Läs senare

Situationen styr status i gruppen

”Alla får vara med”, säger förskollärarna. Barnen håller med – utåt. Internt sätter de egna regler för deltagande, distansering och uteslutning, visar en avhandling om det sociala spelet i förskolan.

11 Nov 2014

Redan i förskolan lär sig barn att leva i grupp – hur de ska bete sig när de umgås men också vad som gäller när de vill dra sig undan, ensamma eller i en mindre grupp. De skaffar sig tidigt kunskap om konkurrens, social ojämlikhet och villkorat socialt värde. Lärdomarna är mycket värdefulla när barnen börjar i skolan och slutligen blir vuxna samhällsmedborgare, för alla som tillbringar tid tillsammans måste behärska de koder som gör tillvaron begriplig och greppbar, fungerande och förutsägbar. Det menar Lovisa Skånfors, lektor vid pedagogiska institutionen vid Karlstads universitet, som skrivit avhandlingen Barns sociala vardagsliv i förskolan.För att ta reda på vilka sociala kunskaper barn i åldern tre till fem år har besökte hon under ett år en avdelning på en helt vanlig förskola i en medelstor kommun. Där var en kollektivistisk norm grund för det sociala samspelet, förskollärarna gjorde tydligt för barnen att ”alla får vara med”.

– Vuxna och läroplanen sätter ramar för verksamheten. Fokus är på lärande, lek och samspel. Oftast godtog barnen den kollektiva tanken och lekte tillsammans. Men ibland gjorde de motstånd och tillämpade egna regler. I barnens fria lek är normen om att alla får vara med mycket mer flexibel. Det beror på om du får vara med, det avgörs av vad du har i bagaget, säger Lovisa Skånfors.

När barnen själva får bestämma vad de ska göra väljer de ibland att vara för sig själva. Om ett barn vill vara ensamt är det oftast inget problem, de hittar en soffa att gömma sig bakom eller en garderob att stänga in sig i. Men när några drar sig undan för att leka tillsammans kan det innebära att andra som vill delta utesluts – trots normen om att alla får vara med.

Lovisa Skånfors kom under sina observationer på förskolan fram till att tillgång till tre sociala resurser har stor betydelse för vilka barn som bildar och bjuds in i en sådan självvald grupp.

För det första rätt ålder. Det innebär oftast hög ålder, men ibland kan yngre anses väl så kvalificerande, till exempel om den planerade leken innefattar en roll som spädbarn.

För det andra vissa färdigheter och förmågor, i denna studie vanligen att kunna rita och läsa.

För det tredje att deltagarna redan känner varandra väl och brukar leka med varandra.

Allt detta kan ge status och ökar chansen att få vara med i gruppen. Men statusen är inte konstant och statisk, för de tre faktorerna ges hela tiden olika vikt. Vad som ger tillträde till en grupp behöver inte göra det till en annan. För att få en plats vid bordet där det ska ritas kan det ibland vara viktigare att vara erkänt duktig med pennan än att vara förhållandevis gammal. Andra gånger kan hög ålder vara viktigare än tidigare kamratskap.

– De sociala resurserna är beroende av situationen. Man kan inte säga att ett barn har status eller makt, det beror på vad som är viktigt just då. En kille som först föreföll väldigt populär visade sig senare inte ha någonting alls att säga till om i vissa grupper. Men inget barn blev alltid utestängt. Några blev det oftare än andra, men de kunde ändå ha täta relationer med vissa kamrater, säger Lovisa Skånfors.

Samtliga barn tycktes känna till och anpassa sig till normerna – både de vuxnas om att alla får vara med och kamratkretsens mer elastiska. Eftersom Lovisa Skånfors inte följt barnen från deras första dag i förskolan går det inte att säga vid vilken ålder de tog till sig reglerna.

Att barnen i princip godtog de egna sociala koderna innebar dock inte att de rakt av fann sig i vad andra tyckte och tänkte. När några barn ville hålla ett annat utanför gruppen inleddes ofta förhandlingar.

– De som ville leka själva var väldigt kreativa och försökte hela tiden hitta vägar för att ta sig runt regeln om att alla får vara med. De kunde säga att barnet som ville vara med hade för låg ålder, inte behärskade det som skulle göras eller att det skulle bli för trångt i rummet. Ofta hänvisade de just till yttre omständigheter för att inte behöva säga ”vi vill inte ha med dig”. I stället sa de ”det går inte för att…”, säger Lovisa Skånfors.

Barnen i gruppen möttes vanligen av motargument från den de ville utesluta, som att det visst fanns plats eller att den ifrågasatte visst kunde och hade det som krävdes. Då kunde förhandlingen pågå en god stund, tills antingen den som ville vara med gav upp och gjorde något annat eller de andra föll till föga, kanske med ett avslutande ”jaja, då får du väl vara med som hund”.

– Barnen var väldigt verbala. Det pågick diskussioner i stort och smått hela tiden. Jag såg väldigt få fysiska försök till påverkan. Däremot hände det att några barn förflyttade sig för att hålla avstånd till ett annat, säger Lovisa Skånfors.

Allt som oftast hänvisade barn som ville komma in i en grupp uttryckligen till regeln att alla får vara med. Ibland hämtade de en förskollärare för att få igenom sin vilja. Det kunde lyckas, men säkert var det inte. Bland de vuxna på förskolan fanns nämligen vid sidan om den kollektiva normen även en mindre klart uttalad regel om att barnen i viss mån hade rätt att vara själva, då och då.

– Det är inte helt enkelt för barnen att förstå när man ska vara tillsammans och när man kan få vara själva i en grupp. Det är förmodligen en utmaning också för förskollärarna att hitta balansen mellan de två aspekterna. Men jag tycker de var väldigt flexibla och läste av situationerna bra. Ibland lotsade de in det ensamma barnet i gemenskapen, andra gånger föreslog de att det kanske kunde försöka hitta en annan kompis att leka med.

Lovisa Skånfors har inga tips till förskollärare om hur de ska hantera spänningen mellan det kollektiva och det individuella, men hoppas att hennes avhandling ska väcka många diskussioner om det komplexa sociala samspelet bland barnen – och vad vuxna kan göra för att underlätta det.

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin