Läs senare

Ta vara på de erfarna lärarna 

Förskollärarna toppar statistiken över långtidssjukskrivna. Men har någon en så tung arbetssituation att den inte orkar är det arbetsvillkoren som ska ändras – inte den anställde som ska tvingas sluta, anser Lärarförbundet. 

17 Maj 2005

Hur ska man orka vara kvar i förskolläraryrket, med bibehållen lust och energi till pension? Det är en fråga som många förskollärare ställer sig efter en dagshårt arbete. Med värkande axlar och höga barnaröster kvarklingande i öronen. Och med en trötthet som inte alltid hinner släppa förrän det är morgon och dags att gå till jobbet igen. 
   
I projektet ”Erfarna lärare” har Lärarförbundet tagit sig an frågan när det gäller hela lärarkåren. Det finns ingenting i projektet som direkt och enbart rör förskollärare, berättar Ulla Persson, ombudsman på Lärarförbundet. Sommaren 2002 genomfördes en undersökning riktad till 3 000 medlemmar i åldern 50 till 65 år. Syftet var att få fram erfarna lärares syn på sin framtid, och vilka förändringar de själva trodde var nödvändiga för att fler skulle orka och vilja vara kvar i yrket fram till pension. Var femte av dem som svarade på enkäten arbetade i förskolan. 

– Av svaren framkom att förskollärarna önskade mer planeringstid, mindre barngrupper och högre lön. Och att de var trötta på att krypa runt på golvet. I övrigt var det ingen skillnad mellan de olika lärarkategorierna. Alla lärare önskar att arbetsgivare bättre ska ta vara på den erfarenhet och den kompetens som de byggt upp under ett långt yrkesliv, säger Ulla Persson. 

   Nu går projektet ”Erfarna lärare” vidare och söker vägar för hur man rent faktiskt och praktiskt på bästa sätt kan ta vara på och föra vidare de erfarna lärarnas yrkeskunskap. 
   Att få lärare att stanna kvar i sitt arbete är viktigt ur flera synvinklar. Det handlar dels om personlig yrkestillfredsställelse men också om samhällskostnader för sjukskrivningar och förtidspensioner. 

   Dessutom står den svenska skolan inför en generationsväxling som heter duga. Barn i förskola och skola riskerar stå utan lärare när runt 49 000 går i pension de närmaste åren. Även om förskollärarna som grupp har en lägre medelålder än resten av lärarkåren så är en hel del av dessa förskollärare. 

   Bland dem som egentligen har flera år kvar till pension ökar antalet som slutar arbeta eller drar ner på arbetstiden. Bara drygt varannan lärare som i dag är 62–63 år arbetar heltid. En del går ner frivilligt i arbetstid. De vill använda sin dyrbara tid till barn och barnbarn och eftersatta fritidsintressen. De bedömer att det är värt det ekonomiska avbräck det innebär. Andra mer eller mindre tvingas gå ner i arbetstid. De orkar inte med sina arbetsuppgifter. Många blir sjukskrivna. 

I november 2003 var 8,8 procent inom Lärarförbundet långtidssjukskrivna. Och då handlar det inte om några dagars förkylningsfrånvaro utan om sjukskrivningar på mer än 30 dagar. Och för förskollärarna ser det än värre ut. Drygt tio procent av hela förskollärarkåren är långtidssjukskriven! 
   Siffrorna skiljer sig åt beroende på vilken del av landet man tittar på. Övergripande uppgifter som gäller enbart förskollärare är svåra att komma åt. Försäkringskassan för ingen sådan löpande statistik. Möjligen finns information hos kommunerna. Och det kan skilja sig rejält åt. Såväl när det gäller nivåer på sjukskrivningar, de rehabiliteringsinsatser som görs eller hur kommunerna hanterar uppgiftsinsamling och informationsbearbetning. 

   Vid tidigare tillfällen då Lärarförbundet publicerat sjukstatistik över sina medlemmar har förvåning varit en vanlig reaktion från kommunalt håll. ”I några kommuner har man också ifrågasatt siffrorna, trots att samanställningen bygger på uppgifter som kommunerna själva har lämnat. Kommunernas reaktioner visar på en okunskap och ett ointresse, som gör att det knappast är förvånande att rutiner för rehabilitering saknas eller inte fungerar”, skriver Lärarförbundet i sin rapport om lärares sjuktal från juni 2004. 

   I samma rapport konstateras att där ändå finns några små ljus i mörkret. Ett av dem är Jönköping som faktiskt minskat sina sjuktal från 7,8 procent till 5,7. Siffrorna gäller hela lärarkåren, inte specifikt förskollärare. 
   Ulla Persson berättar att det gjorts, och görs, försök på olika håll att hålla verksamheten i gång och lärarna kvar i yrket. I Malmö har man drivit ett generationsväxlingsprogram och i Gävle har gjorts försök att minska arbetstiden. Men i båda fallen har det enbart rört grundskollärare. 

   I Hedemora föreslogs i januari att kommunen skulle minska arbetstiden för äldre anställda. Barn- och utbildningsförvaltningen ville ge fem extra dagar ledigt med bibehållen lön till lärare över 60 år. Till förskollärare redan från 55 år. Det skulle få ned sjukfrånvaron och därmed även minska höga kostnader för sjukskrivningar. 
   –Det är väl bra att man minskar arbetstiden, men risken är att de gör det genom att minska på tiden för kompetensutveckling, Vi vill att man ska kunna vara ledig när man själv väljer, inte vid särskilda tillfällen, säger Ulla Persson. 

Det var just så förvaltningen i Hedemora hade tänkt sig lösa problemet. Men hur det blir vet man inte. Förslaget har varit på tapeten i flera år utan något beslut har tagits. Just nu befinner sig förslaget på en ny remissrunda. 
   – Kommunstyrelsen vill att man tittar på det igen för att se om man kan använda det inom vårdsektorn också, säger Malin Birgerson, personalkonsult i Hedemora kommun. – Eftersom vi ser svårigheterna med den höga sjukfrånvaron i de här grupperna tycker jag förslaget är väl värt ett försök. 

   I Malung har man kommit längre. Där arbetar personalen på en förskola sedan i mars 75 procent av sin ordinarie arbetstid med bibehållen lön. Syftet är att se om arbetsgruppen blir friskare genom arbetstidsminskningen eller inte. Malungs kommun 
   är positivt inställd till projektet, men så kostar det dem heller inte ett öre. Det är EUpengar som ligger bakom ett forskningsprojekt som Arbetslivsinstitutet driver under perioden januari 2005 – december 2006. Där ingår arbetstidsförkortningen i Malung. Arbetslivsinstitutet har i en annan undersökning mätt upplevelsen av anspänning och höga krav hos kvinnor och män inom en mängd olika yrkeskategorier. Grundskollärarna ligger i topp, tätt följda av hälso- och sjukvårdspecialister, gymnasielärare och kvinnliga chefer. 

  Såväl banktjänstemän som barnmorskor och socialsekreterare upplever sig utsättas för högre krav än förskollärare. De jobbar över, drar in på lunchen och tar med sig jobbet hem. De har få eller ingen att tala med om sina bekymmer, och även om de hade skulle de inte hinna. Arbetsdagen går i ett. Ingen (läs chefer, arbetsledare, kollegor) bryr sig om dem och det arbete de utför. Deras insatser förbigås och bara undantagsvis får de stöd i besvärliga situationer. 

   Enligt den här undersökningen upplever inte förskollärare att de har en lika hopplös arbetssituation. 
   Kanske ligger något i resultaten. Det finns fördelar med förskolläraryrket som andra saknar. Förskolornas inarbetade lagarbete innebär möjlighet till stöttning, feedback och reflektion, om än i långt mindre utsträckning än önskat. Arbetet är inte heller enahanda. 

Likafullt ligger de i topp i statistiken över långtidssjukskrivningar. Det faktiska förskollärarjobbet är långt ifrån det drömjobb det kunde vara om förutsättningarna funnes. Arbetsmiljölagen säger att ”Arbetsförhållanden skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende”. Enligt Lärarförbundets tolkning innebär det att om någon har en så tung arbetssituation så den inte orkar fortsätta arbeta så ska arbetsvillkoren förändras. Den anställde ska inte tvingas sluta. 

   Arbetsmiljölagen riktar sig till alla (utom till förskolebarn ännu). Det centrala skolavtalet (ÖLA 00) däremot riktar sig till skolan. Avtalet säger att ”Planeringen av arbetet ska, med utgångspunkt från verksamhetens behov, ske på så sätt att arbetsinnehållet anpassas till lärares olika förutsättningar.” 
  En sådan skrivning kan förstås ge upphov till många olika tolkningar.Gränsdragningen mellan anpassning till, och förutsättningar för, såväl individ som verksamhet är långt ifrån kristallklar. Klart är ändå det som såväl skolavtal som lagtext stadgar, nämligen att lärares kompetens ska tas tillvara och individuella förutsättningar beaktas. 

   Det gäller förstås i hög utsträckning de äldre lärare som kanske inte längre förmår krypa runt i sandlådan, men som kan kompensera sina fysiska tillkortakommanden med mångårig pedagogisk erfarenhet. 
   Dessvärre är det inte säkert att arbetsgivare och arbetsledare är så framsynta . Kanske tillhör de rentav kategorin ledningsarbetare som själva toppar Arbetslivsinstitutets lista med sina upplevelser av ”för höga krav i arbetet”. Kanske har de inte heller någon att diskutera med, ingen tid att tänka klart och redigt och ingen tid att planera in en god framtid för vare sig sina underlydande eller för sig själva. 

   Då gäller det att alla lärare själva drar sitt strå till stacken. Lärarförbundet har listat några saker som är bra att göra: tala med varandra om era olika förutsättningar och hur ni på bästa sätt kan ta hand om varandras olika kompetenser inom arbetslaget. Och se till att föra vidare det till arbetsledningen. Komgärna själv med konkreta förslag på vad som skulle kunna underlätta för de äldre lärarna att arbeta fram till pension. 

Helene Lumholdt 

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin