Ingår i temat
Förskoleklassen
Läs senare

Språk den konstiga vägen

Att möta konst kan vara en väg till filosofiska samtal och nya begreppsvärldar. Sanna Fransson ser hur språket utvecklas hos hennes sexåringar av temaprojektet med en befintlig museiutställning.

09 Nov 2015

Den heter Jakten. Konstnären Carl Johan De Geers tavla av en vit kanin som gått mitt itu. Blodet sprutar. I bakgrunden har han målat en siluett av en hattbeklädd människa med gevär. Nu sitter tavlan här på väggen på Dunkers kulturhus i Helsingborg och fram­för den står en grupp barn ur en förskoleklass och tittar med stora ögon. Det är andra gången de är här. Förra gången gick de runt i hela De Geers retrospektiva utställning Ledtrådar med egna ledtrådar: utrivna ark, pusselbitar, som hörde till någon av konstverken. De skulle hitta var deras bit hörde hemma. Men det var ändå just den här tavlan som allra flest stannade längst framför. Som följde med dem i tankarna tillbaka till Maria Park-skolan. ”Leskit”, plitade Alvin omsorgsfullt i sin reflektionsbok med hjälp av ljudande och bokstavsbilder efter förra besöket. Alice berättar att hon blir ledsen av tavlan, för djur är nog det bästa hon vet.
Foto: Stefan Lindblom
– Fast jag har inga själv. Men min mormor och morfar har en hund och de har haft en häst och en katt och ett marsvin. Stackars kaninen. Jag tycker så himla synd om den.

Och så berättar Alice att hon vet hur tavlan kom till. Att det där som De Geer har målat faktiskt har hänt.

– Hans farfar sköt en kanin som åt upp tulpanerna i rabatterna och Carl Johan De Geer såg det. Sedan kunde han inte sluta tänka på det, det är därför han har målat tavlan.

Förskollärare Sanna Fransson förklarar senare att barnen behövt bearbeta konstverket både ut och in efter första besöket, försöka förstå varför någon väljer att måla ett sådant motiv.

– Men det är ju precis som med tavlan, den är också ett resultat av en stark upplev­else för konstnären som han behövde bearbeta.

Visst kan hon förstå att det kan upplevas som magstarkt att titta på morbida djurbild­er med sexåringar, det har varit viktigt att förklara för föräldrarna om tankarna bakom att arbeta med en utställning som inte dir­ekt är barnanpassad i förskoleklassen. Men hon upplever att de flesta är positiva.

– Jag tror inte att man ska vara rädd för konsten och barns förmåga att förhålla sig till den. Men man måste prata, ta god tid att lyssna på barnens tankar och hjälpa dem att sätta ord på upplevelsen.Foto: Stefan Lindblom
Och det är ju precis så som språk och kommunikation utvecklas, säger Sanna Fransson.

– Inträdet i en ny upptäcktsvärld ger en nytt vokabulär och kan bidra till att göra det abstrakta konkret. Och vem vet, kanske har vi en stor blivande konstnär just i den här klassen. Att låta barnen möta utställningar redan nu är ett sätt att göra konsten mer demokratiskt. Alla går inte till museer med sina familjer.

Sanna Fransson har en tidigare bakgrund inom förskolan. Hon har länge brunnit för barns kreativitet och skapande och byggde på med en utbildning till ateljerista. Sedan några år tillbaka ansvarar hon tillsammans med kollegan Ulrica Barte för en av Maria Park-skolans förskoleklasser.

– Vi har samma syn, Ulle och jag. Det är så lätt att det blir för mycket skola. Men sex­åringarna är fortfarande små. Leken, fantasin och skapandet måste få stort utrymme i flera år till och vi jobbar mycket med långa tematiska projekt.

Därför låter de projektet bli en enda lång lärprocess på flera plan. Fasta schemainslag som ”språklek” och matematik vissa tider under vissa veckodagar blir inte lika förekommande under projektarbetet. Sanna Fransson känner sig trygg med att de får in de övningsmomenten ändå.

– Det handlar om att hitta och skapa berättelser. Det är det som är kommunikation. Att med olika metoder få uttrycka vem man är, med tankar, erfarenheter och känslor.Foto: Stefan Lindblom
I dag är det dags för barnen att skapa i kulturhusets ateljé. Konstpedagogen Anja Petersen tar emot med saxar, limstift, tidningar och högar där De Geers konstverk är kopierade på A3-papper. Dessutom har Sanna Fransson och Ulrica Barte med sig pappersutskrifter av helfigursfoton av barnen. Och nu ska de få göra som konstnären själv: klippa ut bilderna av sig själva och klistra in i hans verk.

Vincent sitter vid bordet och klipper med stor koncentration. Det är inte helt lätt att följa fotots kanter med saxen. På bilden av honom håller han i en stor pinne, den är tagen när han leker i skogen. Vincent väljer arket med De Geers kanin-tavla ur högen av kopierade bilder. Han klistrar in sig själv längst ner, i ena kanten. Han sitter länge tyst och tittar på tavlan. Sedan vet han vad den berättar.

– Jag har pinnen för att jag ska försvara kaninen från jägaren. Och nu så ska jag måla ett plåster till kaninen, säger han och skakar omsorgsfullt en vit tuschpenna så att riktigt mycket färg rinner, tillräckligt för att täcka över allt blod.

Sanna Fransson frågar Vincent om han inte är rädd när han ska försvara kaninen. Men det är han inte. Pinnen är stor. Kanske har den magisk kraft.

Sanna Fransson tycker att konsten är en väg in till filosofiska samtal med barnen. Barnen har tack vare kanintavlan funderat mycket kring liv och död. Om att vara män­niska och djur, om hur naturens lagar fungerar. Vad skolmaten kommer ifrån, om det är rätt att skjuta djur för att äta.

– Konst kan också leda in till tankar som till exempel vad rädsla är, vad det är att vara arg eller glad, hur ensamhet känns. Att upp­leva konst ihop blir en väg till att prata genom en tredje part. För det kan vara svårt att prata om sig själv, men att prata om ett konstverk kan vara lättare.Foto: Stefan Lindblom
Hon ger ett exempel från fjolåret, då hon höll i ett liknande projektarbete med förra förskoleklassen. Då hade Dunkers en bland­utställning, med olika konstnärer. Det konstverk som då fångade barnen mest var en bronsavgjutning av ett träd fullt av råkor.

– De kunde titta på det hur länge som helst. Och vi pratade mycket om varför vissa råkor satt helt ensamma på sina grenar, medan andra höll ihop. Det ledde vidare till samtal om vad det är att vara en bra kompis, om hur man ska vara mot varandra.

Sanna Fransson upplever att projekt som det här på Dunkers också ökar sammanhållningen i klassen. Att det blir en mer tillåtande miljö.

Om några dagar, åter på skolan, ska de trycka på tyg. Sanna Fransson köpte in metervaror i måndags, och i eftermiddag ska hon och Ulrica Barte förbereda inför tyg-tryckandet.

– Det är också med inspiration från den här utställningen. De Geer arbetar ju med tygtryck som ett uttryckssätt också, vi vill erbjuda barnen att prova den metoden också.

De har även hunnit gå igenom vad en intervju är i samband med projektet och intervjuat var och en av barnen om vad konst är för dem.

– Det blir ytterligare en kommunikationsform som de får prova, att bli intervjuade, säger Sanna Fransson.Foto: Stefan Lindblom
Hur långt projektet kommer att hålla på och vad det kommer att ta för vägar, vet hon och Ulrica Barte inte riktigt. De beror på barnens intresse.

– Men det är viktigt med ett avslut och tidigare år har vi haft en vernissage på Dunkers för föräldrarna. Det är stort för barnen, de klär sig fina och vi bjuder på salta pinnar. Och tänk att få berätta om hur man tänkt när man gjort något, hur det berikar språk­et. Att få motivera, förklara. Det är precis det vi vill åt.

Projektet med konstutställningen har i år pågått i samtliga fyra förskoleklasser på Maria Park-skolan. Ungefär 90 barn har varit delaktiga.

För mer information om skolan, se:
helsingborg.se/mariaparkskolan

Alla artiklar i temat Förskoleklassen (25)

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin