Läs senare

Stödteam för barn som oroar

I Sundbyberg arbetar en stödgrupp fram en handlingsplan med konkreta mål. Målen stödjer personalen inom förskolan i deras arbete med barn som oroar.

11 Jan 2005

Hur stödet ska se ut, vilka resurser som satsas och i vilken form stödet förmedlas skiljer sig åt från kommun till kommun. Tidningen Förskolan har valt att titta på hur stödarbetet bedrivs i Sundbyberg, staden som är sin egen trots sin nära anknytning till grannen Stockholm.

  I Sundbyberg bor runt 34000 personer. Där finns 24 kommunala förskolor som sorterar under sex olika skolenheter. Dessutom finns det sju enskilda förskolor. De har samma rättigheter och skyldigheter som kommunens egna förskolor I Sundbyberg är arbetet med stöd till förskolebarn organiserat och samlat inom barnoch ungdomsförvaltningens resursenhet. Som i sin tur har en stödgrupp bestående av specialpedagoger, förskollärare och barnskötare till sin hjälp. Ibland behöver stödet riktas direkt till barn och föräldrar men ofta är det personalen inom förskola och skola som behöver hjälp och stöd för att kunna göra ett bra jobb och då finns stödgruppen där. Stödet kan se ut på flera olika sätt. Ibland har barnen sådana funktionsnedsättningar som kräver omedelbart stöd men annars är arbetsgången i de flesta fall densamma.
    – Vi har en väl upparbetat modell. Jag tror inte alls att den är särskilt unik men den är välfungerande, säger Marcy Wijkman som är enhetschef och samordnare inom den del av resursenheten som gäller förskolan.

  Modellen följer ett schema vars första steg alltid är att förskolepersonal som känner oro för ett barn och inte vet hur de ska gå vidare i arbetet, i samråd med sin chef, tar kontakt med stödgruppen. De formulerar en ansökan till samordnaren där de kortfattat beskriver vad som bekymrar dem och vilken önskan om stödinsatser de har.
    – När förskolorna söker hjälp handlar det om alla möjliga svårigheter. Det kan bland annat vara barn som det finns oro kring och som tillfälligt lever under svåra omständigheter. Det kan vara barn som är sena i språkutvecklingen, barn som uppvisar samspelssvårigheter eller barn som kanske senare får en diagnos, berättar Marcy.

Stödgruppen har möjlighet att fungera som extra resurs på förskolan men allt oftare söker förskolepersonalen istället i första hand handledningshjälp.
    –De vill veta ”hur ska vi kunna arbeta med det här barnet”. Det är också det som är vårt mål; att personalen själv ska göra jobbet   – med stöd av specialpedagogen. Specialpedagogens uppgift är att hjälpa personalen att ta tillvara, dela med sig av och utveckla den kompetens som finns i gruppen. Det är av största vikt att handledaren har tilltro till personalens förmåga att hitta lösningar men också att tillföra kunnande och insikt, säger Marcy.

  Om förskolans ansökan rör ett enskilt barn så informeras alltid föräldrarna som också kan engageras i arbetet.
    – Vi har inte varit så bra på det tidigare men nu arbetar specialpedagoger mer och mer med att involvera föräldrarna. Genom att de är delaktiga i utformandet av handlingsplanen och i uppföljningen och utvärderingen av den.
  Men föräldrarna behöver inte vara med. De behöver inte ens samtycka, inte ge sitt godkännande.
    – Ibland handlar det om personalens behov. Men det är ändå av största vikt att vi samarbetar med föräldrarna, förklarar Marcy.

  Så fort förskolans ansökan har kommit in till resurssamordnaren, kontaktar en av stödgruppens specialpedagoger förskolan och bokar in ett besök. Det kan röra sig om bara några dagars väntan.
  Det är alltid en av specialpedagogerna som går ut på det första besöket i förskolan och inleder en kartläggning.
  Utifrån ett helhetsperspektiv observerar specialpedagogen barnets samspel med sin miljö. Hon tittar på samspelet mellan barnet och pedagogerna och mellan barnet och övriga barn. Hon tittar på hur den fysiska miljön ser ut, hur avdelningen är organiserad och hur rutinerna utförs. Tillsammans med förskolans pedagoger och ibland med föräldrarna gör hon sedan en analys av situationen.
    – Vi arbetar utifrån en systemteoretisk grundsyn. Det innebär att vi fokuserar på barnets plats i det sociala systemet. Enligt systemteorin är människors handlande och dess problem mer något som uppstår i relationer, kommunikationer och samspel mellan människor än individuella egenskaper, säger Marcy.

  Som en följd av det systemteoretiska tänkandet leder den gemensamma analysen fram till en handlingsplan, ett förändringsarbete.
    –Det kan handla om att förändra och utveckla arbetsmetoder, rutiner, bemötande och förhållningssätt både mot det enskilda barnet och mot hela gruppen. Basen i arbetet ligger hela tiden i att, precis som läroplanen föreskriver, använda barnets egen kompetens till utveckling, lyfta fram dess möjligheter.

  Handlingsplanen ska ha konkreta mål på både kort och lång sikt. Dessutom ska arbetet ske inom ramen för vad arbetslaget klarar av med befintliga resurser.
  Förskolans arbetslag arbetar sedan utifrån handlingsplanen under fyra  –fem veckor. Under perioden kommer specialpedagogen ut vid några tillfällen för att observera hur arbetet fungerar. Vid ett par tillfällen diskuterar man också arbetet med arbetslaget och eventuellt också med föräldrarna.

  När de fyra  –fem veckorna gått är det dags för återsamling och utvärdering. Vad har hänt? Hur har det gått? Vad har varit bra och vad har fungerat mindre bra? Alla frågor besvaras utifrån de konkreta mål som satts upp i handlingsplanen.
  Nästa steg är att besluta om fortsättningen, hur de ska gå vidare. Är förskolan nöjd, har arbetslaget funnit ett förhållningssätt och arbetsmetoder som fungerar? Har de med hjälp av handlingsplanen kunnat ge det särskilda stöd som barnet har behov av eller måste det till något annat?

Ibland tas ett beslut om att sätta in stödresurser i förskolan. Det betyder att stödgruppens förskollärare eller barnskötare går in och arbetar direkt i verksamheten under en period. Det kan också vara chefen för förskolan som med hjälp av en ersättning från resursenheten anställer någon som tillsammans med personalen genomför stödinsatserna.
    – Vi har ganska snäva tidsbegränsningar. Vi börjar alltid med en tremånadersperiod men oftast förlängs den. En fördel vi har är att flera i stödgruppens personal, både specialpedagoger och förskollärare redan är kända eftersom de har arbetet ute i verksamheten tidigare, på förskolor i området.
Resursenhetens stödinsatser kan också se  ut på andra sätt. Det kan röra sig om punktinsatser såsom till exempel extra språkstimulans. Det kan också vara att förskolepersonalen får fortsatt handledning och hjälp till utveckling av sina arbetsmetoder.

  Oavsett hur stödet ser ut följs alltid insatsen upp och utvärderas. Handlingsplanen revideras utifrån utvärderingen och avdelningspedagogerna fortsätter sitt arbete utifrån den nya planen.
  Det låter enkelt och Marcy Wijkman är nöjd med utfallet av stödgruppens arbete. Hon är överhuvudtaget nöjd med hur arbetet inom resursenheten fungerar. Deras samverkan med socialtjänsten fungerar bra, säger hon liksom den med BUP och Habiliteringen. Marcy nämner BUS   – samarbetet mellan kommun och landsting som har barnets och familjens bästa i fokus och där det första som sker om en förälder söker stöd är att det ska ske en definition av vem som äger problemet.
    – Först kollar vi mellan oss, vem det är som ska svara på frågorna och sedan förmedlar vi det till föräldrarna. Det är en liten men viktig åtgärd. Vi ska inte bara bolla folk mellan oss!

Sedan 1995 finns i kommunen också lokala ”basteam” bestående av såväl landstingsstyrd personal som läkare och barnpsykologer som specialpedagoger från kommunen. Basteamen är skapade för att förbättra insatserna för barn med ADHD och andra beteendeavvikelser inom förskola och skola.
  Sundbyberg samarbetar också ibland med andra kommuner. Företrädesvis när det gäller platser på specialförskolor. Sundbyberg är för litet för att ha egna specialförskolor och köper därför in platser från annat håll.
    – Vi har till exempel ingen speciell förskola för barn med autism eller för barn med grava språkstörningar eller för döva barn. Istället köper vi ibland platser på förskolor i bland annat Rotebro, Stockholm och Solna. Men vi har en förskola för barn med astma/ allergi och vi har två förskolor som har varsin avdelning med lägre barnantal och högre personaltäthet. Där försöker vi placera barn som har behov av det. Men ibland vill inte föräldrarna flytta på sina barn och då får vi arbeta utifrån det istället, säger Marcy.

  Inom resursenheten finns också Kerstin Clarin. Hon arbetar som psykolog inom förskola och skola. Till henne vänder sig förskolepersonalen på eget initiativ eller på förslag från någon av resurspedagogerna eller från den biträdande rektorn som är förskolans chef.
    – Jag träffar ett arbetslag som bett mig komma. Ibland kan det vara akut och handla om kriser av olika slag, ibland kan det handla om barn som personalen befarar far illa. Men det mest förekommande är att personalen vill diskutera och reflektera över sitt arbete kring ett barn, en barngrupp, sitt eget samarbete eller kring sitt samarbete med föräldrar.

  Det kan handla om barn som väcker starka, svårbemästrade känslor hos personalen eller barn som man har svårt att förstå sig på. Väntetiden  – om det inte är ett akutärende   – mellan anmälan och ett första besök rör sig om ett par  –tre veckor. Det beror både på Kerstins almanacka och arbetslagets möjligheter att kunna få tid att sitta tillsammans på dagtid. På grund av den låga personaltätheten kan ibland inte hela arbetslaget vara med utan det är en representant eller två som deltar i konsultationen.
    –Det är inte önskvärt. Problemet rör ju hela arbetslaget där alla har sin bild av barnet och av problemet.

  Av samma skäl tvingas de ibland i förväg besluta om att korta ner mötestiden från tänkta en och en halv till en timma.
    –Det är inte heller önskvärt, säger Kerstin men hon är realist. Vet hur svårt det är för personalen att komma ifrån. Försöker komma på förmiddagarna när flera avdelningar kan vara ute på gården tillsammans. Sen eftermiddag är också möjlig, då är tempot lugnare och några barn har gått hem.

  Inför det första mötet har Kerstin oftast ingen annan information än att personalen vill tala om ”ett barn” eller ”vårt samarbete”.
    –Det är en fördel. Jag vill inte ha en persons syn på problemet i telefonen, jag vill ha hela arbetslagets. Det är de som har frågorna, funderingarna och reflektionerna. Jag har till en början en mer lyssnande roll. Den här typen av konsultation innehåller ju inga färdiga svar utan vi reflekterar, testar tankar, belyser olika förhållningssätt. Vi funderar över vilka känslor och reaktioner som barnet väcker och vad för slags samspel som skapas. Utifrån sin profession och sin position som den som kommer utifrån kan Kerstin upptäcka mönster och förhållningssätt som arbetslaget inte sett eller tänkt på tidigare. Utifrån det skapas nya och andra förutsättningar för deras arbete.
    – Ibland handlar det mer om att lyssna och bekräfta ett redan pågående men för arbetslaget tålamodsprövande arbete.

  När förskolor ansöker om hjälp hos stödgruppen har de möjlighet till ett annat slags stöd. Ibland händer det att konsultationen med Kerstin resulterar i att arbetslaget går vidare med en ansökan till stödgruppen. Liksom det händer att en av stödpedagogerna hänvisar till Kerstins psykologinsatser.
    – Personalen vill ibland bolla en fråga med mig och kan då komma fram till att de mer behöver en pedagogisk insats eller en stödresurs. Det kan inte jag erbjuda. Jag arbetar med psykosocial konsultation och handledning i form av samtal. En del vill kanske också att någon ska komma och titta på deras barn. Det gör inte jag, det ingår inte alls i mitt uppdrag. Det är en viktig distinktion   – jag arbetar inte med barn. Jag arbetar med personalens arbete med barn.

  Konsultation innebär att man träffas ett antal gånger för att få tala igenom en viss avgränsad frågeställning. Ibland vill ett arbetslag ha mer kontinuerligt stöd i form av handledning under en längre tid, oftast kring en speciell problematik.

Arbetslagen i de två mindre grupperna som Marcy Wijkman berättade om, får fortlöpande kontinuerlig handledning utan att ha ett särskilt problemområde att ta upp.
    – Många arbetslag önskar att de skulle få ha handledning alltid, inte bara när de har ett speciellt problem. Men till det finns det tyvärr inga resurser. Det händer att Kerstin samverkar med stödgruppen eller andra personer inom kommun eller landsting men bara efter överenskommelse med arbetslaget.
    – Psykologens konsultation och handledning är alltid konfidentiell. Det är viktigt att respektera sekretessen. Under en handledning eller konsultation är det viktigt att man kan vara helt öppen med det man har svårt med. För att kunna vara det måste man veta att det vi talar om stannar inom rummet!

  Kerstin arbetar ensam men känner sig inte ensam. Hon har ett fungerade nätverk som byggdes upp för länge sedan.
    – När förskolepsykologerna började etablera sig i slutet av sextiotalet var man ofta ensam i sitt slag i sin kommun. Då bildade vi nätverk som fortfarande finns kvar. Vi träffas och utbyter erfarenheter och har kamrathandledning.
  Eftersom förskolan i dag också ingår i skolan arbetar de flesta före detta förskolepsykologer nu också inom skolan. På det stora hela går det mycket bra, säger Kerstin.
    – Vi arbetar ju med handledning och konsultation och själva metodiken går att tilllämpa också i skolan. Om det finns några problem med förskolans sammanslagning med skolan är det att skolan har så mycket större verksamhet och att förskolans verksamhet ibland kommer i skymundan. Det är viktigt att de som anger ramarna för förskoleverksamheten har gedigna kunskaper om små barn och deras villkor och förutsättningar det krävs goda kunskaper om små barn och små barns utveckling, säger Kerstin Clarin.

HELENE LUMHOLDT

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin