Läs senare

Träden ger rötter

I ett stort gemensamt tema bar föräldrarnas trädminnen frukt som doftar gemenskap, samhörighet, stolthet och nya kunskaper på Råslätt i Jönköping.

21 Okt 2003

Träd har djupa rötter i mänskligheten. Kulturella, mytologiska och personliga. Att alla människor bär på minnen av sitt eget, speciella träd blev tydligt när förskoleavdelningarna i bostadsområdet Råslätt, Jönköping, bad föräldrarna berätta sitt eget trädminne.
  Det blev ”smaker och dofter av persika, druvor, mango, dadlar, oliver och saftiga frukter vars svenska namn ingen kände till. Berättelser om glädje och sorg, vemod och längtan. Barndomens bus och skratt, sprudlande livslust och obegripliga katastrofer”, som Katarina von Bredow skriver i förordet till den bok som blev en av frukterna av förskolornas temaarbete kring träd.
  Andra frukter blev bättre gemenskap, känsla av samhörighet, inblick i varandras arbete, nya kunskaper och insikter, stolthet över att jobba på just Råslätt…
  Nej, stopp! Vi tar det från början. Förra året slogs fyra enheter på Råslätt ihop till två under varsin rektor. I uppdraget ingick att föra de olika förskolorna närmare varandra och skapa gemenskap i området. Ett sätt att åstadkomma detta var att arbeta med ett gemensamt tema, tänkte rektorerna.
  Temavalet föll på träd. Inte minst för att det på Råslätt finns en kulturtradition att bygga på; här låg en av landets första skogvaktarskolor. Fortfarande finns ett arboretum, en trädpark, kvar och mellan bostadshusen växer träd av alla svenska trädslag.
  –Man kan välja om man vill se Råslätt som en stenöken från 60-talet, eller som en lummig, grönskande oas, säger Lars-Gunnar Johansson, rektor för enheten Tornfalken.

Inför höstterminen träffadesen representant från Råslätts alla 20 förskoleavdelningar för att diskutera rektorernas idé. Gruppen enades om visioner och mål för det gemensamma temaarbetet – bland annat att skapa nätverk för personalen, göra förskolan synlig på Råslätt och hela världen, och att pedagogerna skulle få vidareutbildning.
  Föräldrarna skulle göras delaktiga temat genom att få i uppgift att berätta ett barndomsminne om ett träd.
  Just det fick igång temaarbetet på småbarnsavdelningen Traktorn, berättar Floarea Sava och Carina Briggert. De och många andra pedagoger i området var från början ganska negativa till att ha fått sig ett tema pådyvlat uppifrån. Trots fria händer, att låta barnens tankar och funderingar påverka innehållet, ville många hellre välja tema själva utifrån sin barngrupps intressen och behov.
  Flera avdelningar började med att gå ut i skogen och låta barnen plocka med sig

naturen in i förskolan. Kottar, pinnar och grenar användes till skapande, lekar och byggen. Så var det på Traktorn också – men först hade de ”drop in” en eftermiddag:
  –Vi laddade målarrummet med färger och papper, bjöd in föräldrarna och bad dem att måla och berätta om ett träd som varit viktigt för dem, berättar Carina.
  En pedagog satt med i målarrummet och skrev ner berättelserna.
  –De flesta föräldrar har inte svenska som hemspråk. Att vi skrev åt dem avdramatiserade det hela, gjorde det mindre stort och farligt, säger Floarea.
  I trädberättelserna finns minnen från uppväxt, lekar, klimat och krigsupplevelser. Pedagogerna lärde sig mycket om föräldrarnas bakgrund och fick en närmare relation till dem. Föräldrarna läste också varandras berättelser, kände igen sig och fick något att prata om.

Efter några dagarhade alla barn sin mammas eller pappas målning och berättelse, inramad och uppsatt på en vägg i hallen, med sitt eget foto bredvid. De var mycket stolta och föräldrarna kände att de hade något att tillföra, berättar Carina:
  –De tyckte det var roligt att vi intresserade oss för deras minnen. Det gjorde dem engagerade i temat och vår dokumentation hela året.
  Traktorn valde att fokusera på och dokumentera vad varje enskilt barn fängslades av i skogen, utan att ha någon klar bild av vart det hela skulle leda. Eftersom temat skulle pågå ett helt år fick allting ta den tid det tog. Det hela mynnade ut i en bok kring varje barns upptäckter och tankar. Nästan alla avdelningar på Råslätt brukar göra en bok om temat de arbetar med.
  –Det gör föräldrarna mer delaktiga. Särskilt på en småbarnsavdelning, där barnen inte kan berätta så mycket hemma. Boken visar att små barn kan och lyfter pedagogernas arbete, säger Carina.
  Barnen ritade och målade också trädbilder, bland annat i ateljén hos Annika König, bildpedagog på Råslätt och konstnärlig ledare för projektet.
  Utifrån vad barnen på olika avdelningar behövde lät hon dem gestalta träd på alla de sätt, med olika tekniker och material under temaåret. Både de bilderna, och dem som gjorts utan hennes hjälp, ställdes sedan ut till allmän beskådan i ett skyltskåp i Råslätts centrum. Var fjortonde dag byttes de ut, så avdelningarna fick möjlighet att visa vad barnen gjort.
  De pedagoger som inte gått bildoch formutbildning tidigare hos Annika König fick göra det nu. För att fördjupa pedagoger as syn på träd höll hon också en föreläsning om trädet i konsten för all personal.
  En annan gemensam föreläsning handlade om trädet i naturvetenskapen.
  –Ska man jobba med små barn och träd måste man som pedagog utveckla sina tankar, se i ett bredare perspektiv. Barn tar in världen osorterat, så det gäller för pedagogen att vara öppen, säger Lars-Gunnar Johansson.
  All personal såg en utställning om trädet i litteratur och mytologi. Tillsammans med en högstadielärare hade de också en exkursion i närområdet. Mycket lärorikt på många sätt, säger Anna Karin Borka, förskollärare på syskonavdelningen Holken:
  –Fast jag jobbat på Råslätt i nio år visste jag inte att det finns en trädpark! Jag upptäckte också en stor ek som jag aldrig sett förr.
  Utbildningen och nätverksmötena var den stora behållningen av det gemensamma temat, tycker Anna Karin. Det bildades sju nätverk, som träffades var sjätte vecka; gjorde studiebesök hos varandra, tittade på lokaler, lärde känna varann och såg hur andra löst samma uppgifter som de själva höll på med.
  –Temat blev en anledning till lärande möten och pedagogiska diskussioner kring bland annat miljön, säger hon.
  I utvärderingen av projektet framkom att en del pedagoger känt prestationsångest, att de hade jämfört sina ”resultat” med andras. Men de flesta var positiva till de nya möjligheterna till kompetensutveckling, nya infallsvinklar, inspiration och utbyte av tankar och idéer.
  –Nätverken finns kvar även i fortsättningen. Det är möjligt att vi tar upp frågan om gemensamt tema igen, eller att vi kommer med något annat övergripande förslag, säger Yvonne Wetterbrandt, rektor på enheten Fiskgjusen.

Alla avdelningar gjordevarsitt träd inför karnevalen som avslutade projektet i juni. Den dagen stod 20 skapelser i olika storlekar, färger, material och former – med löv av barnens utklippta handavtryck eller inplastade självporträtt – uppställda först till en allé för karnevalståget och sedan på Råslätts torg.
  Pedagogerna hade skrivit ner barns tankar om träd och hängt dem i grenarna, synliga för alla som ville läsa: ”Jag, träd kommer, jag har gjort dom. Men bladen kommer från skogen” (Ayman, tre år) och ”Träd kommer från marken. När det skakar så blir det högt. Fåglar finns därinne. Inne i trädet finns det äpplen”(Ahmed, fem år), till exempel.
  De flesta träden hade barn gjort, men på Holken var det mammor och pappor, som på ett föräldramöte byggde upp ett ”minnesträd” av papper, ballonger och tapetklister på en gammal tamburmajor.
  –Vi ville att föräldrar och barn skulle göra något tillsammans. Barnen målade trädet. Sedan valde de tillsammans ut fyra saker från föräldrarnas trädminnen som skulle finnas med i trädet, och vilken de ville arbeta med. Det blev en glittergunga, en fisk, ett fågelbo och en mango, berättar Anna Karin Borka.
  Hela arbetet dokumenterades med kamera och penna. I projektet ingick också en metodkurs i pedagogisk dokumentation, och en om att arbeta med tema. En del av avdelningarna var redan vana vid både dokumentation och temaarbete, medan andra inte hade hållit på så mycket med det.

Föräldrarnas berättelser gavringar på vattnet. De spreds till barnen, påverkade deras arbete med träden, som i sin tur gav upphov till nya berättelser från föräldrarna. Så var det på de flesta avdelningar.
  På Holken ledde berättelserna också till många samtal i barngruppen. Om mango, till exempel. En mamma från Bangladesh hade berättat så frestande om sitt mangoträd att alla barnen ville smaka på mango.
  Det blev en samling där Thasin, fyra år, fick stå i centrum i 15 minuter, stolt och glad över sin mammas berättelse. Han visste både hur man bäst skär upp en mango – och hur man äter den, berättar Anna Karin Borka.
  På flera avdelningar lever temat fortfarande kvar. Till exempel på småbarnsavdelningen Trollet, där ett par föräldraminnen blev till ”sagopåsar”; för att få sagorna att leva vidare och passa de yngsta måste man konkretisera dem, säger Gunnel Nilsson.
  Med små dockor och annan rekvisita berättade Gunnel och hennes kollega bland annat om ett valnötsträd, där en ekorre byggt bo för att vara nära maten. Barnen klättrade upp och slog med pinnar mot grenarna för att nötterna skulle ramla ner.
  Även på Solstrålen, en småbarnsavdelning för arabisktalande barn, blev vissa trädminnen favorithistorier.
  – Barnen ville höra dem om och om igen, gärna med mim och rörelser till, berättar Houda Esber.
  I flera berättelser förekom träd som bara finns lokalt i vissa länder och inte har något namn på svenska. En mamma mindes till exempel ett nobokträd, ett träd som är heligt för muslimer och finns i Irak. Om någon hugger ner det får man bekymmer, berättade hon.
  – För oss innebar temat att vi kände en stor delaktighet, som vi inte haft tidigare med de andra avdelningarna på Råslätt, säger Houda.

Närmare 200 föräldrar,från massor av länder i alla världsdelar, berättade sina trädminnen. Alla avdelningar gjorde egna böcker med ”sina” föräldrars, men eftersomdet finns en sådan kraft i berättelserna borde man göra något mer av dem, tänkte LarsGunnar Johansson och Yvonne Wetterbrandt.
  –Vi hade inga förväntningar på förhand, men när vi läste alla dessa livsöden kände vi ett ansvar för dem, säger Lars-Gunnar. Det blev en bok. Med hjälp av kontakter med författare, layoutare och förlag, och stöd från bostadsbolaget och Länsbiblioteket, kom boken ”I mitt land finns det många träd” till. Rikt illustrerad med bilder av barnen i förskolorna på Råslätt.
  Genom sitt gemensamma tema blev förskolan synlig, om inte i hela världen så i alla fall utanför Jönköping

Text: Annika Claesdotter

Mitt träd:

Det finns ett träd som jag aldrig kommer att glömma. Det räddade troligen livet på mig.

  Jag var åtta år och det var en het dag på sommarlovet. Jag och mina kusiner lekte och busade och lekarna blev allt farligare. Mina kusiner började hoppa mellan de hustak som låg nära varandra. Det var en lek som jag inte var van vid och jag tvekade. Samtidigt ville jag inte bli kallad för fegis, så efter mycket funderande bestämde jag mig ändå för att hoppa. Men jag landade aldrig ordentligt på andra sidan utan tappade balansen och föll handlöst rakt ner i ett träd där jag blev hängande på en gren fem meter över marken. Jag skrek panikslaget och min morbror kom och hjälpte mig ner.

  Tack vare det där trädet klarade jag mig ur äventyret utan större skada än några rivmärken på ryggen.

”Suzan från Irak, mamma till Jad

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin