Ingår i temat
Digitalt byggande
Läs senare

”Teknik kan vara den där pinnen”

Håll det enkelt, tipsar digitalistan Markus Bergenord när det gäller att bygga en miljö med och för digitala verktyg.

12 Sep 2015
Foto: Linda Wendel
 
Tänk pinnar. Dessa naturliga före-mål som fascinerat barn i alla tider och har ett användningsområde så stort att bara fantasin sätter gränser. De kan förvandlas till vad som helst – och man kan bygga nästan vad som helst med dem.
Ungefär så tänker digitalistan och pedagogistan Markus Bergenord om digitala verktyg. Han har byggt miljöer för IKT i förskolan Katarina Västra i Stockholm. Därför vet han hur man kopplar ihop tekniken med omgivningen och gör den tillgänglig för barnen genom att använda just digitala verktyg för att ”bygga om” eller förvandla rummet.

Hur går man då till väga?

Till att börja med behöver man en grundutrustning. En bra – och hyfsat överkomlig – sådan kan vara webbkamera, dator, padda och projektor. Det behövs också fria ytor, ljusa golv och väggar – man kan också hänga upp vita lakan – där det som händer i till exempel datorn kan projiceras.

Foto: Markus Bergenord– Grundtanken var att hela rummet skulle ge de digitala verktygen ett sammanhang, att det som projiceras på väggen också speglar det som händer i rummet. Sedan har jag och mina kollegor prövat oss fram, säger Markus Bergenord.

Han hittade en programvara som gör det möjligt att lägga olika filter på kameran så att rummet förändras genom att det ser ut som det snöar, rinner vatten, eller får olika kalejdoskop- eller spegeleffekter. Barnen, i det här fallet en grupp ettåringar, började direkt interagera med sina egna kroppar, de ”simmade” på golvet, lekte och experimenterade med sina egna skuggor. Rummet i sig förändrades inte – men barnens interaktion med rummet förändrades.

I en annan sal hängde man mitt i rummet upp ett vitt lakansdraperi för att projicera på, tyget släppte igenom bilden så den syntes på båda sidor. Man kan säga att influenserna kom från Shakespeares En midsommarnattsdröm, Markus Bergenord gick nämligen estetisk linje i gymnasiet där scenbygge ingick som en del av utbildningen. Scentanken fungerade bra, i bemärkelsen att gränsen mellan det virtuella och fysiska suddades ut. Barnen kände på tyget, fascinerades av och samspelade med projektionen. Några av förskollärarna upplevde ändå att tyget begränsade rörelseutrymmet i rummet och det var då man kläckte idén om att bygga en stor kub klädd i tyg.

På kuben kan man projicera till exempel en film mot väggarna och barnen kan gå in i den som en koja och titta på insidan. Man kan laborera med skuggor – barnens egna eller genom att bygga med rör eller klossar, eller ställa olika figurer mellan ljuskällan och kuben. Genom att trådlöst skicka bilden från paddan till projektorn är det möjligt att arbeta med appar mot tyget så att fler än en kan se det som händer på lärplattan.

Rent praktiskt är det ganska enkelt, enligt Markus Bergenord. Det som däremot kan vara knepigt och därmed en fallgrop är förhållningssättet till tekniken.
– Barn är inte fokuserade på hur till exempel projektorn fungerar, det är vi vuxna som har ett behov att förstå tekniken och förklara den, säger han och menar att en av förutsättningarna för att skapa en integrerad miljö är att se de digitala verktygen som ett komplement, ett pedagogiskt material i mängden. De ska inte ersätta något utan tillföra ett nytt arbetssätt – man ska hela tiden tänka: Vad är den nya pedagogiken i det här?

– Ofta hör man att teknik är något annat – men det är det inte, det är också material, säger Markus Bergenord.

Tillgänglighet och lust är grunden när man ska lära sig någonting och precis som annat pedagogiskt material ska de digitala verktygen ge barnen möjligheter till att utforska och experimentera. Så om vi tar paddor som exempel – vilka väl är de vanligaste digitala verktygen i förskolorna – tycker Markus Bergenord att de ska ligga framme hela tiden.

– En invändning brukar vara att det blir kaos när de plockas fram – något som jag upplevde själv i början. Barnen kommer springande från alla håll, sliter och drar och bråkar. Men det är just vad som händer när vi plockar fram material bara vid vissa tillfällen. Det blir exklusivt, vi lär barnen att de måste vara snabba och hålla sig framme, säger han och menar att man också ska fundera över vad det egentligen är som barnen bråkar om:

– Det är inte själva tekniken, utan innehållet. Annars när vi köper in material till förskolan tänker vi att många ska kunna använda det samtidigt. Ofta släpper vi den tanken helt när det kommer till plattorna och fyller dem med olika appar som bara ett barn åt gången kan använda.Foto: Maria Fabien
Men paddan kan ju, till exempel, användas för att fotografera eller filma med och det är dessutom så enkelt att barnen snabbt lär sig att göra det på egen hand. Om den alltid ligger framme kan barnen göra det när de själva får lust – när de tycker något är värt att spara och dokumenteras.

Markus Bergenord tycker att de digitala verktygen ska finnas i förskolans största rum, där man kan integrera tekniken med annat och fånga upp det som händer runt omkring. Rummet ska vara lätt att förändra, möblemanget lätt och flyttbart. Därför är han inte anhängare av hörnor av olika slag, som för matematik, läsning, musik eller hem-vrår – han tror på att blanda – det blir mycket mer spännande om man inte talar om för barnen att ”här ska du göra just det här”.

– Mycket av det barnen gör i förskolan är kopplat till berättande, de kanske leker med lera, pratar och fantiserar samtidigt. Den nya tekniken gör det enkelt att göra egna filmer – då kan man lyfta berättandet och utveckla det, säger Markus Bergenord som tycker att man överlag fokuserar för mycket på T: et i IKT och glömmer kommunikationen, det viktigaste.

– Sedan måste man hela tiden fundera över: Varför gör vi det? Och hur ska vi göra för att få barnen involverade?

I ett annat projekt, när förskolans byggrum skulle få digitala influenser, involverades barnen i själva bygget. Med deras hjälp konstruerades en öppen kub med tvärgående reglar ovanpå, man mätte och sågade, skruvade och limmade. På reglarna hängdes gardinvepor av vitt tyg och de kan hängas om och varieras efter behov. På en av sidorna sattes vita plexiglasskivor där man kan rita med whiteboardpennor enligt tanken att det digitala ska möta andra material som plast, trä och tyg och dessutom bli en förlängning av det byggmaterial som finns i rummet.Foto: Markus Bergenord
Markus Bergenord tycker att när miljön väl är uppbyggd kan den vara igång hela tiden, ibland bara med musik eller olika färgspel, ibland med någon bild som barnen gjort, bildspel, egna eller andras filmer. Några vita ytor räcker som sagt långt – men en kub är inte svår att bygga – och ett vitt tält funkar också. Det är bara fantasin som sätter gränser om man vill göra rummet till en smältdegel där tekniken integreras med miljön för att barnen ska kunna tänka med hela kroppen – som de alltid gör i förskolan:

– Man måste bara släppa det där med att hela tiden säga vad teknik är – i stället tänka på vad det kan bli. Och teknik kan bli vad som helst när det hamnar i händerna på barn. Teknik kan vara den där pinnen.

');

Polls

Forskning visar att pojkar och flickor fostras olika i förskolan. Brukar ditt arbetslag diskutera den frågan?

Loading ... Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin