Läs senare

Så går en utredning till

Bo Nilsson är barnpsykolog med lång erfarenhet från barnhälsovården i Umeå. Här ger han exempel på hur en utredning kan gå till, när de vuxna runt ett barn misstänker att barnet är i behov av extra stöd.

05 Okt 2010

 Hur kommer det sig att du börjar utreda ett barn överhuvudtaget?
– Ofta är det just förskollärare som uppmärksammar att ett barn på något sätt skiljer ut sig. Det kan handla om att barnet har svårt i sin sociala interaktion med andra barn eller att barnet på något sätt har utmärkande problem med övergångar från en aktivitet till en annan. Förskollärarna pratar då med föräldrarna. Men reaktionen från dem är ju väldigt olika. Vissa känner inte alls igen förskollärarnas beskrivning, andra tar med sig funderingarna till bvc-sköterskan. Ofta är det därifrån de remisser jag får kommer. I vissa fall kommer de även från logopeder, eftersom språkliga svårigheter är utmärkande för barn med autism- och aspergerproblematik. Logopederna är vana att se när de språkliga problemen inte bara är tillfälliga, utan beror på något mer.

När du har fått en remiss, vad gör du då?
– Det första jag gör i min utredning är att jag träffar föräldrarna ensamma, utan barnet. Då får de berätta om resan med barnet, fram till den tidpunkt då de sitter i mitt rum. Jag gör klart för föräldrarna att jag är deras uppdragsgivare och att jag inte kommer att göra något de inte vill, det brukar lugna de flesta. Därefter försöker vi tillsammans formulera en frågeställning, vad är det vi vill ha reda på?

Sedan då, när kommer barnet in i bilden?
– Efter mötet med föräldrarna brukar jag träffa barnet i hemmet, på barnets villkor. Det är bara en första kontakt. Sedan gör jag en grundutredning då jag tittar på barnets utvecklingsnivå, rent generellt. Det kan handla om att till exempel undersöka hur barnet tar olika instruktioner, hur barnet reagerar på svårigheter och var barnets språkliga nivå ligger.
 

Träffar du barnet i förskolan också?
– Ja, det är nästa steg. Jag besöker barnet i förskolan, studerar hur han eller hon beter sig i samspelet med andra barn och jag pratar mycket med personalen. Därefter träffar jag föräldrarna igen och vid det laget har jag ofta en uppfattning om var svårigheten kan ligga. Ibland är svårigheterna så stora att jag i samtal med föräldrarna kommer fram till att låta det hela gå vidare till en neuropsykiatrisk utredning. Då hamnar man i barnpsykiatrin och ett team med läkare, psykolog, förskollärare med mera tar över. I andra, mer tveksamma fall, gör jag bedömningen att följa upp det hela om ett halvår, då det kanske har hänt nya saker. Ibland får man vänta ett halvår till, barns utveckling är ju så individuell och det kan hända mycket på bara några månader.

Om du konstaterar att det finns en svårighet som inte är en direkt diagnos, men ändå något som gör att barnet behöver extra stöd: finns det då någon hjälp att få?
– Min upplevelse härifrån Umeå är att det inte behövs en diagnos för extra stöd. Det kan visserligen underlätta, men är inte nödvändigt. I vissa fall är det för tidigt att säga om barnets problematik är övergående eller permanent och därför ställs ingen diagnos. I andra fall är föräldrarna inte beredda, eller också vill de inte ha en diagnos överhuvudtaget. Ofta lyckas man skapa en bra situation för barnet ändå. Jag samarbetar ofta med specialpedagoger som stöttar förskollärarna och hjälper dem att hitta sätt att hantera de barn som befinner sig i gråzonen. Men om det krävs en diagnos eller inte för att få extrastöd, kan säkert se olika ut i olika delar av Sverige. Åtminstone är det ju vad massmedia rapporterar.

Alla artiklar i temat Diagnoser på gott och ont (8)

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin