man måste titta – är det verkligen så? De som har varit med länge – det märks på dem att de automatiskt kopplar till forskning, säger Eva Nordh.

Jönköpings kommun deltar i Skolverkets matematiklyft och där ingår alla förskolor med all personal. För en del skolor och förskolor kanske det upplevs som ytterligare en sak som ska hinnas med, tror Eva Nordh.

– Vi har stor nytta av att vi redan jobbar forskningsbaserat. Reaktionerna härifrån har bara varit positiva, att man får forskningen serverad eftersom Skolverket ligger bakom.

Arbetssättet gäller för övrigt hela verksamheten. Rummet där Birgitta von Arx och barnen musicerar har numera – efter renoveringen – en mjuk heltäckningsmatta, för ljudmiljöns skull.

– Men vi antog inte bara att det var bra, innan vi bestämde oss för att lägga dit den. Vi undersökte först vad forskningen säger just om mjukmattor och ljudmiljö, säger Eva Nordh.Foto: Tomas Magnusson
I en annan del av huset, på avdelning Solen, samlas några barn runt Kicki Göransson. Hon ber dem komma ännu närmare, flyttar om dem så att hon ska kunna ha ögonkontakt med alla. Spänd förväntan råder i luften när hon tänder ett par låtsasvärmeljus och tar fram en hemlig sagolåda. Ur lådan drar hon en blå duk.

– Det här är en sjö, ser ni det? säger hon och håller upp duken

Det ser barnen.

Kicki Göransson breder ut tygstycket på golvet framför sig:

– Vem kan tänkas bo i en sjö?

Vilda spekulationer följer innan en stor mjukiskrokodil presenteras och han får strax sällskap av en hårig spindel. Sedan följer en rafflande berättelse om hur den listiga men egotrippade spindeln lurar krokodilen till att gå och tvätta sig hela tiden så att åttafot­ingen ska få all mat för sig själv. Men sedan blir det ombytta roller. Krokodilen välkomnar i och för sig spindeln till middagsbordet på sjöns botten, problemet är att spindeln är alldeles för lätt och inte kan sjunka.

Kicki Göransson använder sig av rekvisita och gester:

– Nu ligger land här uppe, säger hon och håller handen ovanför barnens huvuden.

– Ser ni det? Nu är det blå botten på sjön. Och här uppe på land står spindeln, han har jackan på sig och har fyllt fickorna med småsten. Vad tror ni händer nu?

Kicki Göranssons magisteruppsats – hon blir klar i vår – handlar just om berätt­ande i förskolan. När hon berättar kan hon se och följa barnen, hur de interagerar. Hon kan ändra berättelsen, förtydliga genom rörelser och anpassa språket efter barnens förmåga. Barnen i sin tur lär sig föreställa, fantisera, att göra om ord till bilder. Forskningen visar att när vi kan föreställa oss, sätta oss in i olika situationer – då kan vi förstå. Den visar också att berättande stödjer minnet.

Sara Winnerhed sitter med under sagoberättandet. För den oinvigde ser hon ut att ha en passiv roll men det hon egentligen gör är att skugga. Hon är en så kallad kritisk vän till Kicki Göransson och håller koll på om alla barn får vara delaktiga, om alla får respons. Efter samlingen kommer hon att berätta för sin kollega att denna tittade mer åt höger, att hon ska tänka på att titta på de som sitter till vänster om henne också:

– Sedan hörde du inte X. Vi tror ju att hon inte pratar – men det gör hon. Hon försökte flera gånger men ingen lyssnade.Foto: Tomas Magnusson
På Polkagrisens förskola använder man sig flitigt av skuggmetoden.

– Den är jättebra, vi kan hjälpa varandra att utvecklas, titta på olika situationer som vi känner att vi vill förändra eller förbättra, säger Kicki Göransson efteråt.

Dagens berättelse om krokodilen och spindeln är en afrikansk folksaga som handlar om att vara mot andra som man själv vill bli bemött, att man inte kan äta upp all mat själv. Att Kicki Göransson valde just den i dag beror till stor del på att barnen ska lära sig bli en grupp, att de ska knyta an till varandra. Det är genom berättelsen som de lär sig om sig själva, de kan identifiera sig med krokodilen och hur det känns att inte få smaka.

Sara Winnerhed snappar upp budskapet i sagan och när det är dags för fruktstund pratar de också om att dela med sig.

Hennes egen magisteruppsats handlar om att samtala om böcker med barn, om kommunikation och interaktion.

– Det är viktigt med boksamtal, viktigt att prata om det man läst för att kunna lära sig förstå. Sedan måste man ställa äkta frågor, frågor som uppmuntrar till kommunikation. Frågor om vad som händer och hur det känns – inte bara: Vilken färg är det på byxorna?

Sara Winnerhed berättar att forskningen visar att förskollärare har uppfattningen att de läser väldigt mycket för barnen – samtidigt som studier pekar på raka motsatsen.

– Man läser jättesällan! Det är ett bra exempel på hur lätt det är att ha förutfattade meningar, att tro att man gör på ett visst sätt, säger hon. Därför måste man titta på hur det verkligen ser ut.

En metod de använder sig av är att filma.

– Att filma är fantastiskt! Det är så mycket man missar annars när man bara observerar, säger Kicki Göransson och ger ett exempel på hur de filmade några barn i leken med syftet att kunna hjälpa de barn som de upplevde inte var så lekskickliga.

– Bland andra var det ett barn som vi upplevde som lite stökigt, som inte fick ro i leken utan mest for runt. Men när vi tittade på filmen såg vi att just det barnet var väldigt lekskickligt, det var han som såg till att alla fick vara med. Han sprang runt bjöd in de andra så det klart att han inte hade tid att ha någon av huvudrollerna, säger Sara Winnerhed.

Alla de tre förskollärarna upplever att det finns ett före och ett efter utbildningen. Att de är mer medvetna, att de hela tiden observerar, omvärderar – och att de arbetar enligt variationsteorin. Om inte ett sätt funkar får man pröva ett annat.

– Vi lär bäst i samspel med andra, det gäller barnen men även oss vuxna. Kollegialt lärande lägger också grunden till ett gemensamt arbetssätt och en gemensam barnsyn, säger Birgitta von Arx.

Sara Winnerhed håller med:

– När jag började utbildningen tänkte jag att det gällde att läsa en trave böcker, men det är i samspel med mina kollegor som jag lär mig bäst. Jag kan läsa hyllmetrar men interagerar jag inte med andra fungerar det inte.

– Man ser lite längre, lägger märke till saker, diskuterar med sina kollegor, säger Kicki Göransson som tycker att de har fått en annan barnsyn nu, att de har höga förväntningar på barnen i bemärkelsen att de tänker att barnen klarar mycket. De utmanar barnen – och därmed verksamheten och sig själva.

Kicki Göransson sammanfattar:

– Jobbet har blivit mycket mer spännande.

Alla artiklar i temat Vila på vetenskapen (6)

Rösta

Funderar du på att byta jobb?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin