Ingår i temat
Barnsyn då och nu
Läs senare

Synen på barn mer komplex

Det har länge pratats om det kompetenta barnet. Vad det betyder beror på vem man frågar och för många blir innebörden allt mer komplicerad.

12 Okt 2016

Att barn är aktiva och kompetenta kan nog de flesta som jobbar inom förskolan skriva under på. Vad det innebär för arbetet med barn är en annan sak. Forskaren Agneta Jonsson, som jobbar på förskollärarutbildningen vid Högskolan i Kristianstad, skulle säga att det finns två huvudspår i hur förskollärare ser på barn. Det ena synsättet sätter väldigt stor tilltro till barnets kompetens. De som har den synen anser att barn lär sig vad de ska i lek och samverkan med andra. Sedan finns det de som tycker att barn är kompetenta, men att de har fler kompetenser att erövra och att de behöver hjälp för att göra det.
– Jag tror sedan att det finns en spännvidd däremellan, att det inte bara finns två sätt att se på det kompetenta barnet, säger Agneta Jonsson.

Inom forskningen lutar allt fler åt att barn behöver vuxnas stöd. Det är något av ett skifte från barnsynen som fick fäste på 1990-talet när tron på den egna kompetensen nådde sin peak. Då slog barndomssociologin igenom med en stark övertygelse om barnets egen förmåga. Studier som visade hur kapabla barn var när de aktiverade sig själva stärkte uppfattningen att det klarade mycket mer än vad vi tidigare trott. Så när förskolans läroplan kom 1998 blev det mer tal om barn som individer. Det målades upp en bild av ett aktivt, kompetent och medforskande barn – en bild som anammades av förskolepersonal från norr till söder. Åren som följde kunde tilltron till barnets förmåga vara så stark att många ansåg att barn klarade att nå läroplanens mål utan större vägledning av vuxna.

– Jag uppfattar det som att läroplanen ibland bidrog till att det utvecklades en slags övertro på vad barn själva kan åstadkomma. Man sa att ”det här i läroplanen gör vi ju redan. Barnen leker, de är aktiva och kan så mycket”, säger Agneta Jonsson.

På senare år har forskning slagit fast att barn lär sig och utvecklas mer i en omgivning med välutbildad personal som arbetar aktivt och kommunikativt.

– Det måste man ta på allvar oavsett hur kompetent man än tycker att barnet är, säger Agneta Jonsson.

Därför förändras synen på barn till att allt mer handla om att de är olika kompetenta i olika sammanhang, att det beror på vad de har för erfarenheter sedan tidigare vilket i sin tur har att göra med miljön de har växt upp i. Agneta Jonsson drar en parallell till oss vuxna, hur vi kan känna oss kompetenta ibland medan vi inte alls gör det i andra sammanhang. Vi är både kompetenta och mindre kompetenta. Hon tycker att vi borde ha samma synsätt när det gäller barn. Därför vill hon egentligen prata om människosyn i stället för barnsyn.

– Jag tänker att barnsyn är relaterat till vilken syn man har på människor, om man ser dem som förmögna att göra saker i sitt liv. Det handlar också om att man har samma respekt och ansvar gentemot en liten människa som en stor, säger hon.

Anne-Li Lindgren, professor i barn- och ungdomsvetenskap med inriktning mot förskola på Stockholms universitet, förklarar att den benhårda tron på barns kompetens får kritik för att ha tappat aspekter kring omsorg.

– Jag skulle säga att barn både är kompetenta och i behov av omsorg. På 1970-talet sa man små människor om barn, på ett sätt är vi lite tillbaka i det nu, säger Anne-Li Lindgren.

Hon förklarar att motsättningen som uppstod på 1990-talet mellan forskare inom barndomssociologi och forskare inom utvecklingspsykologi håller på att suddas ut. Framstående barndomssociologer som fnyste åt utvecklingspsykologin anser numera att det inte går att bortse från biologiska faktorer. Det gör att fler börjar ha en mer komplex syn på barn och deras kompetenser.

Anne-Li Lindgren tycker att det är viktigt att ständigt reflektera över sin egen barnsyn och prata med kollegorna om hur man egentligen bemöter barnen.

I hennes senaste forskning om dokumentation i förskolan konstaterar hon att förskollärare inte alltid lever som de lär. Trots en ambition om att barnen ska vara delaktiga och ha inflytande har hon sett att det finns en dold vuxennorm som styr dokumentationen.

– Man säger att barnen är med och bestämmer, men frågan är om det verkligen är så när man ska dokumentera en situation i förskolan. Vem håller i surfplattan eller kameran och vem bestämmer vad som ska visas? Kan barnen säga nej när det står i läroplanen att de ska dokumenteras? säger Anne-Li Lindgren.

Hon anser att läroplanen ger ett dubbelt budskap eftersom barn ska ha inflytande över verksamheten samtidigt som vuxna ska föra över kunskap till barnen. I praktiken leder det till att barnens kompetens inte erkänns fullt ut, tycker Anne-Li Lindgren. Kanske vore det lättare att leva upp till en syn som medger att barnet inte är kompetent i alla situationer och framför allt att vuxna inte heller är det.

– Vi behöver inte bara reflektera över vår barnsyn, utan även hur vi ser på oss vuxna. Hur styr synen på hur vuxna ska vara, hur vi är mot varandra, både barn och vuxna i förskolan? säger Anne-Li Lindgren.

Agneta Jonsson håller med om att det måste föras diskussioner om barnsyn, helst i förhållande till samhällsutvecklingen. Hon poängterar att även om alla som jobbar på en förskola säger sig ha samma syn på barn skiljer sig ofta personernas ideal och värderingar vilket gör att det aldrig med exakthet går att göra och tala om barn på samma sätt. Därför tror hon att det bara går att sträva mot en gemensam barnsyn. Uttrycket det kompetenta barnet används ju till exempel både av de som är riktade mer åt det utvecklings­pedagogiska hållet och bland dem som är inspirerade av Reggio Emilia-filosofin.

– Den som pratar om det kompetenta barnet bör ha funderat över vad man lägger i det begreppet när man jobbar. Vad gör vi i vårt arbetslag och hur kommer det till uttryck? säger hon.

Agneta Jonsson brukar göra VFU-besök och hålla i forskningscirklar med yrkesverksamma förskollärare, och hon anser att det ändå har skett en förändring i hur man pratar om barn. Nu för tiden problematiserar många det stora fokus som det har varit på det individuella barnet och har börjat se mer på gruppens inverkan och hur barn och vuxna kan främja varandra. Det är som att synen på barn gick från att vara grupporienterad till att ha fokus på individen och nu är på väg att bli en kombination av båda dessa perspektiv. Det är också Agneta Jonssons förhoppning.

– Jag tror att det gagnar alla att bilden blir mer komplex. Att det finns olika sätt att förstå barn på och jag tror att den bilden kommer att fortsätta förändras. Nu kanske vi behöver vidga vyerna och titta på hur till exempel genus och olika kulturella erfarenheter påverkar utvecklingen och barns förutsättningar.

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin