Läs senare

Sången skapar stolthet

Barnen i Hjällbo både syns och hörs. Folk brukar säga att de sjunger överallt, säger Teresa Hedborg. Hennes musikstunder har gett hela stadsdelen en känsla av gemenskap och stolthet som spridit sig till andra delar av Göteborg.

20 Nov 2006

Teresa Hedborg släcker taklampan och kastar en extra blick runt Upplevelserummet. Jo, det ser ut precis som hon vill att det ska: stämningsfullt, fantasieggande, spännande och stimulerande för kreativitet och nyfikenhet. Den färgskiftande fiberoptiklampan snurrar, discokulan sprider ljusglitter, projektorn skapar grönblå, föränderliga bubblor på ena väggen. Ljusslinga och en rosa kub lyser upp de mörkaste hörnen.
– Barn behöver uppleva med alla sinnen. Utan upplevelser blir det ingen fantasi och utan fantasi stannar utvecklingen. Det är vuxnas ansvar att skapa möjligheter för barnen att uppleva, att fånga dem så de tycker det är roligt och stimulerande att lära, säger Teresa och sätter på sig mössan hon alltid bär under musikstunden: en turkisk sammetskalott med speglar och guldtråd.
Nu är hon färdig att släppa in barnen och förskolepersonalen som väntar utanför. Teresa Hedborg är förskollärare och arbetar som musikpedagog i Göteborgsstadsdelen Hjällbo, där det bor människor från hela världen och talas omkring 80 språk.
Till hennes rum på biblioteket kommer alla förskolegrupper i Hjällbo för att sjunga, dansa, spela och leka.
–Min idé är att använda musiken som ett stöd i språkutvecklingen för alla barn. Barnen lär sig många sånger och får nya användbara ord, begrepp och prepositioner på köpet. Dessutom benämningar som han, hon, vi, ni. Det är lättare att sjunga än att prata, säger hon.
Metodiken bygger bland annat på forskning som visar att människan kommunicerar genom många språk, till exempel ljud, rytm, rörelse, bild, beröring. Alla språken hänger ihop, korsbefruktar och berikar varandra. Eftersom musiken är känslornas och de starka upplevelsernas språk stimulerar och påverkar musiken talspråket.
–Genom musiken har barnet möjlighet att uttrycka sig, att sätta ord på sina känslor och upplevelser. Musik är bästa sättet att lära sig ett andraspråk. Framför allt är det kul och har man kul så lär man sig.

Fyra- och femåringarna från avdelningarna Gräshoppan och Flitiga Lisa är nästan andäktigt tysta när de kommer in i dunklet och färgerna. Från cd:n hörs stillsam musik på låg volym. Barn och vuxna sätter sig i ring med korslagda ben. De vet vad som väntar; musikstunden börjar på samma sätt varje gång med att de får ”landa” från världen utanför. Få andas ut och känna var de har sin kropp.
Rutinerna är viktiga för att barnen ska känna sig trygga, menar Teresa.
– Ska vi göra som vi brukar göra? Ja? Sträck upp armarna… och gäspa… dra in luft genom näsan och andas ut. Känn på öronen, ögonen, nacken, halsen… och lilla magen. Har ni tänkt på att ibland känns det i magen när man är rädd, ledsen, arg eller glad? Och när man är hungrig. Har ni ätit frukost? Sedan ber hon barnen klappa på axlar, armbågar, lårmuskler, rygg och skaka lite på rumpan. Nästan alla kroppsdelar benämns. Till slut ska barnen blunda
– för med slutna ögon hör man mycket bättre.
–Nu kommer solen! säger Teresa, tänder taklampan och stänger av musiken. Vad ska vi göra nu?
– Hälsa på Chico!
Chico är en liten apa, Teresas ständiga följeslagare på musikstunderna. Barnen öppnar sig bättre och pratar mer med en handdocka än med vuxna, säger hon. Chico är mycket viktigare än hon själv.
Chico vinkar från Teresas arm, men gömmer ansiktet. Teresa påminner honom att han måste titta på barnen; ögonkontakt är viktigt i kontakten mellan människor. Sedan går han runt och hälsar på alla. Pussar på kinden, får pussar tillbaka, gör ”give me five” med dem som inte riktigt törs komma så nära. Teresa tar alla tillfällen i akt att bekräfta och uppmuntra.
Chico kryper ner bakom sitt paraply igen. Där är hans privata frizon och det respekterar barnen. Istället kommer den stora djembetrumman fram
– det absolut viktigaste instrumentet för förskolebarn, enligt Teresa.
– Trumman ger rytm, precis som hjärtats slag och den rörelse barnen känner ända sedan de låg i sina mammors magar. Trumman är språkrör för barnens naturliga musik.

Med trumrytm och rörelser ramsar alla unisont: Simmeli saka, kuckeli ku, krakeli kråka, mummeli mu… alla i rummet hälsar nu! Flera gånger, fortare och fortare. Barnen väljer att de vill prutta och skratta, tills ramsan slutar med ”alla i rummet sjunger nu”. Då plockar Teresa fram gitarren och drar igång Mama lola, en kubansk salsa. Den är Teresas egen favorit och barnen kan sjunga den hur många gånger som helst:… kille ville vipp bom bom, hej, hela dagen, hela natten, hela veckan lång.
Eller ”todo el dia, toda la noche, toda la semana” som Teresa sjunger ibland, särskilt när det finns spanskspråkiga barn i gruppen. Språk är intimt förknippat med identitet och förskolan i Hjällbo vill stödja barnen i utvecklingen av både modersmål och andraspråk; det är viktigt för deras självkänsla.
Teresa kommer själv från Chile och har märkt hur glada barnen blir när de hör att hon kan prata spanska.
Det blir mest svenska sånger under musikstunden. Barnen sjunger gärna ur den traditionella svenska sångskatten. Men Teresa plockar in nästan lika många sånger från jordens alla hörn, ”jag letar nya sånger som andra letar snäckor på stranden”, säger hon. Olika sorters musik på olika språk, allt från samba, hip hop och reggae till jojk. Hon översätter inte texterna, men förklarar innehållet och berättar vilket land sången kom- mer från. Det kan leda till bra samtal.
– Barnen är också stolta över att lära sig några fraser på andra språk, som Fatou ye si dja dja la niuo (Sjung ditt vackra namn, Fatou).
Nästan all förskolepersonal har fått utbildning i teckenspråk
– så det används också under musikstunden.
–Det är ju ytterligare ett språk. Att kunna teckenspråk är också bra för barnens empatiska utveckling. Man lär sig mycket genom musik och dans… det tränar också motorik och social kommunikation och barnen lär sig vänta på sin tur, dela med sig och ha tålamod.

Att få sitta ovanpå trumman, spela en rytm ochsäga sitt namn är jättespännande för barnen, berättar Teresa. Särskilt när de får säga något om sig själv eller vad de gillar: ”Hej jag heter Mammud och jag älskar tårta. Vad heter du?” Trumman rullar runt ringen; alla får möjlighet att trumma och presentera sig, men alla vill inte.
–Det går inte att tvinga barn att sjunga, dansa eller spela. Deras känsla för att göra det kommer när den kommer. En del barn sitter tysta under bordet i flera månader innan de är med. Det måste man respektera. Enda regeln är att man inte får störa de andra.
Sedan blir det sång. Den ena efter den andra. Barnen väljer sina favoriter och Teresa drar igång sina. En del illustreras med ett föremål; till exempel plockar hon fram ett hoande spöke när det blir Spöktango. Ibland blåser hon ut såpbubblor i rummet som barnen får fånga.
Musiken kommer antingen från en cdskiva som alla sjunger med, eller också kompar Teresa på gitarr.
Hon har lärt sig spela själv och kan inte läsa noter särskilt bra
– men det behövs inte heller. Hon har alltid hållit på med musik ändå, alltid vetat att det är hennes bästa uttryckssätt.
–Man behöver inte vara musiklärare för att arbeta med musik. Alla har musiken inom sig. Man måste bara ut med den. Det gäller att våga och att tro på det man gör. Jag skulle vilja säga att många vill, alla kan, men få gör det.
Musikhandledarna och musikpedagogerna i Angereds kulturskolor har gett Teresa mycket inspiration, förklarar hon. Musikhandledarna har sammanställt cd-skivan och alla förskolor har fått samma skiva med tolv sånger. Med texthäfte och ackordtabell till, så barn och personal kan sjunga även mellan musikstunderna. 450 barn kan alltså samma sånger. Det finns en stor kraft i det som bara blir större:
–Det sägs att barnen i Hjällbo sjunger överallt och att de kan otroligt många sånger. Det har påverkat hela ”byn”, skapat gemenskap och glädje. Förskolebarnen är med och sjunger och dansar på olika kulturevenemang i både Angered och övriga Göteborg. Det växer deras självförtroende av och föräldrarna blir stolta. Jag är övertygad om att många barn kommer att ha musiken inom sig hela livet, säger Teresa.
–Dessutom blir det synligt att förskolan existerar, att det är där man börjar stimulera lärandet på ett kreativt och roligt sätt. Förskolan ska inte isolera sig, det är viktigt att få igång ett samarbete med bibliotek, kulturskola och kulturförvaltning. Det vi gjort tillsammans här i Hjällbo skulle jag inte kunnat göra ensam.

På musikstunden har det blivit dags att dansa. Barn och vuxna från Gräshoppan och Flitiga Lisa ska dansa Stafettdansen tillsammans med alla andra förskolor på torget snart. Dansen har ganska många komplicerade turer som behöver tränas på. Teresa står framför och leder; för att inspirera andra att släppa blygheten, våga leka och fantisera måste man själv visa att det inte är farligt, menar hon.
Händerna svänger som hajgap ovanför huvudet, fyra slag åt höger och fyra åt vänster. Hoppoch rumpskak och axelskak, ner på huk och måla åttor i luften. Och två snabba slutsnurrar innan slutgesten.
–Hela kroppen är ett språk som man använder för att kommunicera och visa känslor. Genom att leka med musiken kan barnen hitta det sätt att uttrycka sig som passar deras personlighet bäst. En del barn sjunger inte, men de dansar gärna, säger hon.
50 minuter kan gå fort. Innan barnen lämnar upplevelserummet får de varva ner igen. Taklampan släcks, alla lägger sig på golvet och från cd:n spelas en vaggvisa: Nu ska hela djungeln sova. Krokodilerna i floden de ska också sova… Teresa går omkring i rummet och berör barnens ansikten och händer med neonfärgade chiffongschalar. Kastar dem i luften så de singlar ner tills alla fått varsin.
En liten stund ligger alla kvar, tills det är dags att släppa schalarna fria som fjärilar i rummet och lämna biblioteket ”glada och med nya krafter”, som Teresa säger.
Självplockar hon undan och gör i ordning i Upplevelserummet. Det ska vara fint när nästa grupp kommer.

Fotnot: Forskningen om barns musikaliska utveckling, satt i relation till språkutveckling och andraspråksinlärning, är sammanställd av Ulf Jederlund, musikhandledare och musikterapeut.

fakta/ Språk genom musik i mångfald

• Teresa Hedborgs musikstunder började som ett projekt för fem år sedan (då under namnet Språk genom musik) tack vare Ulrica Boije, utvecklingsledare i Lärjedalen.
– Utan någon som tror på det man gör är det svårt att lyckas. Jag har alltid haft stöd av Ulrica och hon har kämpat för att musiken ska få leva i alla förskolor, säger Teresa Hedborg. • Sedan två år tillbaka tillhör Språk genom musik i mångfald förskolans verksamhet, i samarbete med Angereds kulturskola, musikhandledare och Kulf, Kultur i förskolan. • Samtliga Hjällbos tolv förskolor deltar var tredje vecka i musikstunderna enligt ett uppgjort schema, med all personal och ungefär 15 barn åt gången. • Alla förskolor har riktiga djembetrummor och många har också gjort i ordning egna Upplevelserum. • Teresa Hedborg handleder personalen i att arbeta med musik som språkutveckling, håller föreläsningar och kurser. • Hon har läst ”Barn och musik” och ”Introduktion till musikterapi” vid Göteborgs universitet. • Förskolebarn från Hjällbo har musik- och sångstunder tillsammans med förskolebarn från fyra avdelningar i stadsdelen Majorna var tredje vecka. De har sjungit tillsammans på Attraktiv Skola i Göteborg och har också haft föräldrakonserter tillsammans, en gång i Hjällbo och en gång i Majorna.
– Det heter ju Språk genom musik i mångfald. Sången blir ett naturligt sätt för hjällbobarnen att träffa barn med svenska föräldrar, säger Teresa Hedborg.

Annika Claesdotter

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin