Läs senare

Samtal som utmanar

KrönikaErik Stenkula, förskollärare, bävade länge för utvecklingssamtalen med föräldrarna. Nu ser han snarare fram emot dem.

av Erik Stenkula
15 Mar 2017
15 Mar 2017

Föräldrar är nog det som tar längst tid att lära sig i det här yrket.

En stor oro gnagde i mig under en av de första praktikperioder jag var ute på, då jag ännu bara var ett embryo till den förskollärare jag är i dag. Jag skulle skriva en barnobservation och behövde föräldrarnas medgivande. Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. Visserligen var Stens småländska mamma lättpratad. Men hur intressant var hennes son egentligen? Sten satt ju bara och dräglade över pussel hela dagarna tyckte jag.

Nej, jag måste ju ta en unge som har myror i baken, någon som inte riktigt låter sig rutas in. Då blev valet enkelt. Men Majas pappa var precis som sin dotter mellan tamburens golv och tak. Hur skulle jag möta upp honom för att få det medgivande jag behövde?

Jag bestämde mig för att börja med hans dotter. Vinnlade mig att anteckna exakt vad som hände, säg under fem minuter. Jag missade inte ens den fjärt hon obekymrat klämde ur sig, någonstans efter två och en halv minut.

När pappa sedan kom för att hämta Maja på eftermiddagen berättade jag för honom lite grann om vad jag gjort och visade upp vad jag skrivit. Jag var nervös och beredd att stryka allt om det var något som inte gick hem alls. Han satte sig för att läsa och gav någonstans mitt i texten upp ett gapskratt:

– Det här är ju Maja på pricken!

Först efteråt förstod jag. Det måste varit fisen som bröt isen.

Andra sammanhang kräver andra ramar. En kuratorspappa hade lite svårt med att skilja på hur han skulle vara på sitt jobb och i vår hall:

– Måndagar är inga bra bytesdagar för de skilsmässobarn ni har här. Det måste ni ändra på.

Jag tyckte han klev på min profession. Under vårt utvecklingssamtal försökte jag återknyta till vad han sagt:

– Du tror inte det egentligen handlade om att du var nervös för hur det skulle gå, när du inskolade din son?

Han tittade på sin fru.

– Jo.

Jag är helt övertygad om att mötena med dessa män efteråt flöt på, just för att det som hände hade hänt. Och det är det som jag tycker är så stimulerande med de utvecklingssamtal jag har i dag. Det kan kännas lite som att stå inför de dryga två milen på Göteborgsvarvet när jag efter jul vet att jag har tio utvecklingssamtal att planera. Men när jag är ute på banan och kommit en bit. Äsch, den där Älvsborgsbron var väl ingenting?

Det är nästan så jag ser fram emot när Allan och hans föräldrar gör entré.

Allan som på sin nuvarande avdelning smittar ett helt frukostbord med sin munterhet. När han kör glassreklamsången han lärt sig på tv. Pojken sätter sådan prägel att när jag träffar på hans förskollärare Sandra ute i korridoren och frågar hur läget är, då kupar hon sina handflator mot varandra ovanpå huvudet och ler stort:

– Jo, det är pärontopp!

Polls

Hur jobbar ni med musik?

Loading ... Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin